I denna bok studeras inte den objektiva verklighetens Jämtland, för som sådant existerar självfallet detta område: som län – en politisk-administrativ funktionell enhet och som landskap – en icke-funktionell, geografisk och historisk enhet vars uppkomst ej är vetenskapligt klarlagd och som i dag manifesteras i form av gränsdragningar på flertalet Sverigekartor. Jämtland – liksom andra regioner – finns dessutom i olika subjektiva former, som föreställningar i den enskildes personliga tankevärld eller som ett kollek-tivt medvetande hos en grupp.34 Detta immateriella ”Jämtland” har tagit sig en mängd olika manifesta, symboliska uttryck, såsom friluftsmuseet Jamtli, Jämtlandssången, den jämtländska flaggan och vykort föreställande
”jämtländska” miljöer, vilka samtliga kan betecknas som jämtländska re-presentationer.
Åsikten att den enskilde borde bildas och fostras i regional tillhörighet fick i stort sett stå oemotsagd i Jämtlands län decennierna runt sekelskiftet 1900, ett förhållande som denna avhandling avser att belysa. Frånvaron av en sådan offentlig debatt är intressant i sig, men det innebar inte att det rådde fullständig samsyn om vad denna regionala tillhörighet innebar.
Vilken var då den regionalitet som upprättades i Jämtlands län 1880–1920?
Vilken eller vilka upprättades inte? Varifrån kom de? Från Jämtland eller någon annanstans ifrån? Varför?35 Regionalitet måste, så här inledningsvis, omnämnas i plural av det enkla skälet att flera olika alternativ funnits för
om svenska normativa rum är Sverker Sörlin & Klas Sandell (red.), Friluftshistoria.
Från ”härdande friluftslif” till ekoturism och miljöpedagogik, Örebro & Umeå 1999.
33 Häkli, 10; Sack, 3, 19–27, 30f, 217
34 Se diskussionen i Anssi Paasi, ”Deconstructing Regions: Notes on the Scales of Spatial Life”, Environment and Planning, A: 1991 (vol. 23), 243 ff, 252f.
35 Sättet som forskningsproblemet här ringas in med frågor är influerat av den danske his-torikern Ole Feldbæk. Se dennes ”Fædreland og Indfødsret. 1700-tallets danske identi-tet”, Dansk identitetshistorie 1, Köpenhamn 1991, 219 ff. Feldbæk daterar uppkomsten av en ny dansk identitet, som bär den moderna nationalismens alla kännetecken, till 1776 och förklarar identitetsprocessen genom att ställa frågorna: Vad är det för identitet som uppstår? Vem utvecklar den och sprider den? När? Vem är mottagare och vem vänder sig emot den? Varifrån kom den? Varför utvecklades den?
handen. Primärt studeras i avhandlingen uppfattningar om det ”typiskt jämtländska”, men genom avgränsningen den regionala identitetsbildningen i Jämtlands län, vilket omfattar flera olika landskap eller delar av landskap, utesluts det inte att andra regionaliteter, förutom den ”jämtländska”, skap-ades där. Exempelvis omfattar länet nästan hela landskapet Härjedalen,36 vilket i början av 1900-talet föranledde representanter för detta landskap att använda tillmälet ”storasyster Jämtland” om den norra länsdelen.37 Dessutom utgör länet en del av ett större nordligt rum, ”Norrland”. Under loppet av 1800-talet kom denna landsdel allt oftare och av allt fler att be-nämnas som ett ”framtidsland” samt uppfattas som ett geografiskt helt med sina specifika förutsättningar, tillgångar, behov och särdrag.38 Med denna avgränsning går det att visa att regionaliteten i sig inte är något oproblema-tiskt, även om landskapstypologiseringen i förhållande till nationen varit det under lång tid. Tvärtom har identitetsskapandet av och till kantats av svårigheter, konkurrens och ibland konflikter.39 Men även om olika regionaliteter ibland kolliderade, var den ideologiska ram inom vilken den enskilda regionala särarten uttolkades länge given. Den uttolkades inom en nationalistisk diskurs som etablerades decennierna omkring år 1900.
