Resultatet från taxeringslängderna

För att börja med rådmännen och Carl Ahlgren, går det att se att han för år 1769 i

taxeringslängderna beviljade 47 daler silvermynt (d.smt.) samt tituleras handelsman. För åren 1771, 1772 och 1775 har han förtroendeuppdraget som rådman och beviljar cirka 30 d.smt.92 Herr Ahlgren placerar sig bland de 10 till 6 procents högst taxerande procenten (grupper ”30 till 40” och ”40-50”). Nästa rådman för rakning är C.P. Anander och han återfinnes ingen uppgift om. Det är troligtvis att han taxerade under 10 d.smt. och föll utanför undersökningsramen. Rådman Sven Bornander taxerar för åren 1769 och 1771; 31 samt 26,16 d.smt, vilket gör att han tillhör de 10 till 20 procent högst taxerande i vår undersökning. Sven Johan Cleophas, rådman, har

en neråtgående trend gällande beviljning där han noterar 36, 26,16 samt 17 d.sm.t (bortfall för år 1775). Från att tillhöra de högsta 10 procenten slutligen finner sig i grupp ”10-20”. För år 1769 är han dock noterad som handelsman. Rådskassören Anders Lithzberg taxerade i grupperna ”10 till 20” och ”20-30”. Samuel Mobergs uppgifter är som övriga rådmäns, av retarderande art. År 1771 taxerar han 43 d.smt. och följande år 26 d.smt. Det motsvarar den högsta gruppen samt grupp ”20 till 30”.

Den högst taxerande personen bland alla taxerande i Arboga inklusive de järnhandlande och rådmännen är Erik Westèn och hans änka med noteringarna 94, 93 och 89 d.smt. Året 1775 återfinnes ej. En gift kvinna fick inte starta hantverk, eller fabrik under 1700-talet. Ville hon fortsätta att driva en rörelse som hon bedrivit som ogift krävdes mannens samtycke och ansvarsförbindelse. Änkorna hade rätt att bedriva sin mans verksamhet. Inom handeln fick kvinnan fortsätta efter sin avlidna make förutsatt att hon inte gifte om sig.93 Detta var tydligen något som var fallet för Erik Westéns änka som fortsatte med järnhandeln. Intressant är att det är fråga om epitetet ”Änka” till herr Westén istället för att vara noterat i hennes (änkans) namn. Vilket säkerligen visar på kvinnans omyndiga ställning i samhället.

Generellt för rådmännen som handlade med järn är att de befinner sig i stadens högre ekonomiska skikt, dock med en spridning inom gruppen mellan de olika skikten. Två rådmän återfanns i den högsta skattegruppen. Alla rådmän har en negativ kontributionsutveckling. Visar den negativa trenden i kontributionsnedgången en konjunkturell nedgång i handeln för Arbogas del? En avancerad gissning är att deflationskrisen under åren 1767 och 1768 kan vara en förklaring till utvecklingen. Eli Heckscher hävdar att Mössornas politik hade ”starka

återverkningar på exportnäringarna”94

Carl Ahlgren och Sven Johan Cleophas har två intressanta utvecklingar gällande taxeringen. De taxerar båda högt som handelsmän och sedan lägre som rådmän. En hypotes är att som rådman har man tillgång till socialt kapital som i framtiden kan utvecklas till reellt kapital och därför är inte handel lika intressant längre. 95 Det vill säga som rådman är framtiden ekonomiskt tryggad.

Vågmästaren och handelsmännen. Vågmästaren var ingen magistrattitel utan den personen hade ansvaret, för stadens räkning, att väga järn.96 Detta var Gustav Borg som för året 1769 var registrerad som vågmästare. Då taxerade han 25,16 daler silvermynt och var likväl handlande med järn. Gustav förpassades till de sälla jaktmarkerna under år 1770 och hans fru, Maria Arborelia

