Anders Lithzberg

För att börja med dem som omfattas av en gedigen tillgång på data och därmed information börjar vi med rådskassör Anders Lithzberg. Värt att notera att Anders troligtvis också heter ”Henry” då denna benämning figurerar den 15, 17, 23 och 27 till 31 maj (år 1770) i metallvågsböckerna.127

7.3.1. Bruken

De bruk som Anders Lithzberg hade kontakt med var Marnes, Ullnäs, Finnåker, Frötuna, Storbo, Berga, Ekeby, Rockhammar, Rockesholms, Hammarby, Finnåns, Arboga, Bockhammar, Sörby, Garphytte, Stiernfors, och Åhs bruk. Även personer anges som källa för järn, såsom brukspatron Peter Chifous, ”Cammarbaron” Lagerhjelm, brukspatron Westling från Garphytte bruk och herr Bornander Stiernfors bruk.128

Finnåkers bruk innehades av Axel von Fersen d.ä.129 Storbo och Rockhammars bruk var ägda av ”den berömde läkaren och ekonomen David von Schulzenheim”, som främst lade sin tid på rikspolitiken och förvaltandet av gods.130 Bockhammars bruk var under 1600-talet ägda av Jakob De la Gardie och hans fru Ebba Brahe som var några av de högadliga som idkade bruksnäring.131 Bockhammar ligger vid Skinnskatteberg i Västmanland. Cammarbaron Lagerhjelm kan ha varit Pehr Lagerhejlm som Heckscher framställer som en av de ledande bruksmännen i början på 1800-talet.132 126 Stadin, K., s. 27. 127 Metallvågsböcker. 128 Metallvågsböcker. 129 Hildebrand, K-G., s. 146. 130 Hildebrand, K-G., s. 142. 131 Hildebrand, K-G., s. 138. 132 Heckscher, E. F., s. 255.

Sammanfattningsvis kan man se att Lithzberg hade många disparata källor för sitt järn. I hans kontaktnät finns brukspatroner, adel och andra verksamma inom Arboga järnhandel (Sven Bornander). Att Litzberg hade kontakt med Axel von Fersen och David von Schulznheim samt Cammarbaron Pehr Lagerhjelm vittnar att han hade betydelsfulla kontakter och var därmed en betydelsfull person själv. Tydligen idkade rådmannen Sven Bornander även bruksnäring samtidigt som han för egen del handlade med järn och lät Lithzberg införskaffa järn från Stiernfors. I Garphyttan byggdes ett vals- och skärverk. Här valsades tunnplåtssmide133.

7.3.2. Skeppare

Rådskassör Lithzberg anlitade flertalet skeppare, nämligen; Pehr ”Petter” Lundgren, Peter Westerling, Johan Schultz, Jacob Ekström, Anders Åberg, Nils Hastlin, Nils Siöbom, Lars Haltenberg, Jacob Damin, Carl Lindström, Seman, Anders Lundqvist och Carl Wicksten.134

Om vår hypotes angående den ekonomiska situationen av ägandet av skutor eller lönearbete på skutor gäller, var det tre skeppare som troligtvis ägde sina egna skutor. Den ena var bagaren Johan Schultz som också tydligen bedrev sjöfart. Herr Schultz taxerade 68 d.smt. år 1769, 54,16 d.smt. år 1771, 59 d.smt. år 1772 och hade då en jon, två drängar och 1 lärling anställda. År 1775 taxerade han 65,26 d.smt. och hade två drängar, 2 pigor och en lärling anställda.135 Herr Schultz beviljade därmed i stadens högsta skatteskikt samt att han hade råd med lyxkonsumtionen av flertalet anställda och var med största sannolikhet inte anställd som skeppare själv. Han ägde förståss skutor. Den andre var skeppare Anders Åberg som hade följande bevillning i daler silvermynt; 29,8 (år 1769), 22 (år 1771), 19 (år 1772) och 12,26 (år 1775). Det är ungefär de högsta 17 procenten de två första redovisade åren.136 Den neråtgående trenden kan visa på högre konkurrens mellan skeppare och handelsmän eller bruksägare i skeppar branschen, där Åberg i en hård konkurrens tappar marknadsandelar. Bevillningen ses som en spegel av dennes inkomster. Den tredje skepparen, Herr Ekström, är inte ett lika säkert kort eftersom dennes bevillning är enbart 13,1 d.smt. (år 1775). Men, Ekström hade en dräng och en piga anställda som ändock vittnar om god ekonomi, vilket föranleder oss att tro att han också ägde sina egna skutor.137 De skeppare som fanns i tillgängliga data men på grund av liten bevillning antas vara lönearbetare är följande, där bevillningens storlek är inom parentes i d.smt.; Westerling (12), Hastlin (12,11), Lindström (12,2) och Seman. De som ej återfanns i tillgängliga data och som antas bevilja under 133 Hildebrand, K-G., s. 61 134 Metallvågsböcker 135 Taxeringslängd 136 Jmf diagram 3.1. 137 Taxeringslängd.

