I undersökningen, vilken baserar sig i huvudsak på tre områden, ekonomisk förmåga, boende och nätverk, har undersökts huruvida de aktiva inom järnhandeln i början till mitten av 1770-talets Arboga utgjorde en elit. Som skisserades i inledningen är elitbegreppet föränderligt över tid eftersom de samhällsinstitutioner i form av seder, normer, organisationer och lagar som
legitimerade eliter var i 1770-talets Sverige olik dagens samhälle.
Förutsättningarna att i sammanhanget vara involverad i järnhandeln var att handel i sig var reglerad då det krävdes utbildning och medlemskap i ett skrå för att deltaga. Vidare var handeln en del av stadens privilegier och inte en enskild korporations vilket gjorde det möjligt att den starkaste aktören på den lokala nivån skulle avnjuta flest frukter att skörda från järnhandels träd. Därmed kunde ett aktivt borgerskap få inflytande över stadens handel genom att verka för att få inflytande över stadens styrande organ, magistraten.
Jag fann att det fanns fyra distinkta grupper i samhället som var knutna till järnhandeln, vilka var rådmän, handelsmän, brukspatroner och kyrkan. Dock tillkommer vågmästaren som inte tillhörde magistraten utan var tillsatt av kronan vilket gör att han faller mellan kategoriseringarna. Vågmästaren var en person som staden hyste förtroende för och därmed var det en person av rang och inflytande som innehade ämbetet. Som myndighetsperson borde Gustav Borg och hans hustru ha haft sociala kontakter med resten av stadens elit.
Vid den ekonomiska undersökningen visade det sig att rådmännen och handelsmännen slår de andra två grupperna med hästlängder och där rådmännen är den grupp som har störst ekonomisk förmåga. Rådmännen hade fler högt taxerande personer och hade i snitt högre bevillning än handelsmännen. Dessutom är det så att rådmännen hade fler anställda och hade därmed råd att i större utsträckning lyxkonsumera, vilket stöder resultatet av bevillningen. Att ha lärda i tjänst såsom bokhållare och skrivare indikerar på en god ekonomisk situation.
Rådmännen och handelsmännen som var involverade i handeln med järn tillhörde i allmänhet de högre taxerande skikten och rådman Erik Westén är den högst taxerande borgaren under början till mitten av 1770-talet. Det råder således inga tvivel om att många personer involverade i handeln av järn tillhörde den ekonomiska eliten och att andra i relation till befolkningen i stort, var högt taxerande.
Förutom resultaten av den ekonomiska undersökningen går det att finna att det rådde en viss successionsordning inom borgerskapet då handelsmän med god bevillning blev anförtrodda att senare bli rådmän. Detta gäller för Sven Johan Cleophas som år (1770 eller) 1771 blev rådman efter att ha varit handelsman år 1769 och för handelsmannen Pehr Petter Siöstedt. Herr Siöstedt
blev rådman år 1775. Det verkar som om när handelsmännen är tillräckligt framgångsrika får de större tillgång till den politiska makten i magistraten. Är ekonomisk framgång därmed en
förutsättning för vidare inflytande i järnhandeln? Som vi sett finns det en korrelation mellan hög bevillning, som någorlunda speglar framgången i handeln, och ämbete i magistraten.
Fortsättningsvis är det i rimlig mening, med tanke på de osäkra marknadsförhållandena, så att det fanns en drivkraft att utjämna konjunkturer genom att också ha ett välavlönat ämbete. De facto var Arbogas magistrat en av de högst avlönade i landet med hänsyn till stadens storlek.