Under samma period genomgick Jämtlands län en radikal samhälls-förändring. Järnvägens avgörande betydelse för denna omvandling upp-märksammades redan i början av 1900-talet av nationalekonomen Eli F.
Heckscher. I sin studie från 1907 om järnvägens roll i Sveriges ekonomiska utveckling konstaterade han att det inte fanns något län som hade varit så beroende av en enda bana som Jämtlands län.40
När väl järnvägsförbindelsen med övriga riket var upprättad 1882 föränd-rades livsvillkoren i mycket snabb takt, en utveckling som kan avläsas på alla samhälleliga plan, inte minst det demografiska. År 1880 var folkmängden i Jämtland 83 600, att jämföras med en befolkningsstorlek på 111 300 år 1900, vilket innebär en 33-procentig ökning på 20 år. För att komma upp i ett liknande procenttal gällande hela landet måste vi sträcka ut perioden med
36 Härjedalen ingår i Jämtlands län men till landskapet räknas också mindre delar av Älvdalens och Idre församlingar vilka tillhör Dalarnas län, t.o.m. 1996 Kopparbergs län. Se ”Härjedalen”, Nationalencyklopedin: band 9.
37 Gunnel Ledin, Erik Fundin 1843–1932: skapare av Härjedalens fornminnesförening, Tänndalen 1994, 17, 32.
38 Sverker Sörlin, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet, Stockholm 1988.
39 Bosse Sundin, ”Folkrörelser och kulturliv”, Östersunds historia III, Östersund 1986, 169 ff; Ledin, 17 ff, 32
40 Eli F. Heckscher, Till belysning av järnvägarnas betydelse för Sveriges ekonomiska utveck-ling, Stockholm 1907, s. 47f, 130f.
ytterligare 20 år. Mellan 1880 och 1920 ökade den svenska befolkningen med 31 %, vilket i sig var en kraftig ökning, men under motsvarande period var befolkningstillväxten i Jämtlands län nästan 60 %.41 Härav inses snabbt att i Jämtlands län var under perioden både förändringstakten och omfatt-ningen av förändringarna exceptionella.
Med Sveriges industrialisering förändrades de ekonomiska och sociala villkoren i grunden också i Jämtland, även om länet jämfört med många andra delar av landet under perioden behöll en hel del av sin agrara prägel.
Detta gäller även för landet som helhet, om än i något lägre grad. Beaktas antalet industriföretag eller andelen av befolkningen som var sysselsatt i sådana företag, måste också Sverige fortfarande en god bit in på 1900-talet betecknas som ett jordbrukssamhälle.42 I Jämtland utgjorde jordbruksbe-folkningen hela 86 % av länets invånare år 1880, mot 67 % i hela riket. År 1920 hade Jämtlands siffra sjunkit till 67 %, men då låg rikets tal på 44 %.43
Socialt uppvisade Jämtland en förhållandevis enhetlig sammansättning med en invånarmajoritet som försörjde sig på småjordbruk, men med ett växande borgerligt skikt, främst koncentrerat till Östersund, länets enda stad. Med de förbättrade kommunikationerna expanderade handeln,44 och Östersund fick också en allt större betydelse som motor i länets kulturella utveckling.45 Detta återspeglades bland annat i ett intensifierat föreningsliv, som främst initierades av personer som politiskt omfattade det liberala frisinnet, den politiska åskådning som hade den i särklass största andelen anhängare i länet under perioden.46 Detta framgår tydligt av att Jämtlands-bänken i riksdagens andra kammare under flera mandatperioder uteslutande hyste liberaler.47 Det kommer också till uttryck i att bara två av de cirka tio
41 Mats Rolén, Jämtlands och Härjedalens historia. Femte delen: 1880–1980, Östersund 1990, 21–24, 185–193.
42 Nils Edling, Det fosterländska hemmet. Egnahemspolitik, småbruk och hemideologi kring sekelskiftet 1900, Stockholm 1996, 17, 29 ff.
