Relationen mellan miljövetenskap och

Enligt Liedman (1996) karakteriseras utbildningen i det moderna sam- hället av att man arbetar med modeller av verkligheten. Framväxten av utbildningsväsendet skapade en skarp linje mellan utbildningar och professioner. Först måste man ha en utbildning, sen kan man börja verka inom en profession. Traditionella professioner, till exempel läkar- yrket, karakteriseras av en tydlig och avgränsad relation mellan utbild- ning och professionell praktik. I dagens samhälle kan man urskilja både en förstärkning och en uppluckring av denna gräns. Å ena sidan har vi ett samhälle där allt fler yrken kräver någon form av formell utbildning,

å andra sidan kan vi se ett växande antal yrken där relationen mellan utbildning och profession är komplex och motsägelsefull.

Miljövetarna i denna studie befinner sig i denna skärningspunkt. Å ena sidan uttrycker den frustration över att de saknar en tydlig profes- sionell identitet. De uppfattar att olika samhällsinstitutioner, som till exempel arbetsförmedlingen, efterfrågar en etikett. Man måste ha en titel för att passa in i strukturen. Å andra sidan uppfattas miljöproble- men som så komplexa och så utmanande att de är svåra att hantera inom en avgränsad profession. Miljövetaren måste vara en tusenkonst- när, flexibel och anpassningsbara, kreativa och nytänkande. Då är det svårt att sätta en etikett.

Denna spänning kan också ses som ett uttryck för en profession där utbildningen är central. Informanterna förenas av att ha läst miljöveten- skap, vilket i sin tur delvis är ett val utifrån ett personligt engagemang för miljöfrågor. Men som student har man svårt att föreställa sig den professionella praktik man ska verka inom. Som nyligen anställd ham- nar man i en mängd olika professionella praktiker. Relationen mellan utbildningen och den professionella praktiken kan förstås som ekrar på ett hjul, med utbildningen i mitten. Detta kan kanske leda till en syn där den professionella praktiken delvis underordnas utbildningen. Även om man ska anpassa sig till den professionella praktiken och vara ly- hörd, så ska man som professionell miljövetare förändra praktiken. Det man kan lära sig i praktiken handlar om hur man på bästa sätt kan age- ra för att påverka den i en viss utveckling och på vilka sätt den kan för- ändras för att bidra till en hållbar utveckling.

Som professionell miljövetare kanske man aldrig känner en full tillhö- righet till den professionella praktik man verkar i. Egentligen arbetar man med något annat – nämligen att hantera globala miljöfrågor. Den lokala professionella praktiken betraktas genom de kunskaper och insik- ter man bär med sig från utbildningen i miljövetenskap.

Detta innebär att professionaliseringsprocess träder fram. Istället för att från början etablera en tydlig relation mellan en viss utbildning och en viss professionell praktik, kan man se en professionaliseringsprocess som börjar i en utbildning som utvecklas inom ett väsentligt kunskaps- område men saknar en tydlig professionell praktik att relatera sig till. Men efterhand som allt fler med en examen från utbildningen börjar

arbeta inom olika professionella praktiker skapas relationer, likt ekrar på ett hjul. Men detta innebär att man som miljövetare befinner sig i ett spänningsfält mellan krav som ställs utifrån den professionella praktiken och krav som man ställer på sig själv utifrån den egna kunskapen om miljöproblematikens orsaker och möjliga lösningar. Som miljövetare kan man se vad man borde göra för att lösa miljöproblemen. Men i den professionella praktiken måste man utföra andra arbetsuppgifter.

Att miljöproblem kan uppfattas som mångkontextuella, hotfulla och att de väcker moraliska frågor är inget nytt resultat. Det är heller inte så förvånande att det finns en variation i sättet att uppfatta miljöproblem och hur de kan lösas. På senare år har undervisning för hållbar utveck- ling etablerats som begrepp. En sådan undervisning bör präglas av ett pluralistiskt och kritiskt perspektiv. I en sådan undervisning blir inte variationen ett problem, utan istället en förutsättning. Studenten måste utveckla ett eget förhållningssätt till miljöfrågor och en hållbar utveck- ling. En sådan pluralistisk undervisning kan också relateras till en un- dervisning som strävar efter att utveckla olika former av handlingskom- petens. Den kan anses framgångsrik när individerna utvecklar en för- måga att reflektera kring miljöfrågor och problematisera olika lösningar. Men vad kan hända när dessa sedan ska ta steget ut till en yrkespraktik?

I en yrkespraktik måste man förhålla sig till etablerade normer och sociala sammanhang. Man måste förhålla sig till de verksamheter som redan etablerats och de mål som finns. Här kan det egna engagemanget och de egna uppfattningarna av miljöproblemens karaktärer och orsaker ställas mot etablerade mål och syften. Miljövetarna i studien både för- väntar sig och har erfarenheter av dylika konflikter. Deras förslag på att hantera konflikterna, om de skulle uppkomma, innebär att på olika sätt tona ner sitt engagemang, att vara lyhörda och anpassningsbara. Samti- digt förväntas de, både av sig själva och av andra, att aktivt bidra till olika förändringsprocesser. De ska, mer eller mindre, utmana de nor- mer, mål och syften som finns med de verksamheter där de verkar inom.

Det kan till och med vara så att man som miljövetare uppfattas som kontroversiell eller till och med inkompetent (eller naiv) om man försö- ker överföra globala problemformuleringar till en lokal praktik. Detta skapar en annan spänning. Som miljövetare kan man önska sig en ”ob-

jektiv” grund att stå på för att kunna verka i en professionell praktik. Man vill ha en tydlig professionell identitet. Man kanske önskar sig en normerande undervisning som tydligt talar om hur man ska arbeta med miljöfrågor. Man efterlyser tydliga kopplingar mellan den egna utbild- ningen i miljövetenskap och framtida professionella praktiker. En plu- ralistisk undervisning kanske då kan uppfattas som dålig i den mening att den inte tydligt förmedlar hur man ska arbeta med miljöproblem i en konkret praktik. Men detta är åter ett påstående som bara kan besva- ras genom nya empiriska undersökningar.

6.3. Som man frågar får man svar – en kritisk blick på