D
e hundratals texter om ”Jämtland” och ”det jämtländska” som utgör studiens källmaterial, går att närma sig på olika sätt. Denna undersök-ning vilar på antagandet att människor inte agerar utifrån verkligheten, utan utifrån sina uppfattningar om och sina tolkningar av verkligheten.Det som avses med den analytiska kategorin ”regionalitet” är föreställningar som knyts till och tankar som projiceras på en region. Regionalitet kan ses som en pendang till begreppet territorialitet, med vilket fokus riktas mot de subjektiva och normativa aspekterna av en stats territorium.1 Liksom ter-ritorialitet kan regionalitet sägas vara en produkt av ett socialt sammanhang.
Med andra ord opererar vi på ett kunskapsfält som förbigår frågan om någon eller några aktörer serverade den ”korrekta” definitionen och den
”sanna” bilden av Jämtland och det jämtländska. Vi bryr oss lika lite om huruvida bilderna var falska. Det är meningarna om denna region som är av intresse, och dylika meningar är som bekant åtkomliga i form av texter som personer, organisationer och institutioner har lämnat efter sig.
Ett sätt att närma sig källmaterialet är att låta texterna tillsammans bilda en ”diskurs om Jämtland” för att det ska gå att komma åt hur meningarna om denna region konstruerades och organiserades språkligt. Att avgränsa en sådan diskurs kan emellertid inte ske utan vissa förbehåll. Exempelvis bör man vara medveten om att man då, i någon mening, bidrar till att konstru-era undersökningsobjektet, även om detta inte nödvändigtvis betyder att man understryker dess unicitet. Avgränsningen får inte förleda oss att tro att
”Jämtland” konstruerades avskilt från den omgivande sociala verkligheten och var opåverkat av samhällets sociala, kulturella och politiska diskurser.
Att språket utgör en viktig dimension av regionala identitetsprocesser, framgår av kulturgeografen Anssi Paasis förklaringsmodell rörande regio-nalt identitetsskapande. Där beskrivs framväxten av en regions identitet
1 Sack, 19 ff.
som en institutionaliseringsprocess och som en form av begreppsbildning.2 Institutionaliseringen är av social, politisk och juridisk natur men den är i väsentlig mening också diskursiv. I denna process skapas en institutionell sfär, som inbegriper både funktionella (myndigheter, organisationer och föreningar med mera) och immateriella (regionala tidningar och regional litteratur) nätverk, vilka kan skapa eller förstärka den territoriella symboli-ken och invånarnas identifikation med regionen.
Ett avgörande moment i institutionaliseringen, betonar Paasi, är att regionen antar en begreppslig gestalt, detta eftersom alla samhällen är bero-ende av ett system av symboler som kan legitimera, förstärka och förhärliga dess existens.3 Genom en regional definitionsprocess skapas distinkta för-väntningsstrukturer (structures of expectations), vilka Paasi beskriver som sätt på vilka människor organiserar sin kunskap om världen. Denna kunskap används sedan för att tolka och strukturera ny information, nya händelser och nya upplevelser. När de regionala förväntningsstrukturerna väl finns för handen reproduceras de av olika sociala institutioner i regionen. Detta innebär att den territoriella enheten, med sin begreppsmässiga gestalt, har blivit en etablerad del av en övergripande ordning.4
Av resonemanget följer, att det för olika aktörer och institutioner har kunnat te sig lockande att få sätta sin egen begreppsmässiga stämpel på en region. Skälet är att det inte har varit givet på förhand vilka bilder, defi-nitioner och sätt att benämna som skulle institutionaliseras och påverka människors förväntningsstrukturer.5
2 Anssi Paasis användning av uttrycket regional identitet är ekvivalent med det sätt varpå regionalitet används i föreliggande studie.
3 Det är inte ovanligt, menar Paasi, att namnet existerar innan det förknippas med ett specifikt territorium eller att det tillämpas på ett annat territorium än det som det ursprungligen var ämnat för. När ett namn väl är institutionaliserat kan det projiceras tillbaka på en tid i regionens historia då namnet ännu inte existerade. Paasi 1986, 110 ff.
