Vad borde då karakterisera en utbildning a

Avslutningsvis vill jag återvända till min roll som lärare och relatera avhandlingens resultat till en miljövetenskaplig undervisningspraktik. Här vill jag börja med att peka på de didaktiska frågor som väcks av avhandlingens resultat. Avhandlingens resultat pekar mot ett behov att förstå relationen mellan utbildningar i miljövetenskap och olika profes- sionella praktiker där man verkar som miljövetare. Flera av de intervju- ade miljövetarna uppfattade sin professionella identitet som otydlig. Denna uppfattning kom bland annat till uttryck i utsagor om att en utbildning i miljövetenskap behövde kompletteras med andra former av utbildningar.

I ett didaktiskt perspektiv kan detta ses som ett uttryck för att miljö- vetenskap kan vara svårt att relatera till en utbildning av professionella

miljövetare. Att läsa miljövetenskap kan ses som något man gör för att lära sig mer om en problematik som man är personligt engagerad i. Det kan också ses som något man gör för att lära sig mer om globala pro- blem som samhället måste hantera.

Flera av informanterna verkar inte läsa miljövetenskap för att vara säkra på att få ett arbete. Tvärtom uppfattar man att ens val av utbild- ning kan provocera omgivningen. Man uppfattar också att andra har fördomar om innehållet i ens profession. Detta kan ses som en annan anledning till att en utbildning i miljövetenskap uppfattas som något som måste kompletteras med andra utbildningar om man vill verka som professionell miljövetare.

Behovet att komplettera med andra utbildningar kan också ses som ett uttryck för att man uppfattar att man måste kunna väldigt mycket för att arbeta med miljöfrågor. Det är en föreställning som uttrycks i andra sammanhang, till exempel Arbetsmarknadsstyrelsens översikt av miljörelaterade professioner. För att kunna arbeta professionellt med miljöfrågor måste man ha flera utbildningar. Att läsa miljövetenskap blir då ett sätt att skaffa sig ett perspektiv som ett komplement till andra utbildningar. En utbildning i miljövetenskap ses inte som en grund för en profession, utan som en del i andra professioner.

Men idag arbetar allt fler med enbart en examen i miljövetenskap med miljöfrågor i olika professionella praktiker. Uppenbarligen räcker deras kunskaper för att verka som professionell miljövetare. Detta kan också ses som att det etablerats relationer mellan utbildningen i miljöve- tenskap och professionella praktiker. Detta innebär att det finns ett växande antal exempel på hur och var man kan arbeta som professionell miljövetare. Då skulle man kunna tänka sig en utveckling där utbild- ningen allt mer fokuseras mot de praktiker där tidigare studenter arbe- tar, genom att dessa exempel tas upp i undervisningen. Då kan man tänka sig att det utifrån dessa olika exempel växer fram en föreställning om miljövetarens professionella identitet.

Detta väcker frågan om det är önskvärt att etablera tydliga och stabila relationer mellan en utbildning i miljövetenskap och vissa praktiker. Som lärare och utvecklare av ett utbildningsprogram kan man ha en ambition om att etablera dylika relationer, det vill säga, hävda att en utbildning i miljövetenskap leder till både behörigheten och förmågan

att verka i en viss professionell praktik. Men en praktik kan också vara konserverande. En tydlig yrkesidentitet kan riskera att utesluta andra tänkbara sätt att arbeta med miljöfrågor. Om man tänker sig miljöve- tarprofessionen som en utopisk profession, bör man som miljövetare vara bredd på att överskrida de praktiker man verka inom. Dessutom ändras hela tiden vår förståelse av miljöproblematiken genom nya forskningsresultat. Är det då möjligt att monopolisera en viss kunskap i anslutning till en miljöprofession? Är det möjligt att avgränsa de kom- petenser som krävs för att ha förmågan och vara behörig att arbeta pro- fessionellt med miljöfrågor? Innebär inte det att en viss tolkning av miljöproblematiken måste ges företräde? Hur förenar man detta med idén om hållbar utveckling som en ständig läroprocess?

Att etablera en tydligare relation mellan ämnet miljövetenskap och vissa professionella praktiker kan innebär en risk för en avgränsning av hur man kan förstå miljöproblem. Miljövetarprofessionen rymmer en paradox, då en professionaliseringsprocess i klassisk mening faktiskt kan motverka professionens syfte; att bidra till en hållbar utveckling, om man med en hållbar utveckling menar en strävan efter en eller flera utopier. En professionalisering i klassisk mening syftar till att avgränsa en professionell praktik med ett visst innehåll. Det innebär en institu- tionalisering av vissa kunskaper. Det innebär också att andra kunskaper och perspektiv riskerar att uteslutas eftersom de inte kan relateras till en profession med ett visst innehåll.

