Johan Lindström Saxons historiebruk ska här ställas mot Eric Festins, såsom det kommer till uttryck i hans arbete Om Jämtland och jämtarna, utgivet 1926. I Saxons tolkning fungerade ”det jämtländska” som en metafor för ett framtida idealsamhälle. Hans framställning innehöll element från 1880- talets diskursiva kamp om svenskheten mellan liberaler och konservativa.
53 Ibid., 81.
54 Ibid., 93f.
55 Ibid., 110.
land var här konstruerat med ett relativt tydligt avstamp i ett progressivt liberalt och antikonservativt politiskt program som hade formulerats flera decennier tidigare. Tendensen i Saxons regionala berättelse kan vi på goda grunder beteckna som emancipatorisk.
Till skillnad från Saxon, vars liberalism var av det frisinnade och radika-lare slaget, uttryckte inte Eric Festin (1878–1945) sina politiska preferenser på ett tydligt sätt, men också han hade sin politiska hemvist bland liberalerna.
Här är det i stället bilden av den professionelle akademikern som är mest framträdande. Född och uppvuxen i Hackås i Jämtland började han vid tiden för sina studier i Uppsala, 1900–1912, engagera sig i den jämtländska hembygdsrörelsen. 1912 blev han sekreterare och intendent i föreningen Jämtslöjd, en uppgift han samma år också tilldelades i Jämtlands läns forn-minnesförening. 1919 utsågs han till länsantikvarie och chef för Jämtlands läns museum. Dessutom blev han 1923 intendent i det nybildade jämtländ-ska hembygdsförbundet Heimbygda och skulle senare, 1933–34, komma att inneha uppdraget som ordförande i Svenska museimannaföreningen. Vid tiden för publiceringen av Om Jämtland och jämtarna (1926) var han också redaktör för Heimbygdas årsskrift Jämten och för fornminnesföreningens tidskrift Fornvårdaren.56
Med den ton Eric Festin inledningsvis slog an i sin framställning sökte han framhålla Östersunds och Jämtlands fördelaktiga geografiska läge.
Sörlänningen står ofta häpen inför det faktum, att Östersund är Sveriges mellersta stad […] att alltså avstånden därifrån till vårt lands sydspets resp. nordspets voro lika samt att avstånden till kusten i öster och till riksgränsen i väster också voro sinsemellan lika. I ett uttalande offentligt, som därför borde hunnit övervägas, placerades Östersund en gång, som uttrycket lydde: nära norska gränsen. Dess läge är i själva verket något närmare kusten än nämnda gräns. Uttalandet kom från då ledande svenskt håll – men det är nu så länge sedan, att allt är förlåtet och glömt. – Jämtlands Storsjö är vårt lands mellersta stora sjö och den gamla bygden därinvid verkligen, geografiskt sett, Sveriges centrum.57
Frågan som inställer sig är: Varför är Festin så angelägen om att framställa Jämtland som ett svenskt geografiskt centrum? Om Jämtland och jämtarna är ursprungligen en radioföreläsning som Festin höll vid den första så kall-ade Jämtlandsaftonen i radio den 17 februari 1926. Samma år publicerkall-ades den i årsskriften Jämten, alltså den skrift han själv redigerade. Det finns goda skäl att betrakta hans föreläsning mot bakgrund av den oro som detta
56 Svenska män och kvinnor. Biografisk uppslagsbok, vol. 2, Stockholm 1944; Norrländsk uppslagsbok, vol. 1, Höganäs 1993.
