Med bildandet av STF blev turismen en organiserad rörelse. Turistström-marna till Jämtland tilltog under 1880- och 1890-talen, parallellt med indu-strisamhällets ekonomiska och sociala omvandling av landsändan. Även om åsikterna om de pågående förändringsprocesserna i samhället divergerade kunde man förenas i synen på det jämtländska landskapet som sevärt och som en viktig resurs i den annars industrialiserade kultur som höll på att
18 Den professur som Axel Lundström fick inrättades med ekonomiskt bidrag från Frans Kempe. Se Nordlund, 203. Axel Lundströms skrev i årsskriften under signaturen Aquila, ett anagram. Hans fullständiga namn var Axel Nicolaus Lundström. Se Halvar Sehlin, 1998, 42.
19 Enligt Stadling, och flera andra kritiker av det s.k. bolagsväldet, hade ”ett Irland”
skapats i många skogssocknar, alltså samhällen som behärskades av en fjärran överhet och där få hade möjligheter att överleva. Jonas Stadling, Vår irländska fråga. Bref till Aftonbladet från en studieresa genom Norrland, Östersund 1987 (Stockholm 1894). Se även Mats Rolén, ”Den tredje reduktionen av plundrad kronojord”, Jämten 2000.
Länsmuseets och Heimbygdas årsbok, Östersund 1999, 137.
bleras i Sverige.20 Det besatt sådana naturvärden som kunde tillfredsställa en borgerlig över- och medelklass behov av rekreation, upplevelser, stämningar, exotism, variation, nya intryck och, inte minst viktigt, bildning. Resor till fjällen, däribland de till Jämtland, fick under perioden karaktär av bildnings-resor – ”grand tours” – som personer ur samhällets översta sociala skikt sedan länge företagit till europeiska kulturcentra.21 Jämtlands fjäll stod på tur, som det unga, svenska industrisamhällets vallfärdsmål. De kom att uppfattas som en så gott som självklar del av ett bildningspensum som den enskildes förråd av erfarenheter och skönhetsupplevelser inte var komplett förutan.22 Journa-listen Valfrid Spångbergs analys illustrerar denna utveckling. I ett reportage 1899 beskrev han resandet till Jämtland som en sydsvensk invasion, vilken var en följd av att Jämtlands ”lockelser” var ”alldeles för starka för att kunna motstås af naturhungrande stadsbor, som fått smak därpå”.23
Den jämtländska regionalitet som upprättades offentligt från och med 1880-talet tillskrevs inte sällan innebörder som kan härledas till en bildad borgerlighets kulturella praktiker och ideal. Här gavs handlingsrekom-mendationer och beteendeföreskrifter till den enskilde och här preciserades betraktarens position i förhållande till det betraktade. Ett av de vanligaste sätten att uttolka det jämtländska landskapet var att som Axel Lundström 1890 tala om det som om det vore en målning på en utställning. För att få mest visuell valuta för ansträngningen rekommenderade Axel Lundström turister att besöka utsiktstornet på Frösön tidigt på dagen. Eftersom luf-ten längre fram på dagen under den varmare årstiden ”ofta blir mättad af solrök […] bör denna tafla företrädesvis ses i morgonbelysning”, menade Lundström. ”Färgspelet” var då visserligen ”ej så rikt, som det kan vara på aftonen” men ”växlingen af ljus och skugga framträder mindre skarp”.24
Perspektivet i Axel Lundströms presentation av utsikten från utsikts-tornet på Frösön var inte unikt, ej heller hans språkbruk. Orden hade fallit på ungefär samma sätt i Högboms reseguide från 1886.25 Det hade använts
20 Kilander 2008, 227, 231 ff.
21 Gunnar Broberg & Karin Johannisson, ”Styr som örnen din färd till fjällen”, STF:å 1986, 70.
22 I STF:å underströks hur talrika de turister numera var som gjorde ”vallfärder till de majestätiska Sylarne” i sin jakt på ”en smula hvila och vederkvickelse”. ”Hyddan vid Sylfjället” (osign.), STF:å 1897, 269. Se även Gunnar Broberg & Karin Johannisson,
”’Styr som örnen din färd till fjällen’”, STF:å 1986, 60 ff.