43 Mats Rolén, Jämtlands och Härjedalens historia V, 1880–1980, Östersund 1990, tabell 2, 24.
44 Jörgen Björklund, ”Företagande och försörjning”, Östersunds historia III, Östersund 1986, 22 ff.
45 För den stora anslutningen i länet till folkliga ideella rörelser, vilka hade en socialt bred bas, och uppkomsten av det starka föreningslivet poängterar idéhistorikern Bosse Sundin betydelsen av att staden Östersund levde i intim samverkan med den omgi-vande landsbygden. Den låg bokstavligt talat mitt i sin bygd, och det var naturligt för allmogen att bege sig dit, i synnerhet på marknader. Detta kan också ha gynnat utvecklingen av en känsla av gemenskap. Se Sundin 1986, 15f, 126 ff.
46 Rolén, 293 ff; Sundin 1986, 146.
47 Riksdagens Jämtlandsbänk befolkades under 1890-talet mestadels av frisinnade perso-ner med förankring i de framväxande folkrörelserna, i synperso-nerhet nykterhetsrörelsen.
Flertalet förespråkade frihandel, rösträttsreformer, försonlig unionspolitik och
min-dagstidningar som gavs ut i länet före 1915 sade sig vara något annat än ett politiskt liberalt blad.48 Av mycket stor betydelse är att länet nu upptäcktes nationellt som en del av landet, där arbetare kunde tjäna sitt levebröd i skogen och där en bildad borgerlighet fann en ung, snabbt växande stad där inte bara utkomstmöjligheter hägrade utan också en möjlighet att skaffa sig meriter. Den stora inflyttningen gav länet, i synnerhet Östersund, en ungdomlig prägel, både vad gäller befolkningsstruktur samt kulturellt och ideologiskt klimat. De många ”invandrarna” förde med sig tankar och ideal från andra kulturella sammanhang, och under en dynamisk period på cirka 30 år, med början omkring 1880, korsades här impulser från främmande miljöer och rörelser med varandra och med det inhemska.49
Den expansiva staden Östersund och dess ungdomliga, ofta nyinflyt-tade befolkning skapade gynnsamma förutsättningar för ett föreningsliv.
Med Östersund som kulturellt nav utvecklades kring sekelskiftet 1900 också ett sjudande föreningsliv i de omkringliggande bygderna. Stadens åtta godtemplarloger och det dryga hundratal loger som bildades i övriga Jämtland gjorde regionen till ett av nykterhetens starkaste fästen i Sverige.
I nykterhetsrörelsens närhet växte det fram en rad andra föreningar med ideella syften, däribland fredsföreningar och rösträttsföreningar samt den så kallade ungdomsrörelsen.50
Ungdomsrörelsen förtjänar ett särskilt omnämnande. Högst på dess dagordning stod den folkbildande verksamheten med den jämtländska ungdomens kulturella och andliga odling som överordnat mål. Ungdoms-rörelsen vann, från dess uppkomst 1898, på kort tid tusentals anhängare, organiserade i ett 15-tal lokala ungdomsföreningar med Jämtlands läns ungdomsförbund som paraplyorganisation.51 Höjdpunkten för rörelsen var
dre försvarsutgifter. Ordet ”Jämtlandsfrisinne” verkar i det närmaste ha varit liktydigt med reformvänlighet. Se Rolén, s. 239, 295–310.
48 Rolén, 140–143. De tidningar som inte titulerade sig som liberala eller frisinnade var Östersundsposten (moderat konservativ) och Jämtlands Folkblad (socialdemokratisk).
Denna tidning gavs ut av Carl Åström i samarbete med SAP-distriktet åren 1911–1915 och hade en föregångare med namnet Wiljan, som gavs ut 1909. Tidningen hann inte göra något större avtryck i den allmänna opinionen. Den kom bara ut med femton ordinarie nummer innan den lades ner.
49 Mats Rolén, Jämtlands och Härjedalens historia V: 1880–1980, Östersund 1990, 13–337;
Bosse Sundin, ”En stad i fest”, Östersunds historia III, Östersund 1986, 12 och ff; Bosse Sundin, ”Folkrörelser och kulturliv”, Östersunds historia III, Östersund 1986, 127–129.
50 Redan vid mitten av 1880-talet hade godtemplarorden 7000 medlemmar i Jämtland.
De två andra stora grenarna av folkrörelseträdet, väckelserörelsen och arbetarrörelsen, blev i Jämtland aldrig lika markanta inslag i sekelskiftets folkliga föreningsliv. Se Sundin 1986, 15 f, 138, 144f.