57 Festin, 1926, 172.
år spred sig bland den jämtländska politiska och kulturella eliten och som hade sin grund i den stundtals bittra kampen mellan Östersund och Härnö-sand om att få stå som värd för ett norrländskt landsarkiv. Enligt Festin har jämten ”ett starkt utvecklat sinne för historia, bygdens och släktens minnen. Hans hembygdskänsla är omisskännligt varm. Jämten är ofta en beläst man, och hos honom möter man ock ofta en forskarhåg”.58 Inte heller Festins karaktärsbeskrivning av jämten motsäger att hans bevekelsegrund var att argumentera för Jämtland i denna fråga: förutom gästvänlighet, reslighet, driftighet, pålitlighet, ärlighet och begåvning, framhåller han att
”jämten, hög eller låg, är lika mot alla”.59 Jämten är en ”frihetssjäl”, och dennes ”andliga resning anses av utomstående tecknare av honom stå sig gott vid jämförelser”.60
Med tanke på det direkta diskursiva sammanhanget – ett radioprogram som sändes över hela mellersta Norrland – är det inte orimligt att tolka Festins ord som ett inlägg i kampanjen för Östersunds kandidatur. De-batten gick nu in i sitt slutskede, efter att i över femton år ha väckt heta känslor i riksdagen liksom i Östersund och Härnösand. Vad som ytterligare understryker att det skulle kunna finnas en koppling mellan arkivdebatten och Festins idealisering av Jämtland och jämtarna är att just vid den aktuella tidpunkten hade landsarkivfrågan hamnat i ett för Östersund ogynnsam-mare läge. Genom en regeringsombildning hade Härnösand förstärkt sin position. I Ekmans ministär ingick nu fler företrädare för Härnösandssidan än vad som tidigare varit fallet. Exempelvis kom ecklesiastikministern från Härnösand.61
Efter att ha argumenterat för Jämtlands fördelaktiga geografiska läge, i Sveriges mitt, övergår så Festin till att historiskt och kulturellt positionera regionen. Stor möda ägnar han åt att identifiera Jämtlands urbefolkning och att bestämma jämtarnas härstamning. Det finns, säger han, inte något hinder för slutsatsen, att de människor som man funnit spår av i regionen – i form av 5 000 till 10 000 år gamla benbitar och stenyxor – var ”jämtarnas direkta förfäder”.62 Dock sägs inget om samer, vilka i Saxons berättelse var
58 Ibid, 175.
59 Ibid, 174.
60 Ibid, 174.
61 Festin framstår som den mest drivande personen bakom Östersunds kandidatur. När landsarkivet i Östersund väl invigdes 1930 (Härnösand fick det norrländska arkivet medan Östersund fick inrätta ett arkiv för länet), så var det en personlig seger för Festin som ända sedan 1912 arbetat för ett förverkligande av en ”’kulturstad’ i Norr”, bland annat genom att 1913 ta initiativet till en tidningskampanj mot Härnösands-förespråkarna. Se Rolén, 539 ff.
62 Festin 1926, 172.
regionens äldsta befolkning, och den betydelse som Saxon tillskrev Ketil Jämte, jämtarnas stamfader och Jämtlands förste bebyggare, reducerar Festin till nybyggare i redan bebyggt och uppodlat land:
Efter honom [här benämnd Ketil Jamti] skulle landet fått sitt namn. Man torde visserligen icke kunna frånkänna dessa sagor en viss tendens, men det antagligaste är likväl, att en norsk invandring då skett, säkert är ock, att dessa kolonister vid sin hitkomst mötte odlad bygd, väl ock en svensk befolkning, kallad jämtar.
Det är i så fall tämligen påtagligt att denne Ketil fick sitt tillnamn Jamti, d.v.s.
jämten, efter sin bosättning i Jämtland.63
Det går alltså en tydlig skiljelinje mellan Saxons och Festins sätt att tolka Jämtlands forntid. Den senare framhåller att Jämtland var svenskt redan på 700-talet, medan den förre säger sig vilja avstå från att ta ställning men konstaterar trots allt att regionens förste bebyggare var norsk. Enligt Saxon var det personen, den från ”Norge” komne ”Ketil Jämte”, som gav namn åt landet, medan motsatsen görs gällande av Festin. Den ”Ketil Jamti”, som berörs i Snorre Sturlasons krönika, kom i stället till en etablerad svensk bygd och mötte där svenska invånare. Det Snorres krönika berättar – och som Festin ansåg vara tendensiöst på ett norskt sätt – var svårt att kombinera med Festins uppdrag som intendent vid ett svenskt länsmuseum, och det stred även mot den bild av regionen som han ville förmedla i debatten om landsarkivet.
Detta hindrade inte Eric Festin att tänka i termer av kulturella impulser utifrån. Som förklaring till Jämtlands tidigt höga utvecklingsnivå anförde han att Jämtlands geografiska läge historiskt hade varit gynnsamt och möj-liggjort influenser från andra kulturella centra: ”Norrlands största färdled i gången tid mellan Öster- och Västerhav gick genom Jämtland. Det är na-turligt att en sådan omständighet avsatt märkliga spår”.64 Vidare konstaterar han att ”jämtarna på 900-talet företogo handelsfärder” och att de ännu vid den tiden var ”sina egna herrar”, men de ”gåvo sig nu frivilligt under norske kungen”.65 Festins kommentar kan också här ses som en konsekvens av hans iver att argumentera för den jämtländska svenskheten: ”Men det räckte ej så länge. Efter slaget vid Svoldern år 1000 [...] kom Jämtland under svea-konungen och hörde sedan till Sverige till förra delen av 1100-talet”.66 Det är i detta historiska sammanhang författaren ser startpunkten för en våg av kulturella framsteg och för lysande mannabragder. Jämtlands jämförelsevis
