Johan Lindström Saxon (1859–1935) växte upp i ett lantbrukarhem i Närke.
Efter folkhögskolestudier och en period som frilansande litteratör blev han skribent för Örebrotidningen. I Jämtland kom han, som vi redan sett, att befinna sig åren 1886–87 och då verksam som redaktör för den frisinnade tidningen Jämtlandsposten. Vid tiden för utgivningen av I Jämtebygd, 1888, var han redaktör för arbetartidningen Norrlänningen som utgavs i Sundsvall.
(Saxon hade 1887 tvingats lämna Jämtlandsposten efter ”intriger”, som han skriver i sin självbiografi.) Hans politiska hemvist på den frisinnade liberala vänsterkanten gjorde honom exempelvis till en häftig kritiker av konserva-tismen och tidens så kallade Tysklandsvänner.39 Med hängivenhet verkade han bland annat för pacifismens idéer och för folkbildningen, med särskild inriktning på vegetarism, nykterhet och hembygdskultur och – historia.40
38 Festin, Eric, ”Om Jämtland och jämtarna. Föredrag vid den första ’Jämtlandsaftonen’
i radio (i Sundsvall ) den 17 febr. 1926”, i Jämten 1926, 172 ff.
39 Johan Lindström Saxon, 26f, 47. De intriger han upplevde mot sin egen person i Östersund kallar han för ”högermetoder”. Se sid. 215 ff.
40 Ibid., 112–147. Se även Rolén, Mats: Jämtlands och Härjedalens historia, del 5,
Öster-Turismen var ännu ett av hans skötebarn, vilket syns i förordet där bokens tänkta målgrupper nedtecknats. Han säger att boken ”icke allenast torde äga något av värde för Jämtlands folk, utan också bli ett minne för turisten samt möjligen bidraga till att locka en eller annan sådan dit upp”.41 Saxons radikalism avspeglas i inledningen där han beskriver bokens tillkomst. Han befinner sig ”i Riksbiblioteket – eller Kungliga biblioteket, såsom det heter i vårt land, där allt är kungligt, utom statsskulden”. Han kallar biblioteket
”vetandets tempel” och menar att här är all den kunskap ”samlad, den icke obetydliga insats, som vårt lands författare gjort i utvecklingen. Min uppgift är bara att studera Jämtland och vad därtill hör […]. De bokliga och personliga studierna har jag i det följande adderat ihop, alt för att summan skulle te sig något behagligare för den gunstbenägne läsaren.”42
De historiska delarna av hans framställning omfattar forntid, medeltid, 1600-talets och det tidiga 1700-talets krigshändelser samt några avslutande reflektioner kring decennierna som närmast föregick tidpunkten för bokens utgivning. De två förstnämnda perioderna betraktar han som en jämt-ländsk uppbyggnadsfas medan de påföljande framställs som en period när det jämtländska samhällets etablerade ordning började undergrävas. Dock påverkades inte de goda relationerna mellan norskt och svenskt i regionen:
’Norskfientligheten’ vet man icke af här i annat än genom en del svenska tid-ningar. ’Vi äro alldeles som ett folk’, sade mig en gammal jämte. Björnsons, Sverdrups och Jaabäks porträtt träffar man flerstädes i jämtska bondstugor.
Norska flaggor ser man ofta i Jämtland och när en norrman flyttar till vårt land och sätter upp sitt lands flagga på sin gård, så sätter han en svensk bredvid – en taktfullhet, som förtjänar att anmärkas. När norrmännen ha fest och tala för sitt lands lycka och välgång, så utbringa de ock ett ’Gud skydde broderfolket!’
Det är en förebråelse mot oss att nämna detta. Ty hur göra vi?43
Saxon väljer att förbigå den för nationell historieskrivning annars så centrala ursprungsfrågan, utan säger i stället, att i diskussionen om ”Jämtland först blef befolkadt af svenskar eller norrmän, skall jag icke inlåta mig. Att båda landen i äldsta tid bidragit till invandringen, är emellertid säkert”.44
Värt att särskilt notera är den framskjutna plats Saxon tillskriver sam-erna. Varken svenskar eller norrmän var Jämtlands urinvånare: ”Mycken
sund, 1990, där det står: ”’Saxon’ […] kan ses som en representant för sekelskiftets kuturradikaler, som friskt blandade utvecklingstro med nostalgisk hembygdsvurm.”