4 Bland alla symboler – utöver historia och traditioner – har det namn som den ter-ritoriella enheten bär en särställning. Se Paasi 1986, 110 ff.
5 Sociologen och filosofen Pierre Bourdieu framhåller angående det sena 1900-talets regionalism att olika sätt att definiera, beteckna och benämna en region kan ses som uttryck för en vidare ”kamp om representationer” (struggle over representations).
En definition av en region ingår i ett slags identitetsstrid (struggle over identity), och förmedlar bestämda tankekategorier och sätt att varsebli den sociala verkligheten. I detta sammanhang har språket en särställning: ”The almost magical power of words comes from the fact that the objectification and de facto officialization brought about by the public act of naming […] has the effect of freeing the particularity (which lies at the source of all sense of identity) from the unthought, and even unthinkable.”
Pierre Bourdieu, ”Identity and Representation. Elements of a Critical Reflection on the Idea of Region”, i Pierre Bourdieu, Language and Symbolic Power, Cambridge 1994, 220 ff (cit. 221, 224).
Det finns alltså skäl att göra ”Jämtland” och ”det jämtländska” till ett språkligt forskningsobjekt, men det vållar oss samtidigt ett metodologiskt problem. Diskursanalytiska undersökningar brukar intressera sig för sådana texter som kan belysa kulturella, politiska och ideologiska processer, som omfattar samhället som helhet. Det kan då förefalla besynnerligt att i en analys låta avgränsa en diskurs om bara ”Jämtland” och ”det jämtländska”, namn på och beteckningar för en relativt liten geografisk del av Sverige och som i detta samhälle knappast varit tongivande politiskt och kulturellt.
Begreppshistoriska analyser, å sin sida, brukar i vanliga fall ägnas etablerade termer inom den politiska filosofin, såsom ”demokrati”, ”folk”, ”stat” och
”opinionen”6. Så är också fallet med den begreppshistoriska skola, Begriffs-geschichte, där den tyske historikern Reinhart Koselleck är en av förgrunds-gestalterna.7 Utgångspunkten hos Koselleck är att den moderna tiden, efter 1750, kännetecknas av ett nytt förhållande mellan det närvarande, det förflutna och framtiden, framkallat av den franska revolutionen och de processer som ledde fram till den. I och med dessa händelser öppnades framtiden som blev oförutsägbar utifrån det förflutnas perspektiv. En ny förväntningshorisont öppnades och ett asymmetriskt förhållande upp-stod mellan gjorda erfarenheter, ”erfarenhetsrummet”, och det som kan förväntas, ”förväntningshorisonten”. Denna utveckling utlöste en våg av
6 ”Demokratie”, i Geschichtliche Grundbegriffe. Historisches Lexikon zur politisch-sozialen Sprache in Deutschland (utg: Otto Brunner, Werner Conze & Reinhart Koselleck), bd 1, Stuttgart 1972, 848 ff. Begreppet ”folk” behandlas i Lars Trägårdh, ”Varieties of vol-kish ideologies. Sweden and Germany 1848–1933”, i Bo Stråth (red.) Language and the Construction of Class Identities. The Struggle for Discursive Power in Social Organisation:
Scandinavia and Germany after 1800, Göteborg 1990, 25 ff. För undersökningar av be-greppet ”staten”, se Kilander 1991 och Martin Melkersson, Staten, ordningen och friheten.
En studie av den styrande elitens syn på statens roll mellan stormaktstiden och 1800-talet, Uppsala 1997. Begreppet ”den allmänna opinionen” analyseras i Jonas Harvard, En helig allmännelig opinion. Föreställningar om offentlighet och legitimitet i svensk riksdagsdebatt 1848–1919, Umeå 2006.
7 I nyare teoretisk debatt står två begreppshistoriska ansatser mot varandra: den tyska varianten Begriffsgeschichte, där Reinhart Koselleck tillsammans med Werner Conze är förgrundsgestalter, och Cambridgeskolan med Quentin Skinner och John G.A.
