Carl Ahlgren, rådman

Carl Ahlgren, rådmannen med handelsintressen i järn, som redan konstaterats haft en ansenlig inkomst, hade i sitt tomtägande spritt i näst intill proportionella delar till tre av stadens rotar Västra norr, Östra sunnan och Wretroten. Detta med ett något större ägoinnehav i Västra norr i likhet med den generella tendensen hos järnhandelsborgarna.208

Carl Ahlgren ägde fem tomter med ett stenkasts belägenhet från Stora torget, Järntorget med Järnvågen, Heliga Trefaldighetskyrkan osv. Tomt 182, Som Ahlgren ägde, låg i ett hus vid torget.

207 Se Brattström, J.E., och Taxeringslängd.

Gårdsnamnet är Kapellet nr 1 och en fru Elisabeth Åhfelt är också nedtecknad i

bostadsregistren.209 Det var vanligt i Stockholm under perioden att borgarna hade anställda och desto fler anställda i välbärgade kvarter. De anställda utgjorde som cirka 30 procent av kvarterens befolkning. Detta kan även vara fallet i Arboga och med fru Åhfelt, det vill säga att hon var en anställd åt herr Ahlgren. Hon kan också ha varit en änka som fortsatt att bedriva sin makes verksamheter. Inger Jonsson skriver: ”Som änka efter en hantverksmästare eller köpman tilläts emellertid en kvinna att vara verksam som borgare, men i praktiken var detta förenat med stora svårigheter och […] få hantverksänkor kunde fortsätta driva sina mäns verkstäder”210

Kekke Stadin fann i sin undersökning om Arboga att: ”Alla dessa kvinnor var inte verksamma inom yrkeslivet; somliga var mycket gamla eller orkeslösa och sjuka. Många fortsatte emellertid sin makes borgerliga verksamhet.”211 Det är troligt att fru Elisabeth Åhfelts livsöde var något av liknande karaktär som de nyss framförda. Faktumet att denna tomt ligger vid Stora torget styrker tesen om de rika handelsmännens benägenhet att vara lokaliserade till stadens centrum av

ekonomiska och logistiska skäl. Ytterligare information om denna tomt går också att finna i bostadsregistret; År 1754 beskrivs denna tomt med dess boningar. Varför detta har tagits fram framgår ej, men har troligtvis med någon form av besiktning av bonaderna att göra:

”År 1754, byggning åt gatan med salubod i hörnet och 2 bredvid, sahl med gl. Stoftstapeter, sahlkammare. Söder om porten ännu 1 kammare och 2 bodat med vindar öfver och

nattstugukammare. Ett litet gl. Stenhus med 1 oinredt rum till lider och vind samt et kök och brygghus med inmurad kopparpanna till Brygg- och Bränn, med löst bröst och hatt. En hvälfd källare under stenhuset. En liten bod och några små ladgårdshus med skullar öfver.”212

Brännvinspannor var ganska dyra apparater som värderades till 13 daler silvermynt vid mitten av 1700-talet. Det motsvarade ungefär värdet på en och en halv ko. Dessa var väl utspridda då cirka 60 procent av Sveriges bondebefolkning på 1750-talet hade tillgång till dessa och på 1770-talet hade 80 procent av bondebefolkningen tillgång till kopparpannorna.213 Brännvinspannorna i borgarnas stugor var på grund av den goda spridningen inom landets jordbruksbefolkning inte direkt en lyxprodukt. Om den däremot inte fanns i hushållet visade det säkerligen på en liten resurskapacitet. Tomten ägdes bara ett år av Carl Ahlgren, detta mellan 1762 och 1763.

209 Brattström, J.E., (1972-73), s. 115-116.

210 Jonsson, I., Linodlare, väverskor och köpmän : linne som handelsvara och försörjningsmöjlighet i det tidiga

1800-talets Hälsingland,.s. 99.