10 d.smt. och såldes var lönearbetare var Pehr Lundgren, Nils Siöbom, Lars Haltenberg, Jacob Damin, Anders Lundqvist och Carl Wicksten.138

För att summera var en fjärdedel av de skeppare som rådskassör Anders Lithzberg hade kontakt med ägde sina egna skutor medan de resterande var lönearbetare.

7.3.3. Kontakter i Stockholm

Järnet från uppstaden Arboga hamnade så småningom i stapelstaden Stockholms köpmäns händer. I metallvågsböckerna redovisas de kontakter Anders Lithzberg hade i Stockholm. Från undersökningsperioden kan man finna följande handelsmän, köpmän och andra potentater; Petersen och Bedoire, Olof Engström, fru Hultman och söner, Baron Cronstedt, hyttmästare Liljeström, Hebbe och Companie, Tottie och Companie, Stephan Kniper, Carl Steen (Stein) och Thüring, Directör Plomgrens änka och Boman, Hassel och Görges.139

I Leos Müller The Merchant Houses of Stockholm går det att läsa följande om familjen Petersen, som Lithzberg handlade med. De var en känd handelsfamilj både i Stockholm och Göteborg. De var bland annat ingifta genom Anna Maria Petersen, dotter till Johan Abraham Petersen i det Grillska handelshuset.140 Johan Abraham Petersen gick bort 1740 vilket utesluter honom som aktiv i handeln på 1770-talet. Den Petersen som sökes kan ha varit Herman Petersen som under slutet av 1750-talet var aktiv i Levanthandeln och var med och startade Kanarieöarna Kompagniet med inflytelserika borgare såsom Claes Grill, Joachim Schults och Jean Henri Lefebure.141 Släkten Bedoire som var kompanjon med Petersen var med och byggde upp skeppsbyggnadskosten och skeppsvarvet Terra Nova i Stockholm under 1700-talet. Här nämns Fredrik och Jean Bedoire som med bland annat Thomas Plomgren var med och grundade Svenska sjöförsäkringsbolaget.142 Handel med järn, skeppsbyggeriet och startandet av försäkringsbolaget tyder på att även Bedoire var framstående samhällsmedlemmar. Fru Hultman, heter Carolina i förnamn, tog över sin makes grosshandlaraffärer efter hans bortgång och tillhörde de förmögnare grosshandlarna i Stockholm.143 Hebbe och Compagnie utgjordes under perioden antagligen av sonen Anders (1744-1825) till den framgångsrike

stockholmsköpmannen Christian Hebbe. De var framförallt bruks- och godsägare. Anders ägde bland annat Högfors och Engelsbergs bruk.144 Tottie och Compagnie utgjordes av Charles och 138 Taxeringslängd. 139 Metallvågsböcker. 140 Müller, L., s. 67. 141 Müller, L., s. 139. 142 Müller, L., s. 202 och 207. 143 Paulsson, S., s. 21-23.

William Tottie som var ägare av firman Tottie & Arwedsson. De hade under 1770-talet arbetat sig upp och dominerade Stockholmsexporten av järn. Under perioden 1770-1820 hade de cirka 20 procent av exporten, vilken främst gick till England. Tottie var en skotsk familj som hade bosatt sig i Sverige i slutet på 1600-talet.145 De hade därmed komparativa fördelar av sina brittiska kontakter och handelsmän med lokalkännedom. Eli Heckscher skriver: ”Under den tidigare Frihetstiden bars den svenska handeln i stor utsträckning upp av inflyttade engelska och skotska köpmän…”146 Familjen Plomgren var med och kapitaliserade Forsmarks bruk under 1700-talet, men var även aktieägare i handelsbolaget SEIC. Här går att nämna Anders och Thomas

Plomgren. Thomas var också involverad i salthandeln genom Saltkontoret och de båda hade privilegierättigheter i den turkiska Levant-handeln. Levant Compagniet exporterade järn och koppar och importerade i utbyte bland annat bomull och silke.147 Thomas Plomgren var med Jean och Fredrik Bedoire och grundade det Svenska Sjö Försäkrnings Bolaget.148 Bohman, Hassel och Görges var betydelsefulla aktörer inom järnhandeln, där järnet var 90 procent av deras

exportintäkter under senare delen av 1700-talet.149

För att sammanfatta hade Arboga rådhusrätts och magistrats rådskassör Anders Litzberg betydande familjer, grosshandlare och köpmän i sitt kontaktnät. Det är kort och gott Stockholms och Sveriges handelselit inom järnhantering och järnexport det handlar om. Det är tydligt att för vissa stora aktörer var inte järnet den enda inkomstkällan, utan det var flertalet engagemang vilka det krävdes ytterligare privilegium för som till exempel Levant-handeln, skeppsvarvsbyggande och Svenska Sjö Försäkrings Bolaget.