Pocock som främsta företrädare. De båda skolorna förenas i sin syn på språket som något som inte bara uttrycker erfarenhet utan också formar den. De gör även ge-mensam sak i sin kritik av traditionen att behandla idéer och begrepp som historiska konstanter. En avgörande skillnad finns dock i betoning och i valet av tidsperspektiv.
Där Cambridgeskolan strävar efter att rekonstruera sannolika intentioner bakom aktörers begreppsanvändning genom att relatera denna till en stipulerad historisk si-tuation, vilken utgör tolkningsramen, relaterar Begriffsgeschichte begreppsbildningen till övergripande strukturella förändringar i samhället. För en jämförelse mellan skolbildningarna, se Harvard 2006, 27 ff.
utopism men också en endemisk politisk kris och en kamp om att makten att definiera det kommande. I denna situation kom centrala politisk-sociala begrepp att spela en ny roll. När de temporaliserades, det vill säga fick en tidslig dimension som de inte hade tidigare, så innebar det också att de ideologiserades. De förvandlades till tvetydiga politiska handlings- och rörelsebegrepp och därmed blev de också föremål för tolkningsstrider.8
Till vardags uppfattar vi självfallet inte ”Jämtland” på det sättet, som ett tvetydigt socialt och politiskt nyckelbegrepp vilket aktörer från olika ideo-logiska utgångspunkter och med olika målsättningar stridit om att definiera.
De flesta skulle nog förstå det som en tämligen otvetydig benämning på ett högst påtagligt geografiskt rum med sin egen naturliga beskaffenhet. Därför kan det synas långsökt att försöka analysera innebörden i detta begrepp utan att relatera det till den geografiska verkligheten. Var det trots allt inte jämtländska fjäll, dalar, ängar, vatten, bygder, människor, erfarenheter och traditioner som var upphovet till de begrepp om Jämtland som förmedlades offentligt för cirka hundra år sedan? Styrdes inte sätten att definiera denna region av att befinna sig just där?9
Reservationerna till trots, man bör inte ta för givet att språket exakt speglar den geografiska, sociala och kulturella verkligheten i den enskilda regionen. Givet exempelvis diskursanalysens i bland allt för totaliserande utgångspunkt – all makt är diskursiv10 – kan det vara värt att notera att syftet med en diskursanalys inte är att tränga bakom språket och söka utröna vad en aktör egentligen tänkte eller hade för dolda intentioner. Språket är inte helt transparent.11 Det är inte en enkel produkt av människors erfarenhet utan det formar och definierar i högsta grad den upplevda erfarenheten.
Därmed är språket också en förändringsfaktor i egen kraft, och det be-traktas numera som ett legitimt historiskt forskningsfält i sin egen rätt på samma sätt som ekonomi, politik och sociala förhållanden. Samtidigt vet vi att dessa fält överlappar varandra i den historiska verkligheten, och det
8 Reinhart Koselleck, Futures Past. On the Semantics of Historical Time, Cambridge, Mass. 1985, 77f, 281 ff, passim; dens., Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders semantik, Uddevalla 2004, 19 ff, 171–193.
9 Historikern Henrik Berggren för ett likartat resonemang kring begreppet ”ungdom”. Se dennes Seklets ungdom. Retorik, politik och modernitet 1900–1939, Stockholm 1995, 16.
10 Kritiken gäller Michel Foucaults diskursteori och är hämtad i Henrik Berggren
& Lars Trägårdh, ”Historikerna och språket: teoretiska ambitioner och praktiska begränsningar. En taktisk programförklaring”, Historisk tidskrift 1990: 3, 366. Jfr Marianne Winther Jørgensen & Louise Phillips, Diskursanalys som teori och metod, Lund 2000, 20 och 26.
11 Michel Foucault, ”Orders of Discourse”, Social Science Information/Information sur les sciences sociales, vol. 10, nr 2, 22; dens. The Archaeology of Knowledge, New York 1972, 55, 76.
