Analysen av intervjuutskrifterna

Målet med analysen var att beskriva variationen av uppfattningar om miljöproblem och professionens karaktär genom att beskriva de generel- la meningsstrukturerna som karakteriserade olika uppfattningar. I mitt analysarbete har jag utgått från Uljens (1989) beskrivning av tillväga- gångssättet vid en fenomenografisk analys, men även inspirerats av Alexanderson (1994, 1998) och Sandbergs (1994, 2000) sätt att tilläm- pa fenomenografin.

Analysen börjar genom att fokusera på den enskilda informanten. Varje intervjuutskrift lästes flera gånger. Syftet var att få en generell förståelse av respektive informants uppfattningar och förhållningssätt till miljöproblem respektive professionen. Intressanta tankespår och idéer markerades efterhand. Analysen präglas av en rörelse mellan ur-

skiljning och variation. Eftersom syftet är att synliggöra variationer i uppfattningar och förhållningssätt präglas läsandet av ett sökande efter skillnader och likheter i utsagor om miljöproblem och miljöprofessio- ner. Detta sökande präglas av ständiga avvägningar och omtolkningar av utsagornas meningsinnehåll. I en del fall kan man hitta utsagor med en liknande innebörd i flera intervjuer, men detta behöver inte vara fallet.

Efterhand växer olika beskrivningskategorier fram. En beskriv- ningskategori svarar mot ett sätt att erfara en speciell aspekt av en hel- het. Detta innebär att byta fokus från individnivå till innebörden i utsa- gorna. Nu fokuserar analysen inte längre på enskilda miljövetares upp- fattningar utan istället på uppfattningen frikopplad från individen. Denna förskjutning – från subjektets uppfattningar till uppfattningar frikopplade från subjektet – benämns inom fenomenografin som de- kontextualisering. Men uppfattningarna har fortfarande sitt ursprung i olika subjekt.

Allt eftersom nya kategorier och mönster rörande uppfattningar och förhållningssätt till miljöproblem och professionen växer fram flyttas utsagor mellan olika kategorier. Samma utsaga kan alltså flyttas fram och åter mellan olika tentativa kategorier eftersom det får olika inne- börder i förhållande till helheten. Rubrikernas innebörd förändras ock- så, vilket innebär att helheten förändras, vilket i sin tur innebär att de inbördes relationerna förändras mellan de olika delarna. Utsagor prövas och omtolkas. Detta arbete pågår tills beskrivningskategorierna antagit en tillräckligt stabil form i fråga om innehåll och variation.

Läsandet av intervjuerna kan beskrivas som att treva sig fram genom ett mörkt rum i syfte att undersöka en grupp skulpturer som (kanske) finns där. Eftersom det är mörkt kan jag bara uppfatta skulpturernas form genom att känna mig fram. Eftersom det är mörkt måste jag utgå från mina föreställningar (min förförståelse) när jag söker mig genom rummet, det vill säga, mina föreställningar om var i rummet skulptu- rerna finns, om skulpturerna är stora eller små etc. Samtidigt måste jag vara öppen för att skulpturerna kan finns på helt andra platser i rummet och ha helt andra former. Mina uppfattningar om skulpturerna växer fram genom att jag bit för bit upptäcker dess delar och fogar samman mina uppfattningar av skulpturens delar till en helhet. Skulpturernas

helhetskaraktär träder också fram genom att jag jämför dem med var- andra. De kan sorteras in i kategorier (stor, liten, placerad i mitten eller kanten av rummet etc.)

När man placerar nya skulpturer i rummet (genom att göra nya in- tervjuer) får man ytterligare möjligheter att göra jämförelser, både mel- lan de nya och de man redan undersökt. Man kanske måste formulera helt nya kategorier (till exempel skulpturer som hänger i huvudhöjd och träffar mig i pannan när jag famlar mig fram i rummet). Slutligen kan man kategorisera skulpturerna som ”långa”, ”spretiga”, ”små” etc. Kate- gorierna växer fram genom jämförelser mellan de olika aspekter (detal- jer) som karakteriserar respektive skulptur (uppfattning av respektive förhållningssätt till det fenomen som undersöks).

Att likställa uppfattningar och förhållningssätt med skulpturer kan leda tankarna fel om man utgår från att alla som kliver in i rummet känner samma sorts skulpturer. Resultaten är inte fasta oföränderliga objekt, likt bronsstatyer. Uppfattningar och förhållningssätt är inga statiska objekt. Men de är heller inte fritt utbytbara eller helt formlösa. Snarare kan man tänka sig skulpturer som har en given massa, men som kan anta delvis olika form efterhand, vilket leder till att olika besökare i rummet uppfattar delvis olika skulpturer, som dock har en grundläg- gande karaktär.

Från början har alltså skulpturerna – kategorierna – ingen tydlig form. De är öppna till sin karaktär och förändras kontinuerligt, efter- som mina uppfattningar om kategorierna och utsagornas meningsinne- håll förändras. Under analysarbetet antar kategorierna en allt fastare form (genom att jag blir allt säkrare på mina uppfattningar om dess meningsinnehåll) och därmed börja konturerna av ett gemensamt kate- gorischema (utfallsrum) träda fram i materialet. Detta är en påfrestande fas, där man gång på gång famlar i mörkret. Här handlar det verkligen om en smygjakt, där jag i början ständigt upplevde hur jag misslyckades med att skapa konsistenta kategorier. Om jag gav en kategori en ny innebörd förändrade relationen till de övriga kategorierna. Analysarbe- tet av de första sju intervjuerna pågick under nästan ett år. Under arbe- tets gång gjorde jag en mängd olika utkast på kategorier. En del av dessa utkast presenterade jag och diskuterade i olika sammanhang.

Men det var först när utfallsrummet började ta form i sin helhet som jag lyckades få grepp om innehållet i miljövetarnas uppfattningar och förhållningssätt till miljöproblem och sin profession. Då var det också lättare att ta sig an de övriga intervjuerna. Det är alltså inte de enskilda beskrivningskategorier som utgör avhandlingens kunskapsobjekt, utan att det konstitueras av samtliga beskrivningskategorier, det vill säga det totala utfallsrummet