23 Valfrid Spångberg, ”Bland luftgäster i Jämtland”, Nornan: Svensk kalender för 1900.
Tjugosjunde årgången, Stockholm 1899, 73.
24 Axel Lundström, ”Storlien. Några reseminnen”, STF:å 1890, 30.
25 Högbom 1886, 12. Om valet stod mellan att bese utsikten från Frösön på kvällen efter tågets ankomst till Östersund eller på morgonen före dess avgång, så rekommenderade Högbom det senare alternativet eftersom ”luften ofta på aftonen är mättad af solrök”.
tidigare och det skulle upprepas i ett stort antal Jämtlandsskildringar, och då även från andra geografiska utsiktspunkter. Så skedde exempelvis när en kritiker av skogsbolagen som Per Norberg, hemmansägare från Funäsdalen och frisinnad, liberal riksdagsman,26 återgav vad han såg från utsiktstornet på Hoverberget. Också han rekommenderade besökaren att förlägga sitt besök i tornet till förmiddagen: ”Luften är då oftast klar och genomskinlig, och det härliga landskapet döljes ej af solrök, såsom tyvärr oftast förhål-landet är längre fram på dagen.”27 Det hette vidare: ”Vi häpna öfver den tafla, som härifrån utbreder sig för våra ögon”, och Norberg beskriver sedan hur ”[t]aflans hufvudfigur” som är Storsjön, visar ”en mångfald af former”, då den ”skär sönder stränderna”, runtom vilka ”täcka byar ligga strödda”.28
Det var flera av tidens estetiska och exotiska ideal som i Jämtland kunde få sina sinnebilder. I STF:s årsskrift för 1900 kunde man läsa om ”den do-minerande massan af de snöhöljda Lundörrsfjällen”, beskrivna, återigen, som ”en tafla”, denna gång föreställande en ”saftigt strålande sommar mot en bakgrund af snörik vinter.”29 Sommar- och vinterlandskap i samma vy underströk det exotiska samt känslan av helhet och sammanhang. Den exotiserande tendensen i den konstinfluerade retoriken framgår än mer i en annan av de jämtländska ”tavlorna”, vilka annars sällan var befolkade. I årsskriften av årgång 1900 tilläts samer vara en del av blickfånget: ”Här fingo vi nu se en tafla ur lapparnes naturliga lif”, löd skribentens kommentar till att ha fått se en grupp samer och en inhägnad renhjord.30
26 Per Norberg var engagerad i Norrlandsfrågan, och hävdade i debatten 1894 att det egentligen inte behövdes några utredningar. Han visste redan hur det stod till i skogs-bygderna. Det fordrades, menade han i likhet med Jonas Stadling, åtgärder för att hejda den process som hotade att förvandla hela Norrland till ett Irland. Rolén 1999, 137; Rolén 1990, 74f, 147f, 297f.
27 P. Norberg, ”Hofverberget”, i STF:å 1900, 218.
28 Ibid., 217f. Enligt detta sätt att betrakta var det en fördel om landskapets former själva skapade illusionen av att rama in det betraktade objektet: ”Och hvilken ut-sikt sedan!”, utbrast exempelvis nordisten och filologen Johan Nordlander när han fick syn på sjön Näkten. Den ”stora, fagra och sagorika, utbredde sig framför mitt fönster”, och den var ”infattad i en ram af bördiga fält och mörka skogar”. Sjön Näkten, vars avrinning sker till Storsjön, återfinns ca 20 km söder om Östersund.
Johan Nordlander, ”Från Näktens stränder”, STF:å 1898, 85. Se även ”Åreskutan i maj” (O.G.R.), STF:å 1895, 411; Magnusson, G. Gerhard: ”Till fjälls på en vecka”, i STF:å 1900, 132 och 135;”En färd till Kålåsens lappkapell, Anjeskutan och Stiklestad”
(”J.W.”), STF:å 1890, 9. För Härjedalen, se Erik Modin: ”När vårfloden kommer.