Arbogajärnhandlandes position gentemot Stockholm och övriga landet kom att förändras under perioden då det skedde en ”proletaisering” av deras ekonomiska potential. Trenden var att de lägre skikten utbredde sig, där de järnhandlande och andra borgare år 1775 var ekonomiskt svagare än år 1769. Detta är tydligast för de järnhandlande. Även den totala kontributionen pekar på att detta var fallet. Utkomsten verkar trolig i förhållande till den förlorade position till
anläggandet av andra uppstäder som Nora och Lindesberg, men också i konkurrens med
Stockholmsköpmän som gjorde allt för att genskjuta transitohandeln. Man ska inte förglömma att 1736 års ordning där Arboga förlorade sin exklusivitet har förordats av Kekke Stadin att ha varit dödsstöten för arbogahandelsmännen. Visserligen kan temporära konjunkturella nedgångar ha visat på sämre grund för bevillning, dock ska det påpekas att hela borgerskapet hade en nedgång vilket betonar en strukturell försämring. Det vill säga att en viktig inkomst för Arboga såsom järnhandel, slog säkerligen på flera plan. Då många yrken som var komplementära för uppehållandet av handel, vägning och skeppning kände också av sämre tider. Man kan bland annat se i diagrammen på sidorna 40, 41 och 43 en allmän tendens till sämre inkomster. Även om personliga umbäranden beroende av bland annat ålder, sjukdom etcetera kan ha påverkat utfallet kan sådana inte ha slagit till mot varenda en av borgarna som var aktiva i järnhandeln och borgerskapet som helhet.
Kekke Stadin fann att de starkare köpmännen i Arboga stod sig bra i konkurrensen från externa element på grund av sina nätverk lokalt och nationellt. Detta är ett karaktäristika även för de undersökta borgarna, men även om andra utmanövrerats är de kvar vid rodret på ett tillsynes sjunkande skepp. Vad var därmed brukspatronernas roll, det vill säga ”Öfverdirectörerna” från Jäders bruk, i Arboga? Var det brukspatroner som fått inflytande i magistraten och kom från kanske Stockholm eller var det Arbogaborgare som tagit kommandot över järnproduktionen? Bostadsundersökningen visar att båda hade handelsbodar i Arboga och frånfallet i taxeringen indikerar att de inte bodde i staden. Deras ursprung och förhållande till Arboga kan undersökas vidare. Erik Westén var rådman och även flertalig bruksägare vilket visar på att bruksintresse och ämbete knöts samman. Dock visar det inte på om Westén var rådman innan han blev bruksägare
eller vice versa. Det finns dock en misstanke om att Westén var en av de lokala borgare som kunde ta upp konkurrensen med de yttre elementen, som Kekke Stadin skriver om.
En vanlig form av företagandet under perioden var att bygga familjenätverk genom giftemål, gåvor och utbildning vilket Leos Müller visat i sin avhandling291, vilket berodde på att formella affärsmässiga institutioner inte existerade och riskspridning blev förbehållet långsiktiga relationer istället. Relationer där affärer och socialt liv inte hade några direkta gränser. Med detta i åtanke undersöktes innehållet i metallvågsböckerna, och fann indikationer på att Arbogas järnhandlande elit (främst rådmän och handelsmän) hade sådana nätverk.
I kontakt med stora brukskomplex och den dåtida, nationella ekonomiska eliten såsom Axel von Fersen, David von Schulzenheim, Kammarbaron Pehr Lagerhjelm, stockholmsrådmannen Anders Boij, greve Fredrik Gyllenborg och Kammarherre Carl Fredrik Uggla, hade dock rådmännen en något bättre representation. Men det fanns även handelsmän, till exempel Tenggren som hade kontakt med framstående män som bergsrådet Heijkenshöld.
När det gäller nätverket i Stockholm hade alla de undersökta järnborgarna likvärdiga kontakter i exportstaden Stockholm, bestående av den yttersta bruksägande handelseliten. För att nämna några potentater: Petersen och Bedoire, Hultman, Hebbe och Compagnie, Tottie & Arfwedsson, Thomas Plomgren, Hassell, Bohman och Görges, Wharendorff, Thom Hedberg, kammarherre Uggla och Johan M. Schön. Det är visserligen så att ingen kvalitativ studie gjorts där kontakternas innehåll har studerats dock anser jag att jag har indicier på att det fanns ett vidsträckt kontaktnät. I tider av hård konkurrens var det säkerligen så att personer med goda relationer till bruken men också till export och handelsbolag var de som kunde bibehålla en position på marknaden, även om denna position i sig var förtynande.
