I Jämten, bilaga till Jämtlands Tidning, infördes 1896 en populärfilologisk artikel under rubriken ”Hvad heta vi?”.15 Det var tidningens egen redaktör, den frisinnade och kulturradikale Johan Lindström Saxon som hade förfat-tat artikeln, där också frågans allt annat än svävande svar levererades: Saxon ansåg benämningen ”jämtlänning”, liksom varianten ”jämtländing”, vara en
”styggelse” som borde utrotas.16 Ordet, menade han, hade smugit sig in i Jämtland, och där slagit rot ”som ogräs”, med de sörlänningar som i allt talrikare skaror besökte länet. Intet ont sagt i övrigt om dessa turister och inflyttade (Saxon var själv bördig från Närke), men deras skadliga inverkan på lokalbefolkningens idiom och på deras självbild måste förhindras. Nej, den enda korrekta benämningen var ”jämte”, därför att ”det är folket som ger namn åt landet och ej landet som ger namn åt folket”, förkunnade Saxon. Och då Jämtland hade fått sitt namn efter Ketil Jämte, den norrman som med sitt följe först slog sig ner i detta område och där lät uppfylla jorden, måste de människor som sedan dess utgjort Jämtlands befolkning kallas ”jämtar”.17
Vad exemplet visar är hur språket i allmänhet, och sättet att benämna och beteckna i synnerhet, bör betraktas som en central aspekt av regionalitet.
Oskyldigt, kan tyckas, men betraktat som en kommunikativ handling i sin historiska kontext var Saxons uttalande knappast ämnat att bara beskriva de namnhistoriska sakernas tillstånd eller förströ läsarna. Omkring sekel-skiftet 1900 kunde det vara problematiskt att ge begreppet ”folk” företräde framför ”territorium” i en definition av ett stycke svenskt landområde. Att oförblommerat påstå att invånarna där inte var svenska till ursprunget, låg inte i linje med periodens gängse sätt att diskursivt bestämma relationen mellan den nationella helheten och dess delar. Exempelvis gick definitionen i otakt med tidens maningar till nationell samling och resursmobilisering, appeller som inte så lätt lät sig förenas med ens ett passivt stöd till trilskande unionsbröder på andra sidan kölen, Ketil Jämtes moderjord.
Regionernas respektive historier skulle ingå i en både tänkt och ma-nifest nationell samling. Det var med inriktning främst på den nationella
15 Jämten. Jämtlands Tidnings bilaga, Östersund 1896, 18.
16 ”De som säga”, inskärpte Johan Lindström Saxon, ”jämtländing eller jämtlänning böra också begagna formerna västergötlänning och östergötlänning. Det ena är lika tokigt som det andra.” Jämten. Jämtlands Tidnings bilaga, Östersund 1896, 18.
17 Samtliga cit. ur Jämten. Jämtlands Tidnings bilaga, Östersund 1896. Första numret av Jämten utkom i december 1886, också då som bilaga till Jämtlands Tidning men med Herman Sällvin som redaktör. Intressant att notera är att man i denna publikation begagnade båda ordformerna. Tidningen kallade sina ”landsmän” för ”jemtarne”, för att sedan tala om ”framstående jemtländingar”. Jemten. Populärt månadsblad för Jemtlands stad och bygd, Östersund 1886.
