Resultatens trovärdighet och kvalitet

I min beskrivning av analysarbetet konstaterade jag att kategorierna konkretiserades genom att jag uppfattade att de blev allt mer konsisten- ta. På vilka grunder kan jag hävda detta? Detta rör frågor om validitet och reliabilitet, det vill säga frågan om mina resultat är trovärdiga och har en tillräckligt god vetenskaplig kvalitet.

Forskningsresultat kan betraktas som olika uttalande om hur världen är (Sages, 2003) eftersom vetenskaplig kunskap gör anspråk på att i någon mån vara sanna. Med det finns alltid ett gap mellan uttalanden om världen och hur världen verkligen är (Polkinghorne 2003). Kvale (1989, 1996) anser att validitetsbegreppet måste formuleras om för att vara meningsfullt i en kvalitativ forskningsansats. Forskarens tolkningar kan inte enbart valideras genom att jämföras med tidigare upptäckter eller genom statistiska processer. Ett kvalitativt forskningsresultat är i någon mening unikt eftersom de syftar till att beskriva fenomen på nya

sätt. Tolkningarna måste därför prövas i en dialog med forskningsob- jektet.

I mitt fall var jag bekant med mitt forskningsobjekt i den mening att undersökte en praktik som jag själv var och är en del i. Detta ställer krav på mig att förhålla mig kritiskt till mina egna förgivettaganden och mina egna erfarenheter. Här kan min förförståelse och mina erfarenhe- ter av praktiken vara en tillgång. Forskning kan förstås som en process av att betrakta ett fenomen genom upprepande variationer i syfte att lära sig något nytt – i form av ny kunskap om fenomen. Då kan det vara lättare att betrakta det man är välbekant med på nya sätt, eftersom man kan ta sina tidigare erfarenheter som utgångspunkt när man ifråga- sätter sina tolkningar.

Ett sätt att pröva resultatens trovärdighet och kvalitet är om dessa be- skriver världen på ett sådant sätt att man kan orientera sig i den. Om jag ännu en gång får lov att använda mig av metaforen med mina skulp- turer i det mörka rummet, så kan man hävda att en beskrivning med hög trovärdighet hjälper nästa besökare att orientera sig i rummet. Skulpturerna bör därför beskrivas så väl att de är möjliga att känna igen, trots att man aldrig tidigare mött dem. Att beskriva världen innebär att aspekter av världen avgränsas och sätt i vissa sammanhang. Därmed kan världen uppfattas ha vissa specifika egenskaper.

Intersubjectivity is then the foundation and guarantee of objectivity. Reali- ty becomes the intersubjectivity agreed part of experiences (Sages, 2003, s. 57).

Om man vill betrakta något som säker kunskap måste olika överens- kommelser etableras som rör vilka beskrivningar av världen som bör ses som relevanta. Om vi är överens om hur världen är konstruerad, kan vi också enas om hur vi ska agera i världen och för att påverka den. Att anamma en metodologi innebär därför att man också anammar en upp- sättning kriterier för validitet (Sederberg, 1984).

I kapitel två slog jag fast att avhandlingen syftade till att åstadkomma vidareförbar kunskap som var möjlig att återföra till en praktik. Detta väcker frågan om vilken praktik som avses? Det går att identifiera flera olika praktiker dit resultaten kan återföras: miljövetarnas undervis- ningspraktik, flera olika professionella praktiker, min egen undervis-

ningspraktik. Dessutom är det övergripande syftet med all vetenskaplig kunskapsproduktion att skapa resultat som är möjliga att återföra till en eller flera forskningspraktiker.

Min lösning är att försöka skapa beskrivningar av det som undersöks – uppfattningar och förhållningssätt som är så livfulla och detaljerade att de kan användas i flera olika praktiker. Ett annat mått på resultatens trovärdighet är om de kan användas som en utgångspunkt för didaktis- ka reflektioner över innehållet i och syftet med utbildningar i miljöve- tenskap. Vad vi kan göra med kunskapen kan då ses som ett mått på dess validitet. Resultatens trovärdighet är i första hand en fråga om i vilken mån resultaten kan uppfattas som användbara i andra samman- hang, så som vidare forskning eller utveckling av den undervisnings- praktik som avhandlingen undersöker.

To validate a knowledge claim is to provide sufficient justification that the claim can be believed and used as the basis of action. Thus, a validated knowledge claim is one that has passed a community’s scheme for deter- mining which claims are acceptable. It is one in which the justification of the claim is strong enough to convince people that the claim can be used asa basis for action. However, making judgements of which knowledge claims are credible is a funktion of the validity tests that are acceptable to a particular community (Polkinghorne, 2003, s. 12)

Detta innebär att frågan om resultatens trovärdighet inte enbart kan avgöras inom ramen för en vetenskaplig praktik. Detta innebär också att delvis ge upp maktanspråken som ligger i hävdandet av att viss kun- skap har ett högre värde eftersom den är objektiv. Som forskare kan jag bara ge förslag på hur ett fenomen kan uppfattas. Om dessa förslag är välgrundade och genomarbetade ökar sannolikt mina möjligheter att övertyga andra om dess kvalitet och trovärdighet.

Sandberg (1994, 2000) använder begreppet reliabilitet as interpretati- ve awarness för att formulera kriterier för att avgöra huruvida en tolk- ning av trovärdig.