Eftersom Arbogaborgarna var mellanhänder i järnhandeln är det intressant att tänka sig att några av deras kontakter i Stockholm också var deras konkurrenter som försökte genskjuta deras position, vilket borde ha borgat för spänningar i relationerna. Detta har jag inget bevis för, men det kan däremot vara fruktbart att spekulera i händelse av att det skulle gagna en uppföljande studie. Kekke Stadin fann i sin undersökning att de framstående bland köpmännen hade egna skutor till förfogande för transitohandeln. Det undersöktes huruvida detta var gällande även för de järnhandlande och jag fann att det i hög grad gjorde så för rådmännen men också i någon mån för handelsmännen. Det hade skett en proletarisering inom skepparyrket och flertalet skeppare hade blivit lönearbetare. Dessa erbjöd sin arbetskraft till de skutägande borgarna. Men det var även så att de järnhandlande borgarna köpte in tjänster från egenföretagarna bland skepparna, vilket visar att de köpte sig extra lastutrymme vid behov. Det existerade även stockholmsköpmän
och exportörer med sina egna skutor i Arboga, som också sålde sina tjänster. Därmed var skeppning inte enbart förbehållen de lokala aktörerna.
Att i sammanhanget utgöra elit handlar om att skapa de rätta representationerna där val av bostad signalerar makt och prakt, det vill säga om en greve inte lever som det anstår honom är han inte längre greve. I de järnhandlande borgarnas Arboga var det vikigt att residera i närheten av maktens korridorer vilket i Arboga bestod av Stora torget, Rådhuset, Järntorget med Järnvågen och Heliga Trefaldighetskyrkan. Dessa centrala rum var symboler för den politiska och
ekonomiska makten, vilka utgjorde rum i Västra Norr och Wretroten. Det var kring dessa centrala delar som vi fann den största delen av rådmännens och handelsmännens tomtinnehav. Rådmännen som också hade fler högt taxerande personer hade också fler tomter per person och därav hade rådman Erik Westén störst tomtinnehav av alla järnhandlande. Därtill hade
rådmännen ett medelinnehav av 9,9 tomter per person mot handelsmännens 6,8. Även om flera tomter vittnar om luxuösa inredningar såsom kopparpannor, papperstapeter, och kakelugnar var det inte förvånande att det var bland rådmännen som den största lyxen gick att finna. Rådmännen hade även förmånen att inneha den famösa Ahllöfska gården som var en symbol för makt och prakt som också skall som en av de yttersta statusmarkörerna på bostadsmarknaden.
Då Arboga var och är en liten stad i jämförelse med europeiska medeltida städer där teorier och modeller som Vance och Sjoberg hade sina utgångspunkter från, gav bostadsundersökningen för vår del inte tydliga utslag vad gäller spatiala schatteringar eller koncentrationer. Visserligen finns det en koncentration av handelsmännens och rådmännens tomter till rotarna norr om ån, men de innehar även tomter söder om ån. Så därmed är matchningen mot Sjobergs teori inte klockren, även om de mindre välbeställda till större del bodde söder om ån. Det visade sig att det fanns fler kålgårdar och bodar i eliternas ägande söder om ån, kontra de luxuösa våningarna kring Stora torget vilket pekar på att de utstötta residerade söder om ån. När det gäller koncentrationer baserat på skråtillhörighet finns det inga entydiga resultat eftersom att staden är ganska liten och därmed går det inte att urskilja några ”handelsdistrikt” eller ”rådmansdistrikt”. Däremot kan koncentrationer ha baserat på enskilda byggnader i staden varit föremål av distinktioner. Det visade sig att den Ahllöfska tomten och en våning där konung Adolf Fredrik levt, ägdes enbart av rådmännen vilket tyder på att spatiala distinktioner dock fanns på en mikrorumslig nivå.