Stämningsbild från Härjedalen”, STF:å 1898, 79; ”Mellan Härje-ån och Städjan.
Några blad ur en Härjedalsprästs dagbok” (K.G.K.), STF:å 1894, 151; Sam. Frödin,
”En sommarvandring till Helagsfjället”, STF:å 1893:, 74.
29 Gerhard G. Magnusson, ”Till fjälls på en vecka”, i STF:å 1900, 132.
30 Ibid., 135.
Att vyer beskrevs som tavlor som breder ut sig kan ses som ett uttryck för en pågående objektifiering av vissa bitar av det jämtländska landskapet.
De föreställningar och normer som inverkade på denna objektifierings-process och laddade landskapet med betydelser går att komma åt genom att studera de begrepp som författare använde i sina reseberättelser för att definiera landskapet. Många av de uttryck som var karakteristiska för fjäll-estetikens språkbruk kan härledas till den terminologi som vuxit fram för att i ord beskriva en av tidens dominerande konstgenrer, det naturromantiska landskapsmåleriet, vars primära mål var att förmedla en atmosfär, vilket bland annat skedde genom att tillskriva naturen poetiska egenskaper. Den jämtländske kritikern av skogsbolagen Jonas Stadling såg exempelvis ”en pittoresk bäckdal” vid foten av ett fjäll.31 Det vilar något ”stämningsfullt öfver fjällvidderna”, stod att läsa i en av Louis Améens jämtländska resebe-skrivningar för årsskriften.32 I STF:s årsskrift 1894 kunde man läsa att natu-ren är karg och växtligheten snål ”men det oaktadt komma vi i stämning”.33 I 1898 års årsskrift talas det om den ”äkta högfjällsstämning”34, som stod att finna i Jämtland, men också i Härjedalen. När den enskilde införlivade de
”poetiska känslorna”, vilka tillskrevs dessa fjäll, så kunde dessa känslor vara så upplivande att man brast ut i spontan sång.35
Till de diskursiva konventionerna, vilka den enskilde skildraren av det jämtländska hade att förhålla sig till, hörde att försöka övertyga läsaren om att man verkligen hade upplevt det som det förväntades att man skulle uppleva, det vill säga att man njutit av utsikten i enlighet med den kulturella koden. I en recension från år 1900 av en vy i Oviksfjällen, där åskådaren först låtit ”ögat mättas af den tjusande taflan”, fortsatte skribenten med att utbrista: ”Ah!! Vi njuta i fulla drag af den bedårande anblicken.”36 Näs-tan exakt samma ordalydelse – också detta som ett resultat av ett besök i Oviksfjällen – dök upp i den följande årgången av årsskriften. Denna gång var det läroverkselever från Sundsvall som ”njöto i fulla drag af det ståtliga fjällpanoramat”.37 Att det föreligger ett beroendeförhållande mellan de båda exemplen är inte bara möjligt utan också sannolikt.38
31 Jonas Stadling, ”I hembygdens skogar och dalar”, STF:å 1897, s. 82f.
32 Louis Améen, ”Fjällstugan vid Syltopparne”, STF:å 1891, 63.
33 ”Mellan Härje-ån och Städjan. Några blad ur en Härjedalsprästs dagbok” (K.G.K.), STF:å 1894, 142.
34 Folke Wancke, ”Några fjällhyddor i Jämtland och Härjedalen”, STF:å 1898, 374.
35 ”En sommarvandring till Helagsfjället” (Sam. Frödin), STF:å 1893, 74.
36 Gerhard G. Magnusson, ”Till fjälls på en vecka”, STF:å 1900, 132.
37 ”Skidfärd af ungdom till Oviksfjällen” (osign.), STF:å 1901., 391.