41 Johan Lindström Saxon: ”Förord”, I Jämtebygd, Stockholm, 1888.
42 Johan Lindström Saxon, I Jämtebygd, Stockholm, 1888., 9f.
43 Ibid., 80f.
44 Ibid., 25.
stridföring med ord behöfver ej föras för att visa, att lapparne äro urinvå-nare hos oss”.45 Han finner detta folk exotiskt och vill inte ge dem statusen kulturbärare eller samhällsbyggare. Tvärtom är en av den svenska civilisatio-nens viktigaste uppgifter att i god borgerlig anda fostra, bilda och andligen upphöja dessa människor: ”Genom beröringen med de bofaste har han [lappen] tillegnat sig icke så lite af dessas vanor. Undervisningsanstalterna – den medvetna uppfostrans härdar – ha givit honom en viss kunskapsgrad”, konstaterar Saxon. Vad som dessutom bådar gott är att ”lappen har tagit parti i kampen för tillvaron. Han tjurhåller icke mot civilisationen, utan följer med den. Och därtill skall han reda sig.”46
Den civilisation som så småningom kom till Jämtland, kom med intåget av de norska och svenska nybyggarna. Huvudfiguren i det tidigaste jämt-ländska samhällsbygget är den redan nämnde ”Ketil Jämte”, som Saxon stiftat bekantskap med i Snorre Sturlasons norska kungasagor. ”Ketil Jämte [...] drog öster om Kölen och en stor folkmängd med honom.” Här bosatte de sig och började odla och ”jämtarne voro mycket midtemellan [norskt och svenskt], men ingen gaf akt därpå” förrän den dag när jämtarna måste välja. Man svor då kung Håkan vänskap och trohet: ”de ville heller vara un-der hans konungsdöme än unun-der sveakonungens efter som de voro komne af nordmannaätt”. Med stöd i Snorres verk finner han, att från 800-talets början till och med 1100-talets slut ”lydde [...] Jämtland under Norge”.47
Förutom civilisation är ’självständighet’ ett nyckelbegrepp hos Saxon.
Ett återkommande motiv är hur jämtarna, efter Ketil Jämte, lyckades bevara ett stort mått självständighet, inte bara gentemot Sverige och sveakungen, utan även gentemot Norge och den norske kungen. Den oberoende ställ-ningen ska ha varit så stark att när ”jämtarne icke voro nöjde med sin norske konung sade de, att de skulle betala skatt till sveakonungen”. Det var, tillägger han, ”således ingen annan råd än att tala väl med dem”. Skulle jämtarna underordna sig så skulle det vara på frivillig basis. Med viss be-undran konstaterar Saxon att det på så vis kom sig att ”jämtarne gåfvo sitt land under konung Östen. Det var själfständighet, och känslan däraf sitter ännu i jämtarne!”48
Även i frågor om kristnandet tänkte Saxon i nationella kategorier hos.
Kristendomens införande i Jämtland var enligt honom resultatet av att Östman (”Austmodr”), som på Frösö-runstenen benämns som kristnare av Jämtland, ”tillsammans med sin egen inflytelserika slägt” ska ha haft
45 Ibid., 10.
46 Ibid., 16f.
47 Ibid., 21f.
48 Ibid., 23.
”en liflig förbindelse med Trondhjem”. Det från Saxons historiska utsikts-punkt självklara förhållandet, att ett territorium med dess människor måste tillhöra en specifik nation, får honom att understryka ”det egendomliga förhållandet, att Jämtland, ehuru det i verldsligt afseende omväxlande lydt under Sverge och Norge, alltid i kyrkligt afseende lydt under Upsala stift”.49
Den dubbla nationella tillhörigheten i Jämtland lyfter Saxon också fram i sin behandling av 1500- och 1600-talens krig mellan Sverige och Danmark/Norge. Perioden i Jämtland är också den ett gott exempel på goda norsk-svenska förbindelser. Utgångspunkten för beskrivningen är fortfarande jämtarnas traditionella oberoende. Fram till ”ofredens dagar”
kunde jämtarna själva bestämma ”om de skulle höra Sverge eller Norge till”.