63 Ibid.
64 Ibid.
65 Ibid.
66 Ibid.
tidigt höga kulturella utvecklingsnivå framgår, enligt Festin, bland annat av att rättskipningen anlände dit redan i början av 1000-talet. På samma sätt tolkar han kristendomens införande, och får därmed också anledning att framhålla runstenen på Frösön, ”’Sveriges nordligaste’ och mycket märkliga runsten”.67
Festins jämtländska historia tar sedan ett kliv framåt i tiden och stannar upp vid Nordiska sjuårskriget och de ”fasans år” och ”oerhörda lidanden”
samt det ”namnlösa elände” som Jämtland fick utstå i egenskap av gräns-provins och på grund av de oklara politiska förhållanden som då rådde i området, med ständigt återkommande krig.68 Jämtlands ställning på 1500- och 1600-talen som norsk provins som samtidigt i kyrkligt hänseende lydde under Uppsala stift, var också hos Festin ett lyckat arrangemang, men inte på det sätt som Saxon framställt det. Att Gustav Vasa lät genomföra re-formationen i det dansk-norska Jämtland förebådade Jämtlands slutgiltiga uppgående i den svenska staten.69
Det förvirrade tillståndet med skiftande statstillhörighet och olika her-rar samt det lidande som detta gav upphov till i Jämtland, skulle dock få ett slut. Festin fastställer sålunda tidpunkten för en begynnande positiv ut-veckling i Jämtland: ”Äntligen randades 1645 den dag, då Brömsebrofreden återgav Jämtland helt åt det gamla landet.”70 Umbärandena under denna långa period har satt sina spår i jämtens själ:
Det framhålles och sannolikt med rätta, att jämten är misstänksam mot främlingar, han vill liksom känna sig för, innan han ger sig in på intimare förhandlingar med sådana. Vi undra, om icke denna så gott som oavlåtliga kamp under århundraden så intensivt tränat honom till en ständig vaksamhet åt alla håll, att något av detta ännu ligger honom i blodet […].71
Även om jämtarna hade tvingats till observans och försiktighet, så hade Jämtlands geografiska läge varit mindre till nackdel än det varit till för-del. Det hade i slutändan bidragit till att forma det som var Jämtland och jämtländskt i Festins egen samtid. ”De kulturella och konstnärliga ström-ningarna”, underströk han, ”kunna vi spåra långt tillbaka i tiden i Jämtland.
De ha gått växelvis öster- och västerifrån, tagits upp och omplanterats, och därur har framgått mycket, som bär starkt självständiga provinsiella drag.”72
67 Ibid, 173.
68 Ibid.
69 Ibid.
70 Ibid.
71 Ibid.
72 Ibid.
Dessa så kallade självständiga jämtländska konst- och kulturtraditioner ville Festin också beskriva som ”högtstående” och ”originella”.73 Den självstän-dighet som vi möter här är alltså av ett annat slag än den som Saxon för-fäktade. Oberoendet var kulturellt, inte politiskt, och hade sin självskrivna plats inom ramen för en allmän svensk kulturtradition. Festin avrundade därför sin jämtländska historia med att återge Wilhelm Peterson-Bergers dikt ”Hyllning till Jämtland”, som slutar med orden: ”där stolt som en fornsvensk saga / du stiger ur Storsjö våg! / Jämtland, du kärva, du fagra land! / Kampland, Arnljots land! / Du storhetssökande drömmars, / du forntids och framtids land”.74 Jämtlands regionala berättelse skulle som synes uppfattas som en ”saga” bland andra svenska sagor.
Samtidigt finns det en annan tendens i Festins berättelse: Jämtland för-tjänade ett högre anseende i ett svenskt nationellt sammanhang, på grund av sin dramatiska historia och den särpräglade kulturtradition som regionen var bärare av. Till viss del går det att förklara denna renodling mot en mer utpräglad jämtländsk svenskhet med att den diskursiva ordningen i början av 1900-talet anbefallde integration av nationens delar. Men det finns även skäl att beakta mer instrumentella bevekelsegrunder; utsikterna att få stå som värd för ett norrländskt landsarkiv bedömdes sannolikt som sämre om inte den jämtländska norskheten tvättades bort.