211 Stadin, K., s. 33.

212 Brattström, J.E. (1972-73), s.116.

Andra intressanta tomter gick att hitta strax bakom den förra tomten, bort från torget sett i västlig riktning. Nr 182 låg mot Nygatan, denna nr 194 har i stället blickfånget mot Smedjegatan och Stora torget i viss mån. Gårdsnamnet var Härberget nr 3 och verkar vara ett samägande mellan Carl Ahlgren, rådman Johan Rospigg och rådman H. J. Heijser, åren 1749 till 1774 och var tämligen luxuöst byggt i sten med flertalet rum, kakelugnar och gröna tapeter .214 I huset bakom detta ägde mellan år 1774 och 1778 Riksföreståndaren nr 3, tomt nr 179, som är huset bakom det förra i samma västliga riktning. Detta betecknades 1754 som ”Stadens förmögnaste hus”, vilket kanske har att göra med den förrförre ägaren Robert Petre som sålde huset det året. Något som denna bostad innehöll var: ”Bryggeri- och bränvinspannor af koppar”.215 Två tomter som också fanns i Ahlgrens ägo ligger nära Stora torget och Järntorget, dock inte lika centralt som de förra är tomt nr 210, 187 och 131 som ligger i Västra norr respektive Wretroten. Hattmakaren nr 3 (tomt 210) finns beskriven som: ”1773: Byggning, innehållande stufva, kammare och portlider. Torftak. Väster på gården 2 bodar under torftak. På norra sidan 1 liten kålgård.”216 Tomt nr 187, Harneskmakaren nr 3 går att finna strax norr om Stora torget och inklämt mellan Stora torget och Järntorget.217 Tre andra tomter av intresse för Carl Ahlgrens kontakter är intressanta att

skärskåda, nämligen Remsnidaren nr 2 (tomt 355 a), Kolaren nr 3 (tomt 331), Härberget nr 3 (tomt 194), Sten Sture nr 4 (tomt 9), Hamntorget (tomt 10) och i åtanke has tomt 182 Kapellet nr 1, som vi redan undersökt där fru Elisabeth Åhfelt figurerade i faggorna. Tomt 194 som är alldeles vid Stora torget var ett samägande mellan Carl Ahlgren och rådman H. J. Heijser. Remsidaren nr 2 är belägen i roten Östra sunnan vid Storgatan och där är skräddaren Christoffer Pihlberg nedtecknad, men här ges också en detaljerad beskrivning: ”Byggnad, innehållande stuga, 2 kamrar och kök, Brygghus med kopparpanna. Plåtslagareverkstad; Bagarstufa med nattstufa. Källare och 2 bodar”.218 Hade Philberg och Ahlberg ett förhållande av förlagskaraktär219?

Ett stenkast längre ner på Storgatan finner man Kolaren nr 3 och där finner man ett samägande med fru Christina Pistolsköld.220 Till Wrethornet och Sten Sture nr 4 och där är en Helena Wahlström är nedtecknad, det skall tilläggas att i samma fastighet äger också Ahlgren Sten Sture nr 2 (tomt nr 5)221. Dessa tomter ligger i bortre delen av Wretroten, öster om stadskärnan. Carl Ahlgren delar också en kålgård (Hamntorget, tomt nr. 10) tillsammans med assessor C. von 214 Brattström, J.E., (1972-73), s. 113-114. 215 Brattström, J.E., (1972-73), s. 111. 216 Brattström, J.E., (1972-73), s. 121. 217 Brattström, J.E., (1974), s. 83. 218 Brattström, J.E. (1969), s. 93-94.

219 Jonsson, I., s. 46. I dess renaste form innebar förlagssystemet att en handelsman lämnar ut råvaror till en producent, vilket kan liknas med ett lån. Förläggaren skapar ett beroendeförhållande om producenten blir skuldsatt upp över öronen och kan därför diktera förutsättningarna för produktionen.

220 Brattström, J.E., (1969), s. 96.

Christiersson.222 Denna tomt är kanske inte viktig i sig men visar på att Carl Ahlgren socialiserade med stadens yppersta elit, som han med all sannolikhet också tillhörde. Detta är grundat på den information som man hittills känner till om honom. Men dessa kontakter stannade inte endast vid det socioekonomiska skiktet som Ahlgren själv tillhörde, dock är troligtvis kontakten med skräddaren mer av förlagskaraktär.

Till Carl Ahlgrens ägor hörde även Garverigården nr 1 (tomt nr 285)223, Fältskäraren nr 2 och 3 (tomt nr 291)224, Långa raden nr 4 (tomt nr 351)225 samtliga i roten Östra sunnan. Men även Posthornet nr 11 (tomt nr 231)226 i Wretroten och slutligen Giktringen nr 1 (tomt nr 171)227 i Västra norr. För tomt nr 291 betecknas Carl Ahlgren som brukspatron år 1751 för Skinnskattebergs bruk.228 En intressant upptäckt eftersom andra delar av materialet inte har pekat på att han var brukspatron. Pekar detta på att för att bli rådman i Arboga var man initialt tvungen att vara en viktig person inom branschen? Sammantaget kan det sägas att flertalet tomter var som anats koncentrerade till stadens centrum och Carl Ahlgren var en av de större tomtägarna bland Arbogas järnhandlande borgare.