38 Klassens resa till Jämtland genomfördes genom ”understöd af Svenska Turistfören-ingen”. Det är rimligt att anta att elever och lärare i förväg hade läst på om resmålet
Det som främst skiljer de båda citaten åt är ordet panorama, som från och med 1890-talets slut var en återkommande term i den jämtländska landskapsretoriken. Språkbruket antyder influenser från den moderna fri-tids- och underhållningskulturen som höll på att etableras i landets större städer. Bland dessa influenser utmärkte sig panoramat, som ursprungligen var benämningen på den tekniska innovation och konstform som innebar att landskapsbilder presenterades i form av fullständiga rundmålningar, där betraktaren fick illusionen av att befinna sig inuti bilden. Detta perspektiv ansågs förhöja känslan av realism och blev därför användbart vid större of-fentliga utställningar. Där kunde panoramor erbjuda naturtrogna represen-tationer och illusioner av en för flertalet okänd och exotisk verklighet. Efter att mediet från och med 1800-talets mitt hade vunnit popularitet vid andra större internationella utställningar i Europa, blev de stora publikattraktioner också på den Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897.
Att ”Jämtland” som regionalitet upprättades delvis som ett resultat av industrisamhällets teknologiska utveckling framgår tydligt i det här fallet.39 Det sena 1800-talets böjelser för bergsbestigningar och jakt på storslagna utsikter och vida vyer har av forskare tolkats som ett uttryck för den nietz-scheanska, individualistiska självhävdelsens strävan att spränga kollektivets ramar och som en darwinistiskt inspirerad kamp med målet att besegra och behärska naturen.40 Idéhistorikern Anders Ekström gör en annan tolk-ning i sin studie av panoramat. Vid sidan av de kommersiella och tekniska aspekterna omtalades panoramat mest för sitt pedagogiska, fostrande och informerande värde. Panoramat är, menar Ekström, ett exempel på hur ögat under 1800-talet identifierades som ett eftertraktat pedagogiskt objekt som ersatte kroppsliga bestraffningar som metod för fostran. Om man kunde se med detta perspektiv så innebar ju det att man i andra situationer blev sedd med det, av en ständigt närvarande, övervakande och kontrollerande blick. Den position som betraktaren hade i ett panorama antogs därför verka reformerande på individen, på så vis att hon utvecklades i självdisci-plinerande riktning.41
i tidigare årgångar av STF:s årsskrift.
39 Anders Ekström har pekat på det faktumet att panoramats artificiella prägel och tek-nik för iscensättning var en lika stor attraktion som det naturmotiv som panoramat föreställde. Mediet förlorade sin popularitet vid sekelskiftet 1900 då det utsattes för konkurrens av framför allt de rörliga bilderna. Se Anders Ekström ”Konsten att se ett landskapspanorama. Om åskådningspedagogik och exemplarisk realism under 1800-talet”, I Bergström, Martin, Anders Ekström & Frans Lundgren, Publika Kul-turen. Att tilltala allmänheten 1700–1900,Uppsala 2000, 130 ff.
40 Broberg & Johannisson, 67, 70.
41 Ekström 2000, 134 ff.
Att från ett upphöjt centrum kunna blicka ut över ett landskap gav illusionen av ett heltäckande seende, ett sätt att se som var reflexivt i den me-ningen att individen tvingades att definiera sig själv i förhållande till moti-vet. Panoramats idé var inte att individen skulle tillägna sig en distanserande blick utan ett införlivande seende, där bland annat den nordliga naturen kunde nyttjas som en moralisk resurs.42 När ordet panorama användes för att begreppsliggöra en jämtländsk vy så hade det vanligtvis samma funktion som ordet tavla, men med modernitetens associationer och reflexivitetens undertoner. En påverkan från just Stockholmsutställningen är sannolik.
Det var från och med 1897 som jämtländska utsikter började rubriceras som just panoramor, och detta i syfte att sätta ord både på en beundran för land-skapets storslagenhet och på upplevelsen av den egna litenheten eller t.o.m.
försumbarheten i relation till den överväldigande vyn.43 Ett så ”storartadt, romantiskt vildt panorama, som här utbredde sig öfvergår all min förmåga att beskrifva”, som det stod att läsa om utsikten från Åreskutans topp44, återspeglar snarare hur en person kapitulerar inför landskapet – genom att tappa målföret – än det uttrycker attityden hos en individualist med övermänniskoideal.