51 Sundin 1986, 143
1901 års ungdomsmöte i Östersund som lockade över 10 000 besökare, men trots detta blev rörelsen inte långlivad. Redan 1905 minskande in-tresset tydligt och ett sjunkande medlemsantal registrerades. Mycket tyder på att ungdomsrörelsen konkurrerades ut av en lika hastigt uppblossande hembygdsrörelse, och precis som för ungdomsrörelsen var det en lokal bildningselit av politiskt förtroendevalda, ämbetsmän och deras fruar, tidningsredaktörer, läroverkslektorer och folkskoleinspektörer som var initiativtagare.52 ”Hembygden” tycks alltså ha utgjort den nya plattform som ivrare för en intensifierad folkbildning tog i bruk åren närmast efter 1905.53 Och på samma sätt som nykterhetsrörelsen och ungdomsrörelsen var hembygdsrörelsen nära lierad med länets reformsinnade – främst liberalt frisinnade – kretsar.54
Till bilden av Jämtland 1880–1915 hör också att regionen nu upptäcktes som rekreations- och kurort för turister och luftgäster från andra delar av landet.55 Om järnvägen med stålband integrerade länet med övriga riket geografiskt, och bröt dess isolering kulturellt, så var det den till Östersund inflyttade borgerligheten och de tillfälliga besökarna vid länets allt talrikare fjällpensionat som för en större offentlig publik drog upp ridån för ”Jämt-land”, och gjorde det till föremål för ett nationellt betraktande. Det borger-liga jämtländska fjällandskapet blev en ”nationalscen”, upprättad inte bara för att med frisk luft bota sjuka och trötta och hänföra en publik utanför länet, utan även för att ge länet och dess egna invånare nya intäkter.56
För att sammanfatta: Decennierna kring sekelskiftet 1900, vars jämt-ländska regionalitet kommer att studeras empiriskt i avhandlingen, kan således karakteriseras som en brytningstid mellan två olika samhällssystem.
I början av undersökningsperioden är regionen relativt isolerad både geo-grafiskt och ekonomiskt. Jämfört med landets industriella utvecklingscentra har den bara nåtts av moderniseringen i begränsad utsträckning och den bär alltjämt flertalet av den agrara ekonomins övriga kännetecken. Mot perio-dens slut är regionen en både materiellt och immateriellt integrerad del av
52 Rolén, 320 ff.
53 Per Fransson, ”Gån samman i flock, I unga”, Jämten 2000, Länsmuseets och Heim-bygdas årsbok, Östersund 1999, 62 ff; Sundin 1986, 143 ff. Se även Olle Sefastsson, Jämtlands läns ungdomsförbund och sekelskiftets svenska ungdomsrörelse”, opubl.
c-uppsats, Inst. för idéhistoria, Umeå universitet 1983.
54 Sundin 1986, 145.
55 Svenbjörn Kilander, ”En nationalrikedom av hälsoskatter”. Jämtland och industrisam-hället 1882–1910, Kristianstad 2008.
56 Kilander 2008, passim. Se även Rolén, 163 ff; Per Fransson, ”När natur blev kultur.
Perspektiv på sekelskiftets konstruktion av ett ’skönt’ Jämtland”, Barbro Johnsen & Stig Welinder (red.), Humanister föreläser om Wales, Irland och Jämtland, Östersund 1998.
ett svenskt samhälle med utpräglat industrikapitalistiska strukturer. Detta framgår inte minst av hur en betydande andel av regionens invånare nu är organiserade enligt nya sociala mönster, i bland annat folkrörelseföreningar.
Dessutom ingår nu ”Jämtland” med sina speciella särdrag – beträffande natur, kultur, historia med mera – som en viktig beståndsdel i nationens officiella identitet.
Forskningsläge
Produktionen av vetenskapliga artiklar och uppsatser i tidskrifter och antologier om regionalitet i Sverige är omfattande, inte minst om den vari-ant som utvecklades omkring sekelskiftet 1900. Dock måste vari-antalet större och empiriskt välgrundade arbeten sägas vara tämligen litet, och mycket få historiker har behandlat företeelsen.