93 Göransson, Anita, ”Kön, släkt och ägande. Borgerliga maktstrategier 1800-1850”, i Historisk tidskrift nr. 4. s. 529.

94 Heckscher E.F., s. 156.

95 Müller, L., s. 33ff.

och sedermera änka tog över handel med järn.97 Det är en tynande ekonomisk tillvaro där änkan taxerar mellan 14 till 15 daler silvermynt de följande åren. Gustav Borg var under sina sista levnadsdagar tillhörande de cirka 20 procents högsta taxerande skikten. Vågmästaren var ett betydelsefullt uppdrag som tillföll framstående personer inom befolkningen. Detta dras med kunskapen om att Lars Ahllöf i den Ahllöfska släkten kom att ta över Gustav Borgs roll som vågmästare efter dennes bortgång. Det är nämligen så att den Ahllööfska släkten spelade en betydande roll i sjuttonhundratalets Arboga. Lars kom från en fattig bakgrund men lyckades att bygga upp en ansenlig förmögenhet genom handel, han var rådman i Arboga och kom att representera staden vid flera riksdagar. Lars bekostade också sin brorson en utbildning i juridik vid Uppsala Universitet, där han senare blev assessor.98 Detta tyder förstås på en ansenlig förmögenhet och en social beskaffenhet att representera Arboga vid riksdagarna. Lars och Olof är också ihågkomna som stora donatorer till staden Arboga och namnet Ahllöf är förknippat med välstånd.99 Det ska påpekas att det inte är samme Lars Ahllöf som besitter vågmästarämbetet i slutet av 1700-talet eftersom den ”store” Ahllöf” gick bort så tidigt som 1737.100 Det är troligtvis hans son. Då namnet Ahllöf med stor sannolikhet fortfarande öppnade betydelsefulla dörrar under 1700-talets senare hälft, borde det faktum att vågmästarämbetet tillföll den presumtiva sonen ett tecken på att ämbetet var betydelsefullt. Härmed borde även Gustav Borg ha varit en man av åtminstone lokal dignitet.

Anders Berglund, handelsman, var en av de högre beviljande handelsmännen med 38 d.smt. år 1769 vilket innebär att han tillhör grupp ”30 till 40” och de tio högst taxerande procenten utav de som taxerade över 10 d.smt. Man kan skönja att Anders Berglund var aktiv med handeln

fortsättningsvis genom att han var upptagen i tullslängderna för åren 1770 och 1771.

Handelsmannen Erik Lindberg har en positiv trend i sin bevillning och taxerade år 1771 12,12 d.smt. och år 1775 18,3 d.smt. Pehr Siöstedt , ibland också kallad ”Petter”, taxerar åren 1769 och 1771, 14 respektive 11 d.smt. Han har sedan en positiv tendens då han taxerar 25 d.smt. följande år och år 1775 blir han medlem av magistraten som rådman och beviljar för år 1775, 37,11 d.smt. Handelsmannen Petter Stenberg taxerar runt 11 d.smt. för alla undersökta år.

Anders Tenggren är den högst kontribuerande personen i gruppen handelsmän, med 45 d.smt för år 1769 vilket gör att han tillhör de tre högsta procenten. Metallvågsböckerna visar på att Tenggren från och med 4:e maj år 1772 också tituleras ”postmästare” som var ett av stadens

97 Metallvågsböcker.

98 Andersson, Gudrun, ”Att bygga sig ett namn: Rumsliga hierarkier och strategier hos eliten i Arboga 1650-1770”, i Med börd, svärd och pengar – Eliters manifestation, maktutövning och reproduktion 1650-1900, s.24-25.

99 Corin, C-F., Arboga stads historia: Från 1500-talets mitt till 1718, s. 474.

förnämare förtroendeuppdrag.101 Handelsman Tenggren taxerade de följande åren 32 och 25 d.smt. Han avled följande år och hans änka tog över affärerna. År 1775 taxerade hon 12 d.smt. Den minskade kontributionen visar på en avtagande trend för dennes handelsverksamhet.

För att summera handelsmännens ekonomiska situation kan man se att hälften kontribuerar i de högre skikten medan det är en stor differens till de övriga som befinner sig i de lägre skikten. Synonymt för de som kontribuerar bland de högsta är att de under de undersökta perioderna innehar en betydande post inom samhällsorganisationen som vågmästare, postmästare och rådman. Kausalt sett är det svårt att tyda om det är den initiala goda ekonomin och handeln med järn som ligger till grund för att träda in i ett förtroendeuppdrag eller om det är

förtroendeuppdraget som initierar till bättre kontakter inom handeln. Detta på grund av att jag har så få referenser att förhålla mig till. Dock kan jag visa på indicier som pekar mot en viss riktning. Gustav Borg är till exempel med sin högsta noterade kontribution innehavandes vågmästarämbetet, vilket skulle tyda på att ämbetet är ett sätt att också vara betydande i handel och därmed avlägga stor kontribution. Eftersom han går bort och änkan Maria Arborelia tar över minskar också hennes makes affärer. Om Gustav gick bort av sjukdom eller ålder så kanske detta reflekterar den kvarvarande partens minskade affärer, det vill säga Maria var kanske vid

övertagandet själv gammal, sjuk och skröplig och orkade inte fullfölja affärsförpliktelserna till fullo. Eftersom vi har empiri för en gammal mans verksamhet kan vi inte veta om dennes kontribution var högre innan eller efter vågmästarämbetet.