Men om vi ser hållbar utveckling som en ständig läroprocess process, bör man kanske undvika sådana avgränsningar. Då bör man istället vidga innehållet i den professionella praktiken. Men är det då möjligt att överhuvudtaget utbilda sig till en professionell miljöarbetare? Eller hållbar utvecklingsarbetare?

En utbildning i miljövetenskap inom den högre utbildningen måste ändå till sist förhålla sig till den arbetsmarknad som studenterna möter efter avslutat utbildning. Som lärare i miljövetenskap befinner man sig i ett spänningsfält mellan globala och lokala problemformuleringar. En utbildning i miljövetenskap bör förmedla kunskaper om den globala miljöproblematiken på en vetenskaplig grund. Men den ska också ut- bilda individer som är anställningsbara och kan verka i olika lokala praktiker. Man kan möta krav från studenterna att få lära sig konkreta

verktyg som kan tillämpas i en professionell praktik. Utmaningen är då att utbilda studenter som ständigt ifrågasätter sina egna uppfattningar om och förhållningssätt till miljöproblem och sin profession.

Dessutom bör man inte glömma bort den känslomässiga dimensio- nen i miljöutbildningar och miljöprofessioner. Denna dimension kom- mer också till uttryck i uppfattningen om att man stöter på motstånd som professionell miljövetare. Inom en utbildning i miljövetenskap som rymmer inslag av självreflektion måste man också vara beredd på att hantera eventuella känslor av hopplöshet och existentiella frågor. Såda- na känslor kan sannolikt också väckas om man uppfattar att man som professionell miljövetare måste kunna det mesta om mycket, vilket na- turligtvis är omöjligt att tillägna sig under tre till fem års högre studier. En utbildning i miljövetenskap kanske måste avdramatisera både kra- ven som ställs på miljövetare i olika lokala professionella praktiker och dagens globala miljöproblem, utan att för den skull skönmåla. Detta kan betraktas som ett genuint didaktiskt dilemma.

Som miljövetare kanske man måste öva upp en förmåga att se sig själv i olika fiktiva professionella roller. Därmed kan man öva upp en förmå- ga att utveckla professionella roller som fungerar i de praktiker man hamnar i efter sin utbildning. En sådan förmåga blir dessutom central om man föreställer sig miljövetarprofessionen som en utopisk profes- sion i den mening att man som professionell miljövetare deltar i ska- pandet av något som vi ännu inte upplevt – en hållbar utveckling. Då kanske det till och med är kontraproduktivt att försöka avgränsa en miljövetarprofession och etablera en tydlig relation mellan en ut- bildning i miljövetenskap och vissa avgränsad professionella praktiker. Jag tror dessutom att det är omöjligt att under en utbildning i miljöve- tenskap berör alla de tänkbara professionella praktiker där man redan idag kan verka som miljövetare.

En sådan analysförmåga kan övas upp genom att lära sig att betrakta praktiken på olika sätt, till exempel genom att se den som en spänning mellan en global och en lokal nivå eller att se på praktiken som olika scener som öppnar upp skilda spelrum av möjligheter. Man kan också ta sin utgångspunkt i de skilda roller man kan anta som mediator. Man skulle kunna se detta som att öva upp en förmåga att urskilja vad som

är kritiskt fundamentalt i olika professionella praktiker där man arbetar med miljöfrågor.

Men vad som är kritiskt fundamentalt kan ju variera, beroende på hur man uppfattar och förhåller sig till miljöproblem och det professio- nella sammanhang som man verkar i. Återigen talar detta för att en utbildning i miljövetenskap ska bidra till att öva upp förmågan att ana- lysera den lokala praktik man verkar inom eller tror att man kommer att verka inom.

Om man ska öva upp sin förmåga att urskilja vad som är kritiskt fun- damentalt kan det kanske till och med vara en poäng att delvis fjärma sig från redan etablerade professionella praktiker. Man kanske ska till- bringa en stor del av sin utbildning i det akademiska elfenbenstorn som ibland anses som så förkastligt? I ett torn kan man få perspektiv och kanske se bortom alla de lokala professionella praktiker där man försö- ker hantera miljöproblem i redan etablerade sammanhang. I det aka- demiska elfenbenstornet finns möjligheten att få en kritisk distans till och problematisera det professionella miljöarbete som redan bedrivs inom en mängd olika praktiker. Detta avstånd kanske är en förutsätt- ning för att utveckla något nytt som kan bidra till verkliga förändringar?