Ekonomisk förändring för borgerskapet?

Vid undersökningen av vad olika borgare, som handlade med järn, erlade i bevillning under de tillgängliga taxeringsåren kunde man skönja en allmän neråtgående trend gällande denna. Detta kan i enstaka fall ha varit en följd av att den burskapsägande mannen i fråga gått bort till följd av sjukdom eller ålder. Änkor hade rätt att driva mannens verksamhet men som visat var änkornas bevillningar i allmänhet neråtgående.

På det hela taget verkar det ha skett en försämring av inkomstmöjligheterna inom järnhandeln, vilket är grundat på enskilda borgares försämrade inkomster. Tanken är att bevillningen speglar inkomstens storlek och förändring.

Diagram 6.5.1 Procentuell förändring för borgarna i respektive skatteskikt

Procentuell förändring av skatteskikten under början av 1770-talet

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%

10 till 20 20 till 30 30 till 40 40 till 50 Över 50

Över 50 6% 4% 5% 4% 40 till 50 10% 4% 2% 4% 30 till 40 10% 11% 2% 8% 20 till 30 22% 22% 26% 11% 10 till 20 51% 59% 65% 74% År 1769 År 1771 År 1772 År 1775

Källa: Uppsala landsarkiv; Arboga rådhusrätt och magistrat; Taxeringslängd över rikets ständers bevillning Arboga stad år 1769-1775 (Bortfall år 1770, 1773 och 1774). Not. Se tabell 11.1.3.

Anm. För redovisning av förändringen i antal borgare per år se bilaga 1, tabell 11.1.2.

För alla 191 observationerna under strax före och till och med mitten på 1770-talet kan man se en tydlig tillbakagång för alla skikt utom det lägsta skiktet som har en tydlig ökning. Visserligen har skiktet ”20 till 30” (d.smt.) en temporär ökning mellan år 1771 och 1772 men år 1775 består detta skikt bara till 11 procent av de taxerande borgarna. Även om jag inte har data för varje år från 1769 till 1775 är det ändock frågan om en sjuårsperiod med en generell trend där de högre skikten får ge vika för de lägre dito. Om vi för en stund tänker oss att vi kunde interpolera, det vill säga bygga en bro för år 1770 baserat på 1769 och 1770 års värden och så vidare, kan vi intuitivt föreställa oss att år 1770, 1773 och 1774 skulle visa liknande trend som för den kända datan. Då allt färre skattar i de högre skattegrupperna borde detta tyda på att den generella försörjningsförmågan blivit sämre.

En liknande bild går att måla för de järnhandlande borgarna (se diagram 3.3). För år 1769 kan man se att järnborgarna är jämnt fördelade över hela spektrumet av skikt, med en liten övervikt åt de mittersta och nedersta. År 1771 kan man se att samtliga skikt utom det lägsta minskar, i likhet med den övergående trenden i den förra grafen. Då antalet borgare som handlade med järn var få blir det som för år 1772 och 1775 att vissa skikt inte innehåller några observationer och redovisar noll procent. Trots detta är den tydliga trenden att det lägsta skiktet ökar till förmån för de andra.

Den neråtgående trenden för de järnhandlande borgarna är starkare än för de andra. De hade år 1769 en sånär jämn fördelning över alla skikt medan de resterande åren har de en koncentration kring det lägsta och mittersta skikten. I den större populationen är det minsta skiktet visserligen dominerande, men det återfinns fortfarande några borgare i de välborgade skikten.

Diagram 6.5.2. Procentuell förändring för de järnhandlande borgarna i respektive skatteskikt

Procentuell fördelning av skatteskikten för de järnhandlande borgarna

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%

10 till 20 20 till 30 30 till 40 40 till 50 Över 50

Över 50 10% 8% 8% 0% 40 till 50 20% 8% 0% 0% 30 till 40 30% 15% 0% 29% 20 till 30 20% 15% 33% 0% 10 till 20 20% 54% 58% 71% År 1769 År 1771 År 1772 År 1775

Källa: Uppsala landsarkiv; Arboga rådhusrätt och magistrat; Taxeringslängd över rikets ständers bevillning Arboga stad år 1769-1775 (Bortfall år 1770, 1773 och 1774). Not. Se tabell 11.1.5.

