Ett försök att vidga det miljöpedagogiska

Avhandlingen kan hänföras till det tolkande perspektivet inom den miljöpedagogiska forskningen. Resultaten pekar på en variation av att uppfatta miljöproblem och miljöprofessioner. Detta resultat pekar åter på att miljöproblem kan uppfattas om komplexa, mångkontextuella och svårfångade. Här kan man dra paralleller till resultaten från andra studi- er av individers sätt att konstruera (se t ex Lundholm, 1998, 2001) eller konstituera (se t ex Alerby, 1997) miljöproblem. Resultaten pekar åter på svårigheten att undervisa om ett problemområde som är möjligt att närma sig med vitt skilda perspektiv och där kunskapsläget snabbt för- ändras.

En undervisning om miljöfrågor måste också förhålla sig till de värde- dimensioner som ryms i miljöproblematiken vilket också kommer till uttryck genom framväxten av skilda miljöpedagogiska undervisnings- traditioner (Öhman, 2003). I detta perspektiv bekräftar avhandlingen bilden av de utmaningar som all miljöundersvining står inför, nämligen svårigheten att avgränsa ett tydligt ämnesinnehåll.

Denna avhandling har dock försökt vidga perspektivet genom att också rikta blicken mot uppfattningar av och förhållningssätt till prak- tiker där man arbetar professionellt med miljöfrågor. Även här träder en mångfald av sätt att uppfatta hur man kan arbeta med miljöfrågor. Det- ta väcker också frågor om relationen mellan utbildningar och professio-

nella praktiker. I olika miljöpedagogiska undervisningsansatser finns ett mer eller mindre implicit syfte att det som händer i klassrummet eller föreläsningssalen ska påverka samhället utanför. Den normativa under- visningstraditionen kan ses som ett exempel där ett syfte är att lära ut ”rätt” beteende i ett miljöperspektiv.

Även de miljöpedagogiska undervisningsansatser som syftar till att utveckla skilda kompetenser, som exempelvis handlingskompetens (Jen- sen & Schnack, 1997; Breiting et al., 1999; Jensen, 2002) eller ’Gestal- tungkompetenz’ (Haan, 2006) kan ses som försök att etablera en rela- tion mellan en utbildning och en praktik. Den praktik som man vill skapa en relation till är har varit en privat personlig praktik eller en samhällspraktik. Miljöundervisningen ska då syfta till att lära ut hur man kan agera som privatperson eller samhällsmedborgare för att han- tera olika miljöproblem. I denna avhandling har jag istället riktat blick- en mot relationen mellan en miljöutbildning med samhällsvetenskaplig inriktning vid Malmö högskola och professionella praktiker.

Denna relation har studerats med hjälp av begrepp och teorier som hämtats från de forskningsfält som rör individers kompetensutveckling. Därigenom försöker jag vidga det miljöpedagogiska fältet genom att undersöka individers uppfattningar av innehållet i en miljöprofession. Här ses kompetens i ett relationellt perspektiv. Individers beskrivningar av en viss kompetens – i detta fall att arbeta med miljöfrågor efter en viss utbildning – kan ses som ett uttryck för hans eller hennes uppfatt- ningar av sin egen förmåga att lösa olika arbetsuppgifter i en professio- nell praktik. De empiriska resultaten kan tolkas som att man i en pro- fessionell miljövetarpraktik samtidigt behöver förhålla sig till två nivåer: en global nivå och en lokal nivå. Om jag relaterar detta till innebörden av en handlingskompetens, kan man hävda att miljövetarna ställs inför en dikotomi, där man kan utveckla olika sorters handlingskompetenser beroende på vilken nivå man relaterar sig till.