Reliability as interpretative awarness means acknowledging that researchers cannot escape from their intepretations but must explicity deal with them throught the research process (Sandberg, 2000, s. 14).

I intervjuerna strävade jag efter detta genom följdfrågor och genom att be mina informanter ge konkreta exempel i syftet att förtydliga och därmed skapa ett så rikt material som möjligt. I min analys har jag strä- vat efter att leta efter alternativa tolkningar. Under arbetets gång gavs andra forskare, både inom och utanför institutionen, möjligheter att läsa och kritisera olika utkast av analysen, vilket också innebar förslag på alternativa tolkningar.

En kritik som kan riktas mot mitt tillvägagångssätt är att informan- terna själva inte haft möjligheter att läsa utkast till mina tolkningar. Samtidigt är det jag som forskare som i slutändan måste formulera ett resultat som jag också måste ta ansvar för. Jag har också strävat efter att vara medveten om vilken betydelse min position som lärare i miljöve- tenskap kan ha för mina tolkningar, genom att förhålla mig kritiskt till mina olika utkast och förslag till tolkningar.

Både jag och mina studenter anser att miljöfrågor är angelägna. Jag kan känna igen mig i deras tankar, engagemang och beskrivningar av miljöproblemen och hur man borde hantera dem. Men i detta igenkän- nande finns en risk för att missa väsentliga aspekter av deras uppfatt- ningar. Jag kanske missar uppfattningar av och förhållningssätt till mil- jöproblem och miljöprofessioner som en forskare med ett annat per- spektiv (och frågeställning) skulle se. Jag kanske glömmer bort att fråga en gång till eftersom jag tror att jag förstår eller eftersom jag själv delar de uppfattningar som uttrycks.

Mitt eget engagemang och mina egna funderingar inför miljöproble- matikens komplexitet kan också hindra mig från att se vissa aspekter av mitt forskningsobjekt. Analyserna av intervjuerna måste därför samti- digt riktas mot mina egna uppfattningar och jag måste vara medveten om min egen position och förförståelse.

Avslutningsvis vill jag mycket kort diskutera några exempel på kritik mot intervjuer som metod.15 Rolf (2004) varnar för intervjun som in- samlingsmetod när man ska undersöka innehållet i en professionell kompetens Det finns en uppenbar risk att man likställer individers ut-

15

Jag är medveten om att detta är en mycket kortfattad och summarisk diskussion om den problematik som finns med intervjuer som metod.

sagor om något med hur det verkligen förhåller sig. Att en individ själv anser sig förstå något innebär inte att individen faktiskt gör detta. Kompetens tar sig uttryck i handlande och kan man inte observera eller på andra sätt studera detta handlande är det mycket vanskligt att dra slutsatser om handlandets karaktär enbart utifrån individers utsagor om hur de uppfattar att de handlar.

Mäkitalo & Säljö (2004) kommer med en liknande varning, utifrån ett sociokulturellt perspektiv. De argumenterar för att man aldrig kan skilja talet om en social praktik från den sociala praktik där det utövas. En intervjusituation är en specifik social praktik. Det som sker där och det tal som skapas där måste ses som knutet till just denna praktik. Ut- sagor om en kommande praktik kan lika väl ses som ett uttryck för individens uppfattningar om hur man bör handla (och därmed tala) i en specifik intervjupraktik.

Alvesson & Kärreman (2004) poängterar att uttalande om sociala praktiker kan spegla vissa aspekter av de faktiska praktiker man uttalar sig om. Men de kan också vara uttryck för moraliskt bindande konven- tioner om hur samhällsmedlemmar ska uttrycka sig i sådana frågor - hur man som kompetent samhällsmedlem bör beskriva faktiska praktiker. De som sägs i en intervju kan lika väl ses som ett uttryck för de tolk- ningsrepertoarer som individerna har tillgång till i frågan och/eller situ- ationen snarare än att beskriva praktiken i sig.

Jag vill bemöta dessa invändningar med att åter påpeka att jag inte gör anspråk på att beskriva den professionella praktik där miljövetarna verkar i. Mina resultat beskriver hur miljövetarna uppfattar och förhål- ler sig till de praktiker där de verkar eller planerar att verka inom. I detta fall har jag valt en metodologi – fenomenologin – och en fenome- nografisk metodansats, vilket tar sin utgångspunkt i individers uppfatt- ningar. En konsekvens är då att ta dessa uppfattningar för givna så som uppfattningar av något, oavsett om det som uppfattas verkligen existe- rar så som det uppfattas.

The things people experienced to be true are true. What is more, if the things people call reality have consequences for what they do, then the call for ‘objective reality’ has become absurd. ‘Objectivity’ has been replaced by ‘intersubjectivity’ (Levering, 2006, s. 457).

Här väljer jag att sätta tilltro till mina informanters utsagor och utgå från att dessa är uttryck för deras uppfattningar och förhållningssätt till miljöproblem och sin profession. Jag har också valt att sätta tilltro till deras vilja att vara ärliga i sin dialog med mig. Jag har inte sett det som min uppgift att kritiskt granska eller försöka avslöja dessa utsagor, utan valt att acceptera dem. Däremot bör naturligtvis mina tolkningar och analys av dessa utsagor kritiskt granskas och prövas.