Tar man Pehr Siöstedt som exempel skulle man kunna argumentera att dennes ökande handel, vilket antas på grund av den ökande kontributionen, var en dörröppnare för uppdraget som rådman. Detta då hans kontribution är stadigt ökande strax innan han tituleras rådman. Handelsman Tenggren är den som kontribuerar högst i gruppen och han noteras först som postmästare år 1772. Han taxerar i de högsta grupperna åren innan vilket skulle tyda på att det är hans goda förtjänster i järnhandeln som möjliggör postmästaruppdraget. Att han plötsligt går bort och änkan tar över affärerna verkar konstigt för en nytillsatt postmästare. Herr Tenggren kunde drabbats av en sjukdom. I Eli Heckschers ”Svenskt arbete och liv” kan man se att

dödligheten för åren 1772 och 1773 ökade och att Sverige under perioden 1771 till år 1775 hade en folkminskning på 2,2 i medel per år och per 1000 invånare. Den höga dödligheten var orsakad av missväxt.102 Missväxten skulle kunna vara den förklarande faktorn till Tenggrens bortgång. Det man kan sluta sig till är att ämbete och inkomst korrelerar, men det som man kunnat få fram ur de individuella skildringarna är det omöjligt att veta vad som är ägget och vad som är hönan.

101 Metallvågsböcker.

Bland de andra grupper som var aktiva inom järnhandeln under år 1770 till och med år 1773 återfinns två brukspatroner Willhelm Neuman och hans efterträdare Axel Hellman. De var båda ”Öfwerdirectörer” för Jäders bruk. Den sista notering av järhandel för Willhelm Neumans del kan man finna den 23 juni 1770 och senare noteras Axel Hellman som aktiv i handeln.103 Vad som är känt om Willhelm Neuman är att han var son till factor Jakob Neuman och blev 1759 adlad ”Mannerstråle” och om vi får tro historikern Corin: ”… i generationer var därefter detta namn förknippat med brukets ledning.”104 Willhelm Neuman finns inte upptagen i

taxeringslängderna, han bodde med större sannolikhet vid bruket (Jäders) som han också basade över. Det finns en ”handelsman” Axel Hellman upptagen i längderna och det är osäkert om det är samma person som öfwerdirektör Axel Hellman. Kan en brukspatron varit boende i Arboga och samt haft burskap för att driva järnhandel? Tanken är djärv eftersom en borgare var enligt princip tvungen att äga hus i staden och antagligen som genantborgare var öfwerdirectörerna inte borgare. Men det ska sägas att principen om husägande inte alltid efterföljdes.105 Denne Hellman kontribuerade för år 1771 och år 1772, 15 d.smt.

Rådman Erik Westén var en betydande bruksägare samtidigt som han handlade med järn och innehade rådmansämbetet. Han var registrerad år 1763 som ägare till Björka och Dalkarlhytte i Linde socken, Ehlholm i Arboga socken och Sörby och Åby i Fellingsbro socken.106

Fascinerande är att prästståndet var delaktiga i handeln, då det står att läsa, i metallvågsböckerna, att den 5 maj 1770 invägde rådmannen Erik Westén järn för ”probsten” (prosten) Wigelius

räkning. Metallvågsböckerna är uppbyggda på så sätt att datum, vem som handlar, för vilket bruk, vilka de är som köper och med vilka skeppare som är registrerade. Vanligtvis när till exempel Erik Westén är noterad som den handlande kommer järnet från ett bruk till exempel Garphytte Bruk och forslas till Stockholm av en skeppare, i detta fall Erik Wretman och till uppköparna Petterson och Bedoire.107

I det fall när Wigelius är noterad som den källa där järnet kommer ifrån tyder det på att kyrkan var aktiv i järnproduktionen. Dock anges inte vilket bruk det rör sig om. Kravet på att vara aktiv i borgerlig handel var att man erlagt burskap, det vill säga var yrkesutbildad och erlagt burgälden. Kyrkans män tillhörde ett eget stånd och tillhörde inte den borgerliga menigheten. Det kan ha varit så att Wigelius fått delaktighet i de borgerliga privilegierna som tillföll Arboga att bedriva handel och detta emot en viss årlig avgift. 108 Det förekom således så kallade genantborgare även i

103 Metallvågsböcker.

104 Corin., C-F., s. 412.

105 Stadin, K., s. 27.

106 Erik Lindbergs förteckning över svenska bruksägare 1695-1845.

107 se Metallvågböcker den 26 maj år 1770.

järnhandeln. I järnhandeln var även organisten Petter Oxelberg aktiv. I Kekke Stadins undersökning är bland annat organister medräknade i prästeståndet.109 Även om det finns inom ståndsliga hierarkier görs samma distinktion i denna undersökning att organisterna är av prästståndet. Från vem Petter Oxelberg köper järnet är oklart eftersom denna uppgift saknas. I tullslängerna är probstgården en aktiv aktör och det visar att kyrkan var delaktig inom handel av andra varor än järn.110 Wigelius är inte upptagen i taxeringlängden eller omskriven i den tillgängliga litteraturen om Arboga, men organisten Oxelberg finns medtagen. År 1771 och 1772 taxerar han 10,19 d.smt. och år 1775, 14 d.smt. Detta är en relativ låg kontribution.