Till de kulturella konventionerna hörde även att ställa den ena vyn mot den andra i ett slags tävling där den vackraste utsikten skulle koras.45 Exem-pelvis framhölls det jämtländska fjällandskapet som nog så sevärt och minst lika förtjänt av ett besök som Syd- och Centraleuropas alplandskap.46 Att ovanifrån få se fjälltoppar sticka upp genom molnen beskrevs som ”öfver-väldigande storslaget” och ännu ”mera värdt än den tafla jag förut sett från
42 Ibid., 136.
43 Se exempelvis Jonas Stadling, ”I hembygdens skogar och dalar”, STF:å 1897, s. 82;
Gerhard G. Magnusson, ”Till fjälls på en vecka”, i STF:å 1900, 129; ”Från Jämtlands fjällvärld”. (C.J.E.H.), STF:å 1899, 304; Thore Thelander, ”Vandringsminnen från Jämtland och Härjedalen sommaren 1897”, STF:å 1898, 271. Den förste att i STF att använda ordet panorama i en beskrivning av en jämtländsk utsikt var en dansk vid namn Marx, som i årsskriften titulerades stins. Se ”Åreskutan og Tännforsen.
Reisebilleder fra sidste Sommer” (Stationsforvalter Marx, Vallø, Danmark), STF:å 1892, 44.
44 ”Åreskutan i maj” (O.G.R.), STF:å 1895, 406.
45 Ett uttryck för denna tävlingskultur är att STF från och med 1894 arrangerade egna, regelbundet återkommande fototävlingar. Andra exempel finner vi på vetenskapens, teknologins, hantverkets och konstens områden, t ex. de många pristävlingar som ar-rangerades under Stockholmsutställningen 1897 och på andra utställningar i Sverige och internationellt, och, inte att förglömma, Nobelprisets instiftande år 1900 (enligt önskemålen i Alfred Nobels testamente 1896). Ytterligare ett uttryck för tävlingskultu-ren är idrotten med återupptagandet av olympiska spel 1896 som största manifestation.
46 STF:å 1889, 106.
andra fjäll”, där de ”aflägsna topparne och det jämtländska slättlandet” stod i en ”vacker harmoni.”47 I årsskriften kunde man 1889 läsa, att det i västra Härjedalen finns ett fjällandskap som ”i afseende på storartad skönhet väl uthärda en täflan med de jemtländska.”48 Johan Lindström Saxon, författare och tidningsredaktör i Östersund, menade för sin del att ”[j]u mer man ser af svensk fjällnatur, dess mer benägen blir man att taxera Syltopparne [i Jämtland] som n:r 1”.49 Det tyckte även löjtnant F. Schenström som gav Sylarna epitetet ”Jämtlands och södra Norrlands jotunheim”.50 Geologen Arvid Högbom ansåg att det ”panorama, som erbjuder sig från [Åresku-tans] topp” i omfattning och storslagenhet kunde ”mäta sig med de mest berömda i hela Skandinavien”.51 Ytterligare en åsikt var att Hoverberget förtjänade ett särskilt omnämnande, detta i sin ”egenskap af mellersta Jämt-lands bästa utsiktspunkt”.52 En anonym skribent nöjde sig med att mot varandra ställa de ögonfröjder som mötte betraktaren av Oviksfjällen vyer:
Hundshögen, Sällsjöfjället och Drommen äro de af turister mest upp-märksammade bland Oviksfjällen. De hafva ock alla sina lockelsemedel.
Sällsjöfjället har sitt utsiktstorn, sin hydda och sin bekväma ’uppfartsväg’.
Hundshögen har sitt stora fjällpanorama, sina fiskrika Dörrsjöar, sin un-dersköna Angelikadal […]. Drommen har sin imposanta Dromskåra, sina täcka omgifningar, sina strandlinjer efter isdämda sjöar m.m. Utsikten täflar om skönhetspriset med den man har från Hundshögen och Sällsjöfjället.