Ett undantag utgör Skåne, den farliga halvön. Historia, identitet och ideologi 1865–2000 (2008), där historikern Fredrik Persson studerar vilken identitetsskapande och ideologisk funktion som den skånska historiepro-duktionen fyllt.57 Utifrån en undersökning av De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening, som hade sitt säte i Lund och där Martin Weibull var en av förgrundsgestalterna, drar Persson bland annat slutsatsen att målet under perioden före år 1900 var att fånga Skånes hela historia, den som ansågs skymmas av svenska och danska skygglappar.
Skåne framställdes, främst med referenser till medeltiden, som ett landskap med ett både säreget och viktigt förflutet. Trots detta, och trots att Skånes övergång till Sverige fick bilda en mörk kontrast till den föregående eran, togs landskapets svenska tillhörighet för given. På 1920- och 30-talen för-ändrades synen på regionens förhållande till Sverige. Skånes historia rymde nu inte bara en gyllene epok följd av en brutal nedgång utan också ett slags ifrågasättande av den rådande svenska nationalstatliga ordningen. Om skåningarna lyckades återerövra sin historia skulle det gå att återupprätta landskapets svunna storhet, ett första steg mot en nyordning där Skåne var sammanbundet med både Sverige och Danmark.
I syfte att försöka redovisa kunskapsläget tvingas denna översikt att träda utanför historieämnets ramar.58 En forskare som behandlat ämnet
57 Fredrik Persson, Skåne, den farliga halvön. Historia, identitet och ideologi 1865–2000, Lund 2008. Vad Persson söker identifiera är samma narrativa struktur, ett slags universell, nationell grundberättelse, som nationalismforskaren Anthony D. Smith observerat i studier av etnicitet och nationell identitet. Ansatsen, att blottlägga ett ”identitets-skapande drama” med alla dess effekt”identitets-skapande komponenter, menar Persson, gör det möjligt att förstå hur historieproduktion kan ligga till grund för bland annat skapandet av en regional gemenskap, särskiljandet av identiteter och politiska krav. A.a. 17 ff.
58 Jag instämmer till fullo i Fredrik Perssons beskrivning av svensk historisk forskning
nalitet är etnologen Kerstin Arcadius. I avhandlingen Museum på svenska.
Länsmuseerna och kulturhistorien (1997) identifierar hon hos fornminnesför-eningarna, vilka uppstod från och med 1800-talets mitt, uppfattningen att kärleken till fosterlandet innebar en delaktighet i det nationella, en delaktig-het som vilade på en självständig och frivillig grund. Den praktiska för-eningsgemenskapen symboliserade en nationell gemenskap. Denna tanke konkretiserades sedan på olika sätt vid olika historiska tidpunkter. Under 1800-talets andra hälft fick den en särskild utformning, detta ”när landets regioner gjorde sig delaktiga av den nya nationalstat som höll på att växa fram”,59 skriver Arcadius. Fornminnesföreningarna, som representerade en hel region (landskap eller län), kom tillsammans att utgöra en ”regionernas gemenskap”, då de uppfattade nationen som en addition av alla sina delar, menar Arcadius.60 Det tidiga 1900-talets nationella provinsialism innebar att fornminnesföreningarnas verksamhet kom att inriktas på att utrusta sina respektive landskap eller län med friluftsmuseer. Samtidigt som de regionala museerna bildade en helhet fortsatte det att vara viktigt att hålla isär dem eftersom provinserna uppfattades som individer i en större grupp av alla svenska landskap. I början av 1900-talet pekade dock kulturminnesvårdens professionalisering och dess användande av vetenskapliga metoder på be-hovet av en nationell nivå. Detta satte den praktiska självständigheten ur spel – men denna helhet utplånade inte idén om regionerna. Helheten fortsatte att låta nationen vara summan av landets alla delar.
