Att bära världen på sina axlar – en avslutande

När man närmar sig slutet av flera års avhandlingsarbete kan det vara lärorikt att blicka bakåt. I mitt fall upptäckte jag efterhand att målet inte riktigt låg där jag trodde att det skulle vara. På ett sätt är det betryggande. Om man ser forskningen som smygjakt, kan man inte förvänta sig att det kunskapsobjekt som man försöker fånga nöjer sig med att stå och vänta. Allt eftersom man smyger framåt förändrar forskningsobjektet sin karaktär. När avhandlingen väl är skriven, kan man fråga sig om jakten verkligen är över? Eller om man kanske har jagat fel från början. Här vill jag problematisera mitt resultat genom att peka på tre frågor som kanske bör ställas annorlunda om någon annan vill ge sig i kast med att undersöka miljövetarprofessionen.

Jag har återkommande diskuterat den problematik som finns med att forska på ett område där man också är personligt engagerad. Som enga- gerad doktorand vill man kanske lösa andra problem än de vetenskapli- ga. Som lärare vill man kanske också lösa andra problem än de som man bör lösa som forskare. Att bli forskare kan också ses som att lära sig urskilja aspekter av världen på nya sätt.

Här vill jag återvända till de två romanfigurerna som presenterades i förordet: broder William från Baskerville och hans unge adept Adso. William håller på att reparera sina glasögon som han behöver för att kunna läsa en handskrift, vars innehåll kanske kan bringa ljus över de mystiska händelserna i klostret. Samtidigt har han råkat in i en diskus- son om sanningens karaktär. Adso vill, likt en engagerad doktorand, gärna veta hur man kan avgöra vad som är sant. Broder William å andra

sidan, vänder och vrider på begreppen tills Adso slutligen förlorar tåla- modet:

”Men vem hade rätt, vem har rätt, vem har misstagit sig?” undrade jag förvir- rad.

”Alla hade rätt på sitt sätt, alla har misstagit sig.”

”Men ni då”, nästan skrek jag i ett anfall av upproriskhet, ”varför tar inte ni ställning, varför säger inte ni var sanningen finns?”.

William teg en stund och höll upp mot ljuset den lins han höll på att slipa. Sedan lade han den på arbetsbänken och visade mig en fil som jag betraktade genom linsen. ”Titta här”, sade han till mig, ”vad ser du?”

”Jag ser filen, lite större.”

”Där ser du, det mesta man kan göra är att se upp bättre.” ”Men det är ju alltid samma fil.”

”Även Venanzios handskrift förblir samma handskrift sedan jag kunnat läsa den, tack vare den här linsen. Men när jag läst handskriften känner jag kanske någon del av sanningen bättre. Och kanske kan vi göra livet i klostret bättre.” (Eco, 1983, s. 217-218).

Denna avhandling började skrivas med en, till viss del omedveten, am- bition att ”göra livet i klostret” bättre i den mening att jag ville utveckla en praktik som jag själv var djupt engagerad i – att arbeta med och un- dervisa om miljöproblem och hållbar utveckling. Att gå från lärare till att bli forskare innebär till viss del ett identitetsbyte. En del i detta iden- titetsbyte är att försöka skilja på ambitionen att vilja förändra en praktik från ambitionen att vilja förstå den. Jag är inte så säker på om jag alltid lyckades med detta.

Att vara lärare i miljövetenskap kan också ses som att försöka bära världen på sina axlar. Ibland kanske vi som undervisar om miljöfrågor måste stanna upp och reflektera över våra egna drivkrafter? Vi kanske måste fundera på hur vi själva uppfattar och förhåller oss till miljöpro- blem? Uppfattar vi miljöproblem som globala, hotfulla förändringspro- cesser som på sikt kommer att tvinga fram förändringar? Betraktar vi som undervisar om miljöfrågor oss själva som företrädare för oundvikli- ga samhällsförändringar?

Att gå från att vara undervisande lärare (och ta mycket för givet) till att som doktorand försöka betrakta sin egen praktik utifrån en veten- skaplig kontext innebär att man måste försöka förändra sina intentio-

ner. Detta kan kanske ses som att försöka ”betrakta en handskrift på ett nytt sätt” i hopp om att förstå den lite bättre. Men en praktik är ingen handskrift. Möjligen kan man beskriva den som en handskrift som ständigt skrivs om. Praktiker är fenomen som ständigt förändras. Det man tror att man betraktar (och förstår) tar plötsligt en ny skepnad.

Att vara doktorand innebär, i alla fall i detta fall, att försöka lära sig att fånga in och kategorisera detta föränderliga fenomen. Här vill jag återvända till fenomenografins synsätt på lärande som en process av urskiljning och variation. Att som lärare börja forska på sin egen praktik innebär att man måste lära sig att urskilja det som är kritiskt fundamen- talt i praktiken på nya sätt. Det innebär att relationen till praktiken förändras. Om man har ambitionen att försöka föra tillbaks sina forsk- ningsresultat till sin undervisningspraktik måste man också lära sig att hantera det som man urskiljt.

Ett avhandlingsarbete är en läroprocess. Detta innebär att min rela- tion till det som utforskats ändras. Det innebär i sin tur att kunskapsob- jektet som jag försökt utforska också ändras. När jag tror att jag är framme vid målet har objektet redan smugit undan. Jag upptäcker att jag försökt fånga något annat. Här vill jag en sista gång återvända till Broder William och hans adept Adso, som just slagits av en tanke:

”Alltså, ni vet att ni gör detta rätt, så ni gör något och ni vet varför ni gör det, men ni vet inte varför ni vet att ni vet vad ni gör.”

Jag måste med stolthet säga att William såg på mig med beundran: ”Kanhän- da är det så. I varje fall säger dig detta varför jag känner mig så oviss i denna min sanning även om jag tror på den.” (Eco, 1983, s. 220).

Att undervisa och arbeta med miljöfrågor innebär att handla mot en osäker framtid utifrån de olika spelrum av möjligheter som träder i våra uppfattningar av och förhållningssätt till världen. Miljöpedagogisk forskning kanske kan hjälpa oss lärare att i någon mån få lite bättre grepp över vad vi försöker göra i våra undervisningspraktiker genom att bidra till ett kritiskt förhållningssätt till de olika spelrum av möjligheter som vi tar för givna. Den kanske också kan visa på nya spelrum av möj- ligheter. Mer kan man kanske inte begära?