Resterande borgare

För de resterande borgarna vilka det återfinns få data om behandlas gemensamt. De båda ”Öfwerdirectörerna” för Jäders bruk Willhelm Neuman och hans efterträdare Hellman handlade kanske med järn från sin eget bruk? Deras skeppare var Erik Wretman och rådman Ernst Crona som både ägde egna skutor och hade goda inkomster, inga lönearbetare här inte. De kontakter Jäders Öfwerdirectörerna hade, som vi känner till, var herr Stenmark och herr Wagner.

Gustav Borgs änka, Maria Arborelia Borg tog över handeln, då Gustav gick bort av ålderdom eller sjukdom, och fick järnet från Hågaby och Kåfalla Bruk. Järnet levererades genom Westerling till den mångfaldige Jacob Seman. Rådman Carl Ahlgren hade en herr Hillersten i Stockholm i sitt köpmansnätverk och skeppare Carl Lindström forslade järnet till Stockholm.

Handelsmannen Anders Berglund hade J.S. Berg i nätverket och järnet gick med Jacob Dahmin. Petter Siöstedt, också han handelsman kände köpmännen Jacob Seman och den framstående handelsfirman Hassell, Bohman och Görges. Järnet gick för honom med Jacob Semans skutor. Järnet kom från Bofors bruk i Värmland. Rådman Annander; Nyfors bruk, med skeppare Jacob Ekström och till herr Ivar Nyström i Stockholm. För organisten Oxelberg, handelsmän Erik Lindberg och Petter Stenberg fattas komplett information och dessa utelämnas ur studien.189

7.9. Slutsatser och kommentarer

Arbogaborgarna med intressen i den viktiga järnhandeln hade sammantaget många disparata källor för åtkomst till järn. Det verkar inte heller föreligga någon skillnad mellan handelsmän och rådmän varifrån man fick järnet. Det kan tänkas att de mera framstående borgarna skulle enklare kunna ha haft kontakter till större bruk som ingick i brukskomplex ägda av stora och framstående män. Förvisso hade rådskassör Anders Lithzberg och rådman Erik Westén fler potentater i sina bruksnätverk, såsom Axel von Fersen, David von Schulzenheim, Cammarbaron Pehr Lagerhjelm, stockholmsrådmannen Anders Boij, greve Fredrik Gyllenborg och kammarherre Carl Fredrik Uggla, än vad handelsmannen jämte postmästaren Anders Tenggren hade, där den mest framstående var bergsrådet Heijkenshöld.

Dock ska vi komma ihåg att rådmannen Sven Bornander även han enbart hade Heijkenshöld i sitt nätverk. Resultatet hade kanske varit ett annat om man hade haft mer tillgänglighet till de andra borgarnas brukskontakter? Det som talar för att det inte skulle ha varit fallet, är att

kontakterna med handelsmännen i Stockholm ser generellt sett ut att vara lika för alla

järnhandlande Arbogaborgare, vilkas nätverk synas mer nedan. Betydande kontakter kan väl inte bara ha existerat i ena änden och inte i den andra gällande tillförseln och försäljning?

Angående skutorna och huruvida Arbogas järnhandlande borgare var skut-ägare eller inte framstår det från undersökningen att det finns starka incitament att de var det. Det hela hängde på den hårdare konkurrensen inom skepparyrket där allt fler skeppare tvingats till lönetagande. Det var tydligen så att de flesta inom skepparyrket var lönetagare då de hade en liten bevillning kring 10 d.smt. Det fanns dock en liten skara som själva ägde skutor och i den mån var

egenföretagare såsom Anders Åberg, Johan Schultz, Jacob Ekström, Erik Wretman, Ernst Crona och Östman. Dessa hade alla anställda och vissa av dem beviljad också mycket högt. Dessa uppräknade borgare kunde knappast ha varit löntagare och anlitat lyxtjänster som flera drängar och pigor.

Två stockholmsköpmän Eric Arberg, och Jacob Seman visar på att Arbogaskeppningen under 1770-talet inte var förbehållen endast lokala skeppare. Dessa två herrar var även exportörer av järn då de även arrangerade transport till och export från huvudstaden.

Av en sammanställning i tabellen 2.2. i bilaga 2 framgår det att alla borgare använder sig av de skut-ägande skepparnas tjänster, stockholmsköpmännens tjänster och lönearbetare. De flesta Arbogaborgare använder sig av mer lönearbetskraft än inköpta tjänster och de flesta använder sig också av stockholmsköpmännen. Således ägde troligtvis Arbogaborgarna skutor då de hade flera anställda lönearbetare och till en mindre del köpte de tjänster av skut-ägande skeppare och köpmän.

Stockholmsköpmännen var väl etablerade på marknaden då nästan samtliga undersökta borgare använde sig av dem. Marknaden i Arboga bestod således av några få skutägande

skeppare, rådmän och stockholmsköpmän och ett flertal lönearbetande skeppare. Kekke Stadins undersökning visade på att konkurrensen hade hårdnat och antal lönearbetande hade blivit allt vanligare, under 1700-talet.

Genomgående för alla undersökta järnhandlande borgare var att de hade betydelsefulla kontakter i Stockholm bestående av den yttersta bruksägande handelseliten. För att nämna några: Petersen och Bedoire, Hultman, Hebbe och Compagnie, Tottie & Arfwedsson, Thomas

Plomgren, Hassell, Bohman och Görges, Wharendorff, Thom Hedberg, cammarherre Carl-Fredrik Uggla och Johan M. Schön.

Som vi sett var familjföretaget en vanlig organisationsform för tiden och för att bibehålla detta krävdes att man skänkte gåvor, gifte in sig i släkter och såg till att det sociala och kulturella

hypotetiskt se att erläggandet av gåvor och så vidare skulle karaktärisera nätverken om det undersöktes bland annat i korrespondens.

Summa summarum hade Arbogaborgarna sitt järn levererat från både små och stora bruk i Arbogas närhet. De ägde skutor enligt 1620 års privilegium och köpte även in tjänster från skutägande skeppare och Stockholmsköpmän för att transportera järnet till Stockholm. De hade i Stockholm kontakt med dåtidens bruksägande handelselit. De var därmed personer med