Spänningen mellan en global problembeskrivning och olika lokala praktiker har också synliggjorts genom psykologisk (se t ex von Borgs- tede, 2002) och sociologisk miljöforskning (se t ex Lindén, 1994, 2004). Men denna forskning har också dominerats av en fokusering mot människan som privatperson eller samhällsmedborgare. Den visar dock att kunskaper om miljöproblematiken och åsikter om vikten att

hantera globala miljöproblem inte självklart omsätts i ändrade livsmöns- ter

De professionella miljövetarna kan också betraktats som mediatorer. I sin professionella roll kan mediatorer verka som initiativtagare av olika sociala och participatoriska läroprocesser, är en översättare av kunskaper om miljöproblem till nya sammanhang eller försöker stödja olika för- ändringsprocesser. Detta kan innebära andra dilemman. Att leda en social läroprocess innebär en balansgång mellan partenalism och popu- lism. Å ena sidan vill man påverka och kanske förändra en grupp indi- viders syn på världen, å andra sidan måste detta ske på deras villkor. Att översätta kunskaper till nya sammanhang innebär också dilemman. Det finns också en spänning mellan pluralism och strävan efter kon- sensus. Som miljövetare ska man dels vara en individ som ifrågasätter existerande praktiker. Samtidigt måste man också vara beredd på att anpassa sig. Man måste akta sig för att bli uppfattad som extrem, samti- digt som man måste arbeta med att påverka olika professionella prakti- ker, till exempel genom att påpeka allvaret i den globala miljöproblema- tiken. Som miljövetare kan man också uppleva svårigheter att förena personliga uppfattningar om miljöproblematikens karaktär med de uppfattningar som är accepterade i olika professionella praktiker. Detta väcker nya frågor om hur man kan utbilda miljövetare som kan hantera dessa utmaningar och spänningar, till exempel när de arbetar som me- diatorer (Johansson & Læssøe, 2008).

Resultaten av den tolkande miljöpedagogiska forskningen är ofta en kategorisering av olika sätt att uppfatta miljöproblematiken, innehållet i en undervisning, begreppet hållbar utveckling etc. Även denna avhand- lings resultat är en kategorisering. Men den tolkande forskningen har också visat på att miljöproblem kan uppfattas som komplexa och mångkontextuella. Individers uppfattningar av och förhållningssätt till miljöproblem rymmer sannolikt spänningar och konflikter. En fråge- ställning som väcks är hur man skulle kunna synliggöra denna mångfald som finns mellan olika uppfattningar och förhållningssätt utan att tvinga in individer i olika kategorier. En annan fråga som väcks är i vilken utsträckning denna mångfald skapas inom utbildningen och i vilken utsträckning den uppstår i mötet med olika professionella prak- tiker?

Enligt Högskoleverkets utvärdering av utbildningar i ämnet miljöve- tenskap ansåg utvärderargruppen att utbildningen skulle präglas av ett kritiskt förhållningssätt till vetenskapliga kunskaper om miljöproblema- tiken. Man måste utveckla en förståelse för innebörden i olika veten- skapliga forskningsresultat. Samtidigt hävdade man att det var omöjligt att rösta om hur det fungerade i naturen och att myndighetsutövning måste vila på en objektiv grund. Här kan man ana en spänning inom utbildningar i miljövetenskap mellan olika utbildningstraditioner och olika syn på hur värdefrågor ska hanteras. Huruvida en sådan spänning existerar är dock en fråga som bara kan besvaras genom nya empiriska undersökningar.

Man kan också fråga sig i vilken mån utbildningar i miljövetenskap bidrar till att utveckla olika professionella värderingar. Kan man identi- fiera olika sätt att hantera värdefrågor inom olika professionella tradi- tioner på samma sätt som man kan identifiera skilda utbildningstradi- tioner? En annan frågeställning som väcks är om och i så fall på vilka sätt en viss undervisningstradition påverkar utvecklingen av olika för- hållningssätt till en kommande profession där man arbetar med miljö- frågor? Om så är fallet, kan man identifiera relationer mellan faktabase- rade, normerande och pluralistiska utbildningstraditioner och skilda professionella traditioner? Återigen är detta frågor som bara kan besva- ras empiriskt.

6.2. Relationen mellan miljövetenskap och miljöprofes-