är främst av praktiska, analytiska skäl som vi låter dem vara självständiga områden. Som förklaring till historiska processer och förändringar syns det mig därför mindre meningsfullt att tillskriva språket en primär ställning i relation till ekonomi, sociala förhållanden och politik.12 Men det är inte mer konstruktivt att behandla språkets betydelse som underordnad. I analyser av historiska strukturer och processer framstår det som forskningsstrategiskt mer fruktbart att hålla frågan om språkets förhållande till andra delar av den historiska verkligheten öppen.13
Det är inte bara de historiska grundbegreppen, vilka behandlas i det begreppshistoriska uppslagsverket Geschichtliche Grundbegriffe, som varit föremål för begreppshistoriska analyser utan också begrepp som ”ungdom”,
”fattig”, ”arbetslös”, ”skatt” och ”skattetryck”, ”välfärdsstaten” och ”väl-färdssamhället”, ”egnahem”, ”regionalpolitik” och ”magi”.14 Än viktigare
12 Kritiker av en socialkonstruktivistiskt och poststrukturalistiskt – termer som på eng-elska språket ofta förknippas med the literary turn eller the linguistic turn – grundad historieforskning har tagit fasta på denna forsknings svårighet att förklara historisk förändring. Om språket är historiens enda drivkraft och om det bara är språket som konstituerar det sociala varat finns ju heller inget som kan förklara förändringar i själva språket. En av dessa kritiker är Richard J. Evans. Se dennes In Defence of History, London 1998, 216 och passim. Se även Neville Kirk, ”History, Language, Ideas and Postmodernism: a Materialist View”, The Postmodern History Reader, London 1997, 315 ff; Jon Hellesnes, ”Sosial konstruktivisme i vitskapsteorien”, Nytt Norsk Tidskrift 2000: 2, 132 ff. Andra forskare har beskrivit den poststrukturalistiskt orienterade diskursanalysen som referenslös och subjektsupplösande och menar att den därför inte kan handskas med de historiska aktörernas roll i en given situation. Den kan inte heller tillföra en emancipatorisk historieskrivning något av värde. Diskursanalys ger ingen grund för att döma, att hävda rätt och fel. Se Monika Edgren, ”Nationalismer och genus. Kunskapssyn och politik”, Historisk tidskrift 1996:2, 254; Winther Jørgen-sen & Phillips, 149; Berggen & Trägårdh 1990, 360.
13 Berggren & Trägårdh 1990, 358 ff; Henrik Berggren, Seklets ungdom. Retorik, politik och modernitet 1900–1939, Stockholm 1995, 16f.
14 Begreppet ”ungdom” undersöks i Berggren 1995. Begreppen ”fattig” och ”arbetslös”
analyseras i Thomas Magnusson, ”Poor – Unemployed – Worker. A Study of Key-Concepts in the Debate on the Social Problem in Sweden 1839–1913”, i Bo Stråth (red.) Language and the Construction of Class Identities. The Struggle for Discursive Power in Social Organisation: Scandinavia and Germany after 1800, Göteborg 1990;
Begreppen ”skatt”, ”skattetryck”, ”välfärdsstaten” och ”välfärdssamhället” undersöks i Kristina Boréus, Högervåg. Nyliberalismen och kampen om språket i svensk debatt 1969–1989, Stockholm 1994; Begreppet ”egnahem” analyseras i Nils Edling, Det fos-terländska hemmet. Egnahemspolitik, småbruk och hemideologi kring sekelskiftet 1900, Stockholm 1996; Begreppet ”regionalpolitik” studeras i Carl Holmberg, Längtan till landet. Civilisationskritik och framtidsvisioner i 1970-talets regionalpolitiska debatt, Avhandlingar från Historiska institutionen i Göteborg nr 20, Göteborg 1998; Begrep-pet ”magi” studeras i Linda Oja, Varken Gud eller natur. Synen på magi i 1600- och 1700-talets Sverige, Stockholm 1999.