Om den period på sexhundra år som föregick freden i Brömsebro (1645) menar Saxon att bandet till Sverige ”var skäligen löst och att jämtarne hade en naturlig förkärlek till Norge”, vilket inte var ”att undra på – de hade ju fått sin mesta odling därifrån och stodo därmed i den lifligaste samfärdsel”.50
Därför blir hans eget ställningstagande gentemot det svenska ofta neu-tralt och gentemot det norska uppskattande medan hans uppfattning om det danska blir tämligen kritisk. Han skriver, att med ”freden i Brömsebro 1645 vardt landet slutligen en svensk provins och har så allt sedan varit. Ett par öf-verfall från danskarnes sida skedde visserligen, men därmed vans ingenting vidare”.51 Den uppskattning som går att urskilja i hans förhållningssätt till det norska präglar dock inte alltid hans bedömning av jämtarnas relation till Sverige: ”Man skall [...] lätt finna, att jämtarnes håg för Sverge icke var syn-nerligen stor”, men det handlade heller inte om någon påtaglig fiendskap, vilken jämtarna i stället ska ha förbehållit danskarna, vilkas opålitlighet och intrigerande bland annat ska ha varit orsakerna till våldsamheterna efter de danska truppernas invasion 1612. Som exempel anför han den danske fogden Tibrand, ”vilken jämtarne måtte ha funnit förhatlig, ty han ihjäl-slogs julottan 1616 i Ås kyrkas vapenhus”. Mot bakgrund av dylika episoder finner Saxon det anmärkningsvärt att trots en ”rent af simpel behandling från dansk sida [...] hängde motviljan för Sverge i”.52
Den sensmoral som kan extraheras ur texten innebär i korthet, att den täta kontakten mellan svenskt och norskt aldrig varit en grogrund för konflikt i Jämtland, så varför osämja överhuvudtaget? Förbrödringen mellan norrmän och svenskar har i Jämtland en lång tradition, och borde kunna tjäna som ett föredöme för relationerna i samtiden de båda folken emellan. Jämtlands
49 Ibid., 28.
50 Ibid., 29 ff.
51 Ibid., 31f.
52 Ibid., 33f.
historia är ett bevis härpå, menar Saxon: ”I forna dagar visade sig oviljan mot de danska och tyska knektarne. Och skickade man ut norrmän mot svenskar, så vardt det si och så.” Jämtland utgör i Saxons tolkning ett ideal för hur de rådande mellanstatliga relationerna borde se ut. Förebildligheten består i detta fall i att nationerna i Jämtland växt ihop utan tvång, men väl ”i folkens åskådning, deras känsla af beroende och kärlek till hvarandra”.53
Mot denna bakgrund är det inte överraskande att Saxon värderar krigs-tåget mot Norge 1718 i fördömande ordalag. ”Med härsmakt skulle det folk öfvermannas, som senare under andra förhållanden knöt frändskapens band med oss”, och syftar här på den 1814 ingångna unionen, vars tillkomst Saxon tycks tolka mer välvilligt än samtida norska liberaler. Projektet 1718 var dömt att misslyckas, understryker han, då man måste ha i åtanke att den armé som gick över fjället mot Norge företrädesvis utgjordes av jämtar. Det har ”icke härskat någon fiendskap mellan Jämtland och Norge. De ha allt för länge varit förenade, de ha allt för väl känt, huru beroende de äro af hvarandra”.54
Den jämtländska självständigheten och relativa friheten hotas, i Saxons regionala berättelse, inte bara av staternas militära maktutövning och up-penbara oförmåga att respektera dessa värden. Detta är budskapet i bokens avslutande kapitel, där han riktar skarp kritik mot det svenska storkapitalets rovdrift på jämtländska skogstillgångar. ”Det dystraste draget i Jämtlands nyare historia är kapitlet om dess skogar”, sammanfattar Saxon. Jämtarna lurades att sälja sin skog för en billig penning och därmed undanrycktes viktiga förutsättningar för fortsatt oberoende och välmåga. Han kallar detta för ”skogsbolagens bedrägeri mot de jämtländska bönderna”, men, avslutar Saxon, jämtarna ska inte låta hoppet fara. De kan i stället lära sig av historien:
[K]ärleken till den torfva, där fädren kämpat så mången strid och vunnit så mången härlig seger, där de med svett och möda odlat och sått, skall i förening med klok omtanke och blick på framtiden göra, att denna tafla aldrig varder sedd. Det är min tro och mitt hopp.55