I sin studie Fädernesland och Framtidsland. Sigurd Curman och kultur-minnesvårdens etablering (2001) belyser idéhistorikern Richard Pettersson det minnesvårdande fältets förvandling i början av 1900-talet. Ur 1800-talets artefaktcentrerade och arkeologiskt betingade fornforskning, som endast berörde en mindre grupp experter, uppstod en statligt institutionaliserad kulturminnesvård som gjordes till en angelägenhet för medborgaren. Det minnesvårdande ansvaret kom från och med 1920-talet att integreras med välfärdsbygget och dess allmänna sociala målsättningar. Det kulturhisto-riska arvet skulle nu visa vägen till ett framtidsland och för den enskilde definiera vem man var som samhällsindivid. Pettersson kommer därför in på en för denna studie näraliggande och viktig omständighet, nämligen att den svenska nationella identiteten förvandlades – en förvandling som han förlägger till 1900-talets första decennium och som innebar att svenskheten
om region och identitet: ”Till största delen rör det sig om mindre arbeten, kortare passager och preliminära utsagor. Det är med andra ord ett i snävt empiriskt hänseende begränsat forskningsläge och inte mycket att ta spjärn emot.” Se Fredrik Persson, 25.
59 Arcadius, 260f.
60 Arcadius, 36.
kom att baseras på en organisk samhälls- och historiesyn.61 Den idealiserade svensken hade ”komprimerats från landsdelarnas kulturer och mångfald”
och folk-typologiseringen av nationen i olika landskap var därför något som
”låg i tiden”, skriver Pettersson.62 Han syftar då på att 1920-talets indelning av Sverige i natur- och kulturprovinser också var en väl förankrad idé bland Sveriges geologer, geografer och kulturhistoriker. Indelningen sågs som både en självklarhet och som en nödvändighet eftersom den sammansatta Sverige-bilden hade kanoniserats i det allmänna medvetandet, bland annat genom verk av landets mest uppburna författare.63
Också i museologen Maria Björkroths avhandling Hembygd i samtid och framtid 1890–1930 (2000) behandlas svensk regionalitet i en antikva-risk kontext. Bland annat studeras det som Björkroth kallar den regionala hembygden, ett studium som huvudsakligen inriktas på Dalarna och dess hembygdsförbund, museer och folkrörelser. Studiens syfte är att undersöka samspelet mellan bevarande och förnyelse som det framträdde genom användandet av begreppen hembygd och hembygdsvård. Landsortens museiambitioner får i undersökningen beteckna det tillbakablickande
61 Pettersson, 241 ff. Pettersson ansluter sig därmed till den vedertagna bilden av de ideologiska processerna i Sverige omkring sekelskiftet 1900. Den nya nationella identiteten tog sig, enligt Pettersson, tydliga uttryck i verk av Gustav Sundbärg och i Emigrationsutredningen, som leddes av Sundbärg, samt i skrifter av den konservative politikern och statsvetaren Rudolf Kjellén. Rudolf Kjelléns idéer om nationen var till-gängliga för allmänheten redan åtta år tidigare, 1898, då hans essä ”Nationalitetsidén”
publicerades. Se ”Förord” i det av Kjellén diskuterade arbetet. Att förvandlingen av den svenska nationella identiteten inleddes på 1890-talet, eftersom den hörde intimt samman med det ekonomiska språng som Sverige då tog in i industrisamhället, fram-går av flera arbeten: Anders Ekström, Den utställda världen. Stockholmsutställningen 1897 och 1800-talets världsutställningar, Stockholm 1994; Svenbjörn Kilander, Den nya staten och den gamla. En studie i ideologisk förändring, Uppsala & Stockholm 1991;
Fredrika Lagergren, På andra sidan välfärdsstaten. En studie i politiska idéers betydelse, Stockholm/Stehag 1999; Jan Larsson, ”En ny nationella effektivitet”, i Mats Burström (red.), Mänsklighet genom millennier. En vänbok till Åke Hyenstrand, Stockholm 1989;
Per Fransson, ”Välkommen till hembygden! Medborgarens guide till Det Nya Sve-rige”, Ann-Katrin Hatje (red.), Sekelskiftets utmaningar. Essäer om välfärd, utbildning och nationell identitet vid sekelskiftet 1900, Stockholm 2002.
Per Fransson, ”Välkommen till hembygden! Medborgarens guide till Det Nya Sve-rige”, Ann-Katrin Hatje (red.), Sekelskiftets utmaningar. Essäer om välfärd, utbildning och nationell identitet vid sekelskiftet 1900, Stockholm 2002.