kulturhistorien som enskilda personer, föreningar och institutioner i slutet av 1800-talet systematiskt började kartlägga de svenska landskapen, däri-bland Jämtland. Arbetet uppmuntrades av Artur Hazelius, som redan på 1850-talet hade gjort en resa i detta landskap. Med hjälp av sitt rikstäckande kontaktnät av ombud för det blivande Nordiska museet samlade han inte bara in materiell kultur. Förutom målet att bevara och dokumentera, hade Hazelius också ambitionen att bibringa befolkningen kunskap om den svenska nationen och dess delar. I ett brev, daterat 29 december 1879, till historikern Martin Weibull tackar Artur Hazelius för
det hopp du […] givit mig, att jag af din hand skulle få en uppsats öfver Skånes historia för mitt tillämnade samlingsverk (’Skildringar af Sverges land och folk’, eller huru det kan komma att kallas), hvars första för öfrigt alldeles själfständiga del skulle komma omfatta nämnda landskap. Jag gläder mig åt att just af dig få en dylik skildring, då du sannolikt framför hvarje annan af våra historieskrivare skulle göra henne con amore. Tanken att på samma gång behandla Hallands och Blekinges historia har jag intet emot, så mycket hällre som jag vet, att det är din bestämda öfvertygelse, att de icke kunna eller bör skiljas. Dess värre kan väl icke mer än ett (eller på sin höjd två) ark offras åt en sådan öfversigt, som således måste göras i några korta kraftiga, men dock så vidt möjligt saftiga drag, som tilltala ungdomen och folket.18
Av brevet framgår att den regionala historien inte bara skulle vända sig till akademiskt skolade fackmän. Genom att engagera en bredare allmänhet, väcka dess intresse och bli omtyckt, skulle en sådan historia också kunna fylla viktiga sociala funktioner.
De jämtländska kontaktpersoner med lokal förankring som Hazelius hade utnyttjat på 1870-talet för att utöka sina samlingar vid Nordiska museet kom emellertid inte att utgöra kärnan i Jämtlands läns fornmin-nesförening som grundades 1886. Den utgjordes i stället av en regional, ofta frisinnad, bildningselit bestående av ståndspersoner och akademiskt skolade män, såsom lektorer, redaktörer och kyrkoherdar, och med landshövdingen som ordförande vann föreningen både legitimitet och status.19 Samtliga i styrelsen var dessutom inflyttade till länet. Dessa värnare av den regionala historien och kulturhistorien knöt sedan till sig landsbygdsrepresentanter bland kommunal- och landstingsmän eller andra betrodda bland de lokala eliterna, i allt cirka 200 medlemmar, och från 1889 utgavs regelbundet en föreningstidskrift.20
18 Brevet är tryckt i Fredrik Böök, Artur Hazelius: en levnadsteckning, Stockholm 1923, 257.
19 Catarina Lundström, Fruars makt och omakt. Kön, klass och kulturarv 1900–1940, Umeå 2005, 100; Aronsson 1995, 180.
20 Rolén, 319 ff, Aronsson 1995, 180.
Som typiskt exempel kan Sven Johan Kardell, läroverkslektor i Öster-sund, anföras. Han var inflyttad från Dalarna, och på 1890-talet verkade han som intendent i Jämtlands läns fornminnesförening, detta samtidigt som han var regionens ombud för Nordiska museet och Skansen.21 Han hade i sin tur ett sockenvis indelat regionalt kontaktnät, som försåg både den jämtländska samlingen i Östersund och den nationella samlingen i Stockholm med föremål och uppteckningar av sagor, sånger, språkprov med mera.22 Detta uppdrag, som regionalt ombud, kom på 1910-talet att övertas av Eric Festin, som kommer att presenteras mer utförligt nedan.
Det spirande engagemanget för jämtländsk kultur och historia på 1880- och 1890-talen ska alltså ses i ljuset av ett successivt ökande intresse för fornminnen i Sverige från och med 1850-talet, då också den första regionala fornminnesföreningen grundades i Örebro, Närkes fornminnesförening.23 För Jämtlands vidkommande hade Johan Lindström Saxon – född och uppvuxen i just Närke – stor betydelse för att den jämtländska kulturhis-torien började uppmärksammas i denna region. I en artikel införd den 15 oktober 1886 i den egna tidningen Jämtlandsposten framhöll Saxon att det bästa sättet att fira 100-årsjubileet av Östersunds stads tillblivelse var att grunda en fornminnesförening i länet. Som motivering anförde han bland annat att det var ”få län i landet, hvilka ha en så märklig historia som vårt”.24 Uttalandet antyder något om den historiesyn som Saxon och många med honom hade vid denna tid; att skriva en regions och ett regionalt folks historia handlade mindre om att spåra det allmängiltiga än att samla och dokumentera det specifika och annorlunda.
