Några utgångspunkter för reflektioner över

Man kan ha olika utgångspunkter för en reflektion över innehållet i miljövetarprofessioner. En utgångspunkt kan utgöras av de tre profes- sionella scenerna. Låt mig illustrera detta genom att beskriva en fiktiv miljövetare som arbetar med miljöledning på ett tillverkningsföretag. I denna fiktiva professionella praktik är miljövetaren en utförare med ett tydligt mål: att arbeta med miljöledning. Vad som ska utföras kan naturligtvis bero på situationen, men ett centralt förhållningssätt är se miljöproblem som möjliga att hantera inom ramen för redan etablerade organisatoriska strukturer, alternativt utveckla nya organisatoriska strukturer där problemen kan hanteras. Som miljövetare kan man, i alla fall i sin professionella roll, fjärma sig från miljöproblemen. Miljöpro- blemen kan också ramas in på ett sådant sätt att de är möjliga att lösa. Att införa ett miljöledningssystem innebär också att man måste utbilda de som ska använda den. Här glider vår fiktive miljövetare över till sce- nen för undervisning och information. En avgörande faktor för hur väl ett miljöledningssystem fungerar är engagemanget och kunskaperna hos de individer som ska arbeta med systemet i praktiken. Därför måste det administrativa systemet även göras till en individuell angelägenhet.

Men att arbeta med miljöfrågor inom en organisation innebär att ställas inför ett avgränsningsproblem. Hur långt sträcker sig till exempel ett företags ansvar för sin påverkan på den omgivande naturmiljön och det omgivande samhället? Ska de anställdas privatliv omfattas av ett företags miljöledningssystem, till exempel deras resor till och från sin arbetsplats?

Här väcker det administrativa arbetet moraliska och etiska frågeställ- ningar. Liknande frågeställningar kanske tar plats på scenen för under- visning och information. Det kanske är så att den viktigaste anledning- en att arbeta med miljöledning är att alla aktörer i samhället har ett moraliskt ansvar för att bidra till en hållbar utveckling? Ibland kanske

man som miljövetare måste utveckla en retorisk förmåga för att väcka ledningens engagemang och intresse. Man kanske måste träda fram på scenen för miljöpredikan för att tydliggöra för både ledningen och de anställda inom ett företag varför man måste införa nya rutiner i syfte att anpassa verksamheten till ett miljöledningssystem. Men här måste vara försiktig, så att man inte fjärmar sig. Man kanske måste utveckla en känsla för att vara lagom mycket predikant. Att å ena sidan påtala vik- ten av att arbeta med miljöfrågor eftersom samhället i stort annars kan drabbas av negativa och kostsamma effekter, fast å andra sidan måste miljöarbete vara frivilligt och kanske något lustfullt. Dessutom får det inte inkräkta i alltför hög grad på företagets andra verksamheter.

De olika scenerna kan användas som utgångspunkter för dylika be- rättelser, i syfte att synliggöra olika dilemman som man kan möta som professionella miljövetare och de olika spelrum av möjligheter som öppnas genom de olika iscensättningarna av miljöproblematiken. De kan också användas som utgångspunkt för lärare som arbetar med att utveckla miljövetenskapliga utbildningars innehåll. Ska studenter i mil- jövetenskap ges möjligheter att utveckla en retorisk förmåga? Ska de gess möjligheter att utvecklas till entreprenörer? Ska man i större ut- sträckning än idag beröra existentiella frågor under utbildningen? Eller ska man istället sträva efter att knyta utbildningen till några få avgrän- sade praktiker, till exempel hur man arbetar med miljöfrågor och håll- bar utveckling inom kommunala förvaltningar?

Här vill jag peka på en risk med de ovan nämnda scenerna. Deras ur- sprung är de intervjuade miljövetarna. Om man intervjuat andra miljö- vetare med andra utbildningar och/eller erfarenheter av andra profes- sionella praktiker hade kanske andra scener identifierats. Man kanske kan tänka sig scenen för miljöaktivism? Det kanske finns en scen för gröna entreprenörer? Eller miljöchefens scen? Scenerna kan alltså likväl fungera som begränsningar om man utgör från att miljövetarprofessio- nen bara kan ta plats på de tre scener som identifierats här. För att kun- na identifiera nya scener måste ny empiri samlas in genom att undersö- ka uppfattningar av och förhållningssätt hos nya grupper av miljövetare och andra som arbetar professionellt med miljöfrågor i olika samman- hang.

En annan utgångspunkt är att betrakta de professionella miljövetarna som mediatorer. Då kan man tänka sig skilda professionella roller, till exempel entreprenören och igångsättare, informationsspridare och ”översättare” av kunskap och erfarenheter mellan olika praktiker, skapa- re och underhållare av olika nätverk samt stöd- och resursperson kan också ses som roller som öppnar ytterligare spelrum av möjligheter (Læssøe, 2001, 2004). Då kan man också diskutera de spänningar som finns i rollen som mediator, till exempel mellan personligt engagemang och professionalism (Johansson & Læssøe, 2008). Detta dilemma kommer även till uttryck hos de intervjuade miljövetarna.

Man kan också använda de tre undervisningstraditionerna som en utgångspunkt för en reflektion över hur man kan hantera värdefrågor inom en utbildning i miljövetenskap. De kanske också kan användas för att diskutera hur man hanterar värdefrågor i skilda professionella prak- tiker genom att ställa frågan om man som professionell miljövetare ser fakta om miljöproblem som värdeneutrala, som normerande i den me- ning att de ger en riktlinje för handlingar? Eller om fakta om miljöpro- blematiken kan uppfattas olika i olika professionella praktiker och vilka konsekvenser det i så fall har för att utveckla skilda professionella kom- petenser för att arbeta med miljöfrågor?

5.5. Vad borde då karakterisera en utbildning av profes-