i sammanhanget är att olika territoriella och geografiska kategorier varit föremål för begreppshistoriska eller diskursanalytiska undersökningar, till exempel ”Europa” och ”europé”, liksom ”Norden” och ”det nordiska” samt
”Norrland” och ”det norrländska”.15 Världsdelar, länder och regioner är inte bara fysiska, sociala och geopolitiska realiteter utan även symboler, rum för visioner och minnen. Det vi har att göra med här är olika exempel på normativa rum, vilka är just mångtydiga och vilka olika aktörer från skilda kulturella och ideologiska utsiktspunkter stridit om att få definiera och det i syfte att kolonisera framtiden.
Historievetenskapliga undersökningar lutar sig bara i undantagsfall på andra källor än texter, och texter bör som bekant inte behandlas som objek-tiva representationer av den utomspråkliga verkligheten.16 När vi analyserar en diskurs så innebär det att vi tolkar texter som en form av maktutövning.
Så gör exempelvis sociolingvisten Norman Fairclough. I sin så kallade kri-tiska diskursanalys betraktar han språket som maktutövning men det är inte överordnat andra sociala praktiker.17 Språket utgör en social handling bland andra, menar Fairclough och gör en tydligare distinktion mellan diskursiv praktik och annan social praktik än Michel Foucault och andra poststruktu-ralistiskt influerade diskursteoretiker.18 Hans utgångspunkt är att det finns
15 Se Peo Hansen, Europeans Only? Essays on Identity Politics and the European Union, Umeå 2000; Bo Stråth & Öystein Sörensen (red.), The Cultural Construction of Nor-den, Oslo 1997. I denna publikation, se särskilt bidraget av Öystein Sørensen, ”What is in a Name?”; För en studie av ”Norrland” och det norrländska ”framtidslandet”, se Sörlin 1988. Det finns även andra exempel på hur regionalitet och olika regionala förhållanden, benämningar och definitioner gjorts till språkliga analysobjekt: Anne-Marie Thiesse, Ils apprenaient la France. L’exaltation des régions dans le discours patrioti-que, Paris 1997; Bastian, passim. För en diskursanalytisk framställning om regionalitet i Finland, se Maunu Häyrynen, ”Bildspråket i finländsk landskapsavbildning”, i Sver-ker Sörlin (red.), Nationens röst – texter om nationalismens teori och praktik, Stockholm 2001. Häyrynen tillämpar här diskursbegreppet i vag Foucaultbemärkelse.
16 Denna metodologiska ansats har sedan 1990-talet varit vanligt förekommande i forsk-ning om kollektivt identitetsskapande och nationalism. Se exempelvis diskussionen i Iver B. Neumann, ”State and Nation in the Nineteenth Century: Recent Research on the Norwegian Case”, Scandinavian Journal of History 2000:3.
17 Kritisk diskursanalys är kritisk i bemärkelsen att den ser det som sin uppgift att klar-lägga den diskursiva praktikens roll i upprätthållandet av den sociala värld, inklusive sociala relationer, som innebär ojämlika maktförhållanden. Syftet är att bidra till so-cial förändring i riktning mot mer jämlika maktförhållanden. Se Winther Jørgensen
& Phillips, 69 f.