Jämtland har sedan slutet av 1800-talet varit föremål för ett otal histo-riska och kulturhistohisto-riska studier. Det räcker med att studera nationella bibliografier från 1900-talets första hälft för att inse att regionen och dess språk, historia, seder och bruk från och med 1880-talet inte bara var jämt-länningarnas egen angelägenhet.25 Från det att Jämtlands läns fornmin-nesförening grundades 1886, började arbeten om jämtländska folkmål och jämtländsk kultur, historia och musik publiceras för en regional publik, och det med viss regelbundenhet, om än med en mycket begränsad
21 Meddelanden från Nordiska museet 1897.
22 Ahlgren, Perry, ”Ordspråk i Jämtland: Jöns Danielssons ordspråkssamling”, i Barbro Johnsen & Stig Welinder (red.) Humanisten föreläser om Wales, Irland och Jämtland, Östersund 1998, 16 ff.
23 Närkes fornminnesförening grundades 1857 under namnet Föreningen till samlande och ordnande af Nerikes folkspråk och minnen. Arcadius 1997, 25 ff.
24 JP 15/10-1886.
25 Se exempelvis G. de Laval & V. Jacobowsky, ”Jämtlandslitteratur”, STF:å 1934.
ning. Till den ”kulturväckelse”26 som uppstod kring Jämtland och dess kulturhistoria bidrog dessutom Östersundstidningarna, genom att socialt bredda intresset och genom att förmedla tanken om jämtarna som en his-torisk kategori med sina egna och från andra svenska regioner avvikande minnen.
Den uppmärksamhet som offentligt tillmättes jämtlänningarna som regional befolkningskategori kan dock sägas ha varit ganska begränsad ända fram till början av 1900-talet. Att Jämtlands län år 1886 fick en egen fornminnesförening innebar visserligen att kulturarvsfältet i länet nu bör-jade bli organiserat,27 men detta förändrade inte nämnvärt det faktum att regionen också under de följande cirka 20 åren främst uppmärksammades på grund av sin naturs alla företräden. De personer som deltog aktivt i fornminnesföreningens arbete före år 1900 med att samla och dokumentera fornfynd i länet gjorde knappast skäl för beteckningen ”folkrörelse”.28 Den lilla krets av akademiskt skolade män – av vilka flertalet bodde i Östersund men var födda utanför länet – som utgjorde Jämtlands läns fornminnes-förenings styrelse visade heller inga påtagliga ambitioner att vilja väcka ett bredare och folkligare intresse för Jämtland och det jämtländska.29 Intresset för denna region som hemvist för en befolkningskategori med en historia och med kulturella särdrag skulle dock komma att växa i omfattning under 1900-talets två inledande årtionden. Det var genom hemslöjds- och hem-bygdsrörelsens försorg som ”Jämtland” började apostroferas inför en större publik. Konkret innebar detta bland annat hållandet av hembygdskurser och hembygdsfester, byggandet av museer och så kallade forngårdar samt inte minst grundandet av hembygdsföreningar.30
26 Uttrycket ”den jämtländska kulturväckelsen” myntades av Eric Festin i festskriften till Johan Lindström Saxon på dennes 75-årsdag 1934. Se Saxons bok på 75-årsdagen, Andersson, J.G. & Jonsson, Kurt (red.), Stockholm 1934.
27 Catarina Lundström, 100.
28 Jämtlands läns fornminnesförening hade 1900 ca 200 medlemmar. Medlemsantalet ökade drastiskt i slutet av 1910-talet, då det uppgick till drygt 1 000. Se Catarina Lund-ström, 92.
29 I Jämtlands läns fornminnesförenings verksamhet fram till 1908 ingick att samla föremål, uppteckna minnen och ge ut en årsskrift till medlemmarna. Se Catarina Lundström, 100; Arcadius, 84 ff;
30 Se Catarina Lundström, 91 ff; Sundin, 1994; dens. 1986, 144, 166 ff. Om mängden publicerade arbeten om jämtländsk kultur och historia (monografier, årsskrifter, artiklar i särtryck o. dyl.) används som mått på intressets storlek, så visar denna bibliografi tydligt att intresset för var mycket sparsamt under hela 1800-talet för att bli successivt större 1900–20, då utgivningen av studier mångdubblades jämfört med den föregående perioden. Se G. de Laval & V. Jacobowsky.