Det finns många exempel på enskilda regioner som för nationalstatliga syften förts fram som symboler för nationens essens. Omkring sekelskiftet 1900 bottnade flertalet nationella identitetsprojekt i Europa i föreställ-ningen att regionerna utgör nationalstatens mest väsentliga byggstenar.
En nations själ stod att finna i ett lands regioner, inte i dess centrum vars livsstil sedan länge var förvanskad av moderniteten. Därför blev det centralt att utforska dessa nationsbärande regionala enheter.76 Ett folkligt förankrat nationalmedvetande kunde, menar Eric J. Hobsbawm, bara utvecklas ge-nom att den upplevelse den enskilde hade av att vara genuint, existentiellt identifierad med sitt ”lilla” hemland projicerades på det stora hemlandet, och genom att företeelser (minnen, sedvänjor, platser, symboler) med lokal prägel upphöjdes till nationalklenoder. Alternativt kunde kulturarv som omfattat enskilda landskap, regioner och lokalsamhällen kombineras till ett arv som omfattade hela nationen så att gamla konflikter kom att sym-bolisera försoning.77
Det finns inget som talar för att denna beskrivning saknar giltighet, då nationalstaten bland annat kunde vinna legitimitet i periferin om det na-tionella identitetsprojektet betonade det regionala, men samtidigt besvarar den inte frågan: hur det var tänkt att regionens befolkning skulle kunna associera i den begärliga samhällsintegrationens riktning. Internationell forskning tenderar mer än svensk att söka besvara frågan genom att ana-lysera regionalitet i en politisk kontext, inte sällan en svårbemästrad social och politisk situation där olika aktörer med pedagogiska förklaringar och modeller sökte legitimera en samhällsordning eller främja en samhällsut-veckling i en bestämd riktning. Flera forskare har också sett regionalitet som en aspekt av demokratiseringsprocessen. Några exempel som kan berika också den svenska historiska forskningen om regionalitet ska redovisas här.
Att regionalitet i form av landskapsrepresentationer inom konsten har haft en viktig politisk och pedagogisk funktion att fylla för skyddet av statsenheten framgår av litteraturhistorikern Angela Millers studier av kultur- och identitetspolitik i Förenta staterna under 1800-talet.78 Exem-pelvis har de spelat en roll som ideologisk motvikt till den lokalpatriotism och separatism som USA:s långtgående delstatssuveränitet och lokala
76 Liedman 1997, 174 f.
77 Eric J. Hobsbawm, Nationer och nationalism, Stockholm 1994, 114, 117f.
78 Angela Miller, The Empire of the Eye. Landscape, Representation and American Cultural Politics, 1825–1875, Ithaca & London 1993; dens.,”Everywhere and Nowhere: The Making of the National Landscape”, American Literary History 1992:2 (vol.4).
styre givit upphov till och som under hela 1800-talet utgjorde ett latent splittringshot. Den politiska balansgången, som var särskilt svårbemästrad de tiotalet åren efter 1850, bestod i att tillfredsställa federala behov – vilka lokalt ofta upplevdes som fjärran, abstrakta och illegitima – samtidigt som krav från de enskilda delstaterna måste hörsammas. Dit Miller vill komma är att denna politiska utmaning fick sin direkta motsvarighet på konstens och litteraturens område i form av idén om nationallandskap. Genom att föreställa överallt och ingenstans vävde detta alltomfattande landskap sam-man de enskilda elementen till en helhet. I sin egenskap av konstruerad syntes kunde nationallandskapet från 1800-talets senare del och långt in på 1900-talet ge stöd åt myten om republiken som varande något utöver summan av sina delar.79
Nationalismen förstärkte visserligen rädslan för det främmande och
”annorlunda”, och via konstruktionen av en homogen nation underkändes och bortdefinierades många grupper, konstaterar historikern Alon Confino.
Han framhåller dock att det är lika viktigt att söka förklara nationalismens förmåga att inkludera olika identiteter och livserfarenheter. I sin studie The Nation as a Local Metaphor (1997) driver han tesen att nationalismens vik-tigaste historiska funktion inte har varit att exkludera identiteter utan dess förmåga att integrera identiteter, att ge utrymme för en stor mängd olika erfarenheter. Med uppmärksamheten riktad mot interaktionen mellan nationens kollektiva minnen och andra minnen ser Confino det nationella medvetandet som ett spel mellan ”helhet och delar”.80
Det begrepp som i Tyskland omkring år 1900 kunde lösa upp det socialt och politiskt spända förhållandet mellan delarna och det hela var Heimat. Enligt lingvisten och begreppshistorikern Andrea Bastian fungerade Heimat som ett politisk-pedagogiskt integrationsbegrepp, som skulle bidra till att alla klasser och yrkesgrupper medvetandegjordes om innebörden av och vägen till det tyska statsmedborgarskapet.81 En lik-nande tolkning gör Alon Confino men tillägger att Heimat representerade en mer demokratisk nationsuppfattning, ett alternativ till den elitistiska
79 Miller 1992, 208 ff.
80 Alon Confino, The Nation as a Local Metaphor, Württemberg, Imperial Germany and National Memory 1871–1918, Chapel Hill & London 1997, 3f, 7 ff. Se även dens., ”The Nation as a Local Metaphor: Heimat, National Memory and the German Empire, 1871–1918”, History & Memory 1993, 44f.