18 Till dem som inte erkänner till exempel samhället som en utomspråklig verklighet utan menar att allt är kontingent räknas bland andra de politiska teoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe. Se Ernesto Laclau & Chantal Mouffe, Hegemony &
Socialist Strategy. Towards a Radical Democratic Politics, London 1985, 111 ff. Laclaus och Mouffes kritiker, däribland Lilie Chouliaraki & Norman Fairclough, menar
en materiell verklighet av sociala praktiker och maktstrukturer sida vid sida med den diskursiva verkligheten. De utomspråkliga praktikerna (till exem-pel ekonomiska) fungerar enligt andra logiker än diskurserna och måste följaktligen undersökas med andra redskap. Utmärkande för diskurser är att de står i ett dialektiskt förhållande till den sociala verkligheten och bör uppfattas som både konstituerande och konstituerade.19
Den kritiska diskursanalysen kan beskrivas både som en social teori om diskurser och en vetenskaplig metod för textanalys.20 Behandlas här ska de metodologiska verktyg som kan vara till stöd i själva textanalysen och vid tolkningen av resultaten från den empiriska undersökningen. Liksom i den traditionella diskursanalysen är forskningsuppgiften att undersöka hur ett specifikt påstående var möjligt samtidigt som en mängd alternativa påståenden inte var möjliga i ett givet historiskt sammanhang.21 Vad man med hjälp av diskursbegreppet fokuserar är den inbördes ordningen i olika slags offentliga framställningar, enligt vilka regler man definierade, vilka begrepp man lyfte fram, hur man relaterade olika begrepp till varandra, hur man genom dessa definitioner uteslöt andra begrepp.22
I kritisk diskursanalys framhålls behovet av social kontextualisering, vil-ket inte är fallet med den poststrukturalistiskt orienterade diskursanalysen.
Kritisk diskursanalys betraktar varje fall av språkbruk som en kommunika-tiv händelse, som har tre dimensioner: Den är en text (tal, skrift, bild eller en blandning av det språkliga och visuella)23; den är en diskursiv praktik (de
att detta är att underskatta permanensen och överdriva möjligheten till förändring.
Människors diskurs är också underkastad starka begränsningar som inte härrör från den diskursiva nivån utan från strukturella förhållanden. Därför måste man urskilja en strukturell domän där strukturerna visserligen är socialt skapade men tröga och svåra att förändra. Se Lilie Chouliaraki och Norman Fairclough, Discourse in Late Modernity. Rethinking Critical Discourse Analysis, Edinburgh 1999, Kap. 6.
19 Norman Fairclough, Kritisk diskursanalyse, Köpenhamn 2008, 93 ff.
20 Elisabeth Halskov Jensen, ”Forord”, i Fairclough 2008, 7. Det är ibland svårt att skilja metoden från teorin eftersom de delar samma begreppsapparat, som är mycket komplex i alla sina detaljer och förbindelser mellan olika analysnivåer. Att läsa Nor-man Fairclough är att stå inför en ”begreppsexplosion”, menar Winther Jørgensen &
Phillips, 70.
21 Med diskursteoretisk terminologi brukar detta fenomen kallas kontingens: de sätt på vilka vi uppfattar och representerar världen är inte bara historiskt och kulturellt specifika. Dessa våra världsbilder, identiteter och sätt att tala om världen kunde ha varit annorlunda, dvs. kontingenta. Se Marianne Winther Jørgensen & Louise Phil-lips, Diskursanalys som teori och metod, Lund 2000, 11f, 32, passim.
22 Asser Amidsen, ”Diskursanalyse som historisk metode”, Historie 2000 1, 6 ff; Berg-gren & Trägårdh 1990, 358 ff.
23 Kritisk diskursanalys på textnivå inbegriper ett noggrant lingvistiskt och semantiskt studium av allt från språkets minsta betydelsebärande beståndsdelar till vokabulär,
produktions-, distributions- och konsumtionsprocesser som är förbundna med texten, såsom diskursiva konventioner samt den situationella och institutionella kontext där texten uppträdde)24; den är en social praktik (en beståndsdel i den övergripande samhällsstrukturen som texten antingen re-producerar eller bidrar till att förändra)25. Med den kritiska diskursanalysen kartläggs förbindelserna mellan språkbruk och social praktik med målet att studera de diskursiva praktikernas roll i upprätthållandet av den sociala ordningen och i social förändring.26
Ett annat nyckelbegrepp i den kritiska diskursanalysen är diskursord-ning. En diskursordning är summan av alla de genrer och diskurser som används inom en social domän eller institution. Diskursordningen är
Ett annat nyckelbegrepp i den kritiska diskursanalysen är diskursord-ning. En diskursordning är summan av alla de genrer och diskurser som används inom en social domän eller institution. Diskursordningen är