Storsjön med omgifningar taga sig härifrån bättre ut än från andra högre belägna utsiktspunkter, t. ex. Åreskutan; man ser ett vackert landskap, ej en karta.53
När landskap värderades gjorde man, som framgår av citatet, inte sällan åtskillnad mellan vyer som var sevärda av estetiska skäl och vyer där sevärd-heten motiverades av kunskapsskäl. På detta sätt särskildes de olika typerna av synintryck från varandra av Johan Widmark, styrelseledamot i STF och professor vid Karolinska institutet. Han menade att ”[d]en riksbekanta ut-sikten från Frösön” nog var ”vidsträcktare och mer mångartad [än utut-sikten från Kålåsen] och därför, såsom karta betraktad, af större värde. Såsom tafla däremot eller från estetisk synpunkt är vyn från Kålåsen att föredraga, såsom
47 Gerhard G. Magnusson, ”Till fjälls på en vecka”, STF:å 1900, 143
48 ”Från Östersund till Rörås genom sydvestra Jemtland och Herjedalen”, STF:å 1889, 36.
49 Johan Lindström Saxon: ”Till Syltopparne. De två vägarne”, STF:å 1900, 305.
50 F. Schenström, ”Något om turisthärbergena vid Sylarne”, STF:å 1895, 375.
51 ”Om en bergbana på Åreskutan” (av A.G.H-m), STF:å 1891, 95.
52 P. Norberg, ”Hofverberget”, i STF:å 1900, 215.
53 ”Från Jämtlands fjällvärld” (C.J.E.H.), STF:å 1899, 304.
varande mer enhetlig eller koncentrerad.”54 Från Hoverbergets topp, vid Storsjöns södra ände, framstod Storsjöbygden som än mer rik och mång-facetterad än från Frösöns topp. Det var i alla fall det intryck Per Norberg fått. Från Hoverberget tedde sig nämligen denna bygd ”som en uppslagen bok” och i denna bok, tillade han, ”läsa vi om en storslagen och karg naturs djärft tilltagna former men tillika om en gammal kulturbygds rika odling”.55 Att landskapet uppfattades som ett naturens eget bibliotek framgår också av Jonas Stadlings redogörelse från en av hans fjällvandringar. Han hade anlitat en same som vägvisare, vilken han berömde för att denne hade ”lärt av lifvet och naturen, och de ha mycket mer att lära oss än böcker”.56
Den turistiska blicken var en skolad blick. Andra forskare har visat hur den moderna tekniken, däribland fotograferandet, hade en mycket stor betydelse för den process där intressanta respektive ointressanta vyer definieras och konstrueras.57 STF bidrog inte till ögats fostran bara genom att i årsskriftens texter förmedla normer för selektion och tolkning. För varje årgång av årsskriften blev fotografiet allt viktigare som medium. STF stödde även fotografiteknikens utveckling aktivt genom att arrangera åter-kommande fotopristävlingar. Men när jämtländska vyer skulle avgränsas, definieras och fångas i metaforer var det inte till fotokonsten man refererade utan till målade konstverk och panoramor, ritade kartor och skrivna böcker.
Sättet att begreppsliggöra det jämtländska landskapet var klasskodat och kan kopplas till både gamla och nyare medier. Det handlade då dels om en blick som skulle framkalla stämningar och känslor hos betraktaren och som därför sökte sig till formationer i landskapet som, i enlighet med de estetiska idealen, kunde karakteriseras som ”täcka”, ”sköna” ”storslagna” el-ler ”imposanta”, ordval som speglar en jakt på tillfällig njutning och intryck av autenticitet och stabilitet. Dels handlade det om en sakligare (över)blick som i utsikter sökte information och kunskap, som man läser ”kartor” och
”böcker”, en typ av seende som kan knytas till det växande intresset för åskådningspedagogik. Utsikter och vyer användes som åskådningsmaterial
”böcker”, en typ av seende som kan knytas till det växande intresset för åskådningspedagogik. Utsikter och vyer användes som åskådningsmaterial