81 Andrea Bastian, Der Heimat-Begriff. Eine begriffsgeschichtliche Untersuchung in ver-schiedenen Funktionsbereichen der deutschen Sprache, Tübingen 1995, 121, 123 ff. En spridd uppfattning, vilken återges i Bastians studie, var att Heimat skulle uppfattas som en utgångspunkt: ”Von der engeren Heimat zum deutschen Volk und vom deutschen Volk zum Staat, das ist der Weg, den unsere Jugend gehen soll.” Cit. 124.
och Preussen-centrerade föreställningen om nationen, som dittills hade uteslutit såväl nationens geografiska som sociala periferi. Det var i det var-dagliga och näraliggande som människor skulle uppleva das Vaterland.82 Bilden av detta Heimat fick dock inte bli för detaljerad, då risken fanns att stora grupper inte skulle kunna identifiera sig med den. Resultatet blev en stereotyp. Heimatiseringen av samhället innebar produktionen av vackra men enahanda bilder på harmoniska och konfliktfria småstads-idyller eller byar med ett omkringliggande fagert naturlandskap.83 Det var informationstomma men ideologiskt mättade avståndsbilder, som innebar att tyskarna slutade förknippa nationen med reella sociala och politiska processer. Heimat innebar alltså även glömska, och kunde på så vis bli den gemensamma nämnare som stod öppen för det stora flertalets identifikation. Men det var viktigt att nationen representerade något som var mer än summan av de delar som samexisterade inom den, vilket innebar att nationens intressen gavs företräde framför andra intressen.
Inom denna givna ram kunde de interna olikheterna accepteras; kosmo-politiska anomalier och interna hot som socialismen och katolicismen kunde förvandlas till en tysk socialism och en tysk katolicism. Detta för att en föreställd gemenskap var etablerad.84
Regionaliteten behandlas som en aspekt av en demokratiseringsprocess också i kulturgeografen David Matless forskning om landskapets roll i skapandet av en nationell identitet i England.85 I sin undersökning av den
”regionala utsiktsrörelsen” (Regional Survey Movement), vilken växte fram i England i början av 1900-talet, poängterar Matless etableringen av ett nytt pedagogiskt moment, en specifik utsiktsgeografi. Denna förordade ett
”synoptiskt” betraktande av landskapet, att en del av det geografiska rum-met fångades i sin helhet. Rörelsen vägleddes av tanken att det abstrakta uppenbarades i det konkreta och att konkreta erfarenheter skulle leda till en abstrakt tillhörighet och känsla av samhörighet. Utsikter ansågs ha en återintegrerande funktion då den band samman den splittrade verklig
-heten till ett sammanhängande geografiskt och socialt helt. Rörelsens mål var ideologiskt då den förespråkade samarbete och medborgerlig enighet.
82 Confino 1997, 184 f. Se även Bastian, 123f.
83 Confino understryker samtidigt vad ”Heimat” inte var. Framför allt var det inte ett romantiskt landskap, snarare tvärtom. Heimat gav mening åt platsen eller regionen och framställde dem som delar av verkligheten runtomkring – nationen och moder-niteten. Se Confino 1997, 178, 189.
84 Confino 1997, passim; Confino 1993, passim.
85 David Matless, Landscape and Englishness, London 1998; dens., ”Regional Surveys and Local Knowledges: The Geographical Imagination in Britain, 1918–39”, Transactions of the Institute of British Geographers, New Series, 1992:4 (vol.17).
Det som skulle framgå var att människor, orter och regioner står i dialek-tiskt beroendeförhållande till varandra. God kännedom om lokala och regionala förhållanden tänktes successivt, genom en ackumulativ process, växa ut till en samhällsanda som omfattade hela landet och uppfattades därför som nödvändiga för demokratin. Den regionala blicken, det upp-höjda perspektivet och det vida synfältet, skulle visualisera hur varje del med sina specifika förutsättningar utgjorde ett element i en större helhet, och på så vis skulle man få insikter om det demokratiska medborgarskapet och dess implikationer. Det fanns en enighet i olikheten. Studiet av den egna regionen var en studie av världen i smått; kunde den enskilde fostras att uppskatta sitt ansvar i det lilla, så kunde han också förverkliga ett med-borgarskap i det stora eller som rörelsens devis förkunnade: ”’If you learn to know your own place well, and in so doing learn to love it more, it will help you to understand and appreciate other places, and to sympathize with their problems.” 86
Intressant att notera i citatet är vidareutvecklingen av Skansen-devisen
”Känn dig själv!” och av STF:s paroll ”Känn ditt land!”, men här artikuleras tanken inom ramen för ett mer uttalat socialt projekt. En slutsats som kan dras är att den samhällssyn som dominerade i Sverige omkring sekelskiftet 1900 även återfinns i det engelska, det tyska och det amerikanska sättet att föreställa sig nationell gemenskap: nationen skulle uppfattas som något mer än summan av delarna. Att den nationella gemenskapen skulle föreställas så kan åtminstone i Tysklands fall kopplas till den ”organiserade kapita-lismen” och de specifika ideologiska premisser som denna fas i kapitalis-mens utveckling ställde upp för integration och organisering av samhällets identiteter.87 I samtliga stater upprättas landskap och regioner i syfte att förklara innebörden av vad det är att leva i ett samhälle. I den meningen visar exemplen att studiet av regionalitet också har sociala, politiska och pedagogiska implikationer.
86 Matless 1992, 475.
87 Svenbjörn Kilander, Den nya staten och den gamla. En studie i ideologisk förändring, Uppsala 1991, 18 ff. Teorin om den organiserade kapitalismen lanserades strax efter se-kelskiftet 1900 av den österrikiske ekonomen och samhällsvetaren Rudolf Hilferding med målet att beskriva samhällshelhetens förändring. Teorins empiriska förankring gällde från början Tyskland men teorin har av flera svenska forskare sedan 1970-talet också bedömts ha stöd i svensk empiri. Se exempelvis de uppsatser som ingår i Thor-sten Nybom & Rolf TorThor-stendahl, Byråkratisering och maktfördelning, Lund 1989.