Anm. För redovisning av förändringen i antal borgare per år se bilaga 1, tabell 11.1.4.

Diagrammet visar det jag farhågade, att de högre ekonomiska skikten får ge vika mot en mellanskiktsgrupp. En generell trend är att grupp ”10 till 20” växer till förmån för alla de högre grupperna. Eftersom det är allt färre personer som skattar högt, borde detta vara ett tecken på att försörjningsförmågan blivit sämre. Detta på grund av att skatten borde vara proportionell med inkomsterna. Taxeringslängderna skulle enligt de gällande beskattningsprinciperna spegla de enskilda personernas allmänna ekonomiska situation113. Förvisso var det några järnhandlande borgare som, det har visat sig, hade trappat ned på sin affärsverksamhet och det i sig borde ge upphov till en felkälla i statistiken. Dock är det flertalet handelsverksamma som fortsätter med

järnhandeln och det borgar för att farhågan om att statistiken är missvisande inte håller och detta är istället något av en marginell karaktär.

Det som satte punkt för Arbogas dominans i bergslagen var Kungliga Majestäts upphävande av stadens rätt till handelsdistrikten i Bergslagen, år 1736. Detta ödesmättade beslut avslutade en epok av Arbogaborgarnas en gång så starka ställning inom den svenska järnhandeln. Redan vid 1600-talets mitt hade Arbogas borgare börjat anföra besvär inför Kungliga Majestät rörande det intrång och negativa inverkan som man menade skapades från de nyanlagda städernas

konkurrens, det vill säga från Nora och Lindesberg. Dessa städer, hävdade Arbogaborgarna, hade ett destruktivt inflytande på Arbogas handel. Detta eftersom de två nya städerna låg inom

Arbogas gamla handelsdistrikt. Även besvär angående de kommersiella aktiviteter som bruksidkare och andra personer bedrev menade borgarna vållade stor skada.114

Då Arbogaborgarna som var aktiva inom handeln hade fått konkurrens från andra grupper och städer, och om detta sinade strömmen från den ekonomiska källan, till förmån för andra städer, borde detta visa sig i de redovisade skatteintäkterna. Därför har jag tittat på

”elitgruppernas” samlade taxering för de tillgängliga taxeringsåren. Detta redovisas i Diagram 3.4. Diagram 3.4. visar tydligt på en försämrad ekonomisk tillvaro för Arbogas järnhandlande borgare och den ekonomiska eliten.

Då järnet var uteslutande stommen i Arbogas handel och försörjningsförmåga kan nedgången i gruppen som helhet visa att viktiga inkomstkällförändringar i denna, får spridningseffekter såväl positiva som negativa för att andra borgares försörjning. För att ge detta resonemang

trovärdighet kan det påstås för Arbogas del, att när skyldigheten att uppväga järn upphörde så gjorde även vågverksamheten det och så småningom försvann fartygen från centrum, borgarnas storhetstid var över115.

Alltså en nedgång hos den viktiga järnhandeln och dess aktiva fick negativa ekonomiska spridningseffekter för gruppen som helhet. Även vid analysen av det totala taxeringsuttaget går det att skönja en nedgång för Arboga stad och dess borgare:

114 Stadin, K. s., 117.

Diagram 6.5.3. Förändring av totalt taxeringsuttag för Arboga stad

Förändring av totalt taxeringsuttag

2242 2088 1934 1726 0 500 1000 1500 2000 2500 År 1769 År 1770 År 1771 År 1772 Totalt taxeringsuttag (d.smt.)

Källa: Uppsala landsarkiv; Arboga rådhusrätt och magistrat; Taxeringslängd över rikets ständers bevillning Arboga stad år 1769-1775 (Bortfall år 1770, 1773 och 1774).

Anm. År 1775 ej tillgängligt. År 1770 är interpolerat. Not. Se tabell 11.1.7.

Kekke Stadin skriver: ”Handeln med järn mellan bruken och exportörerna började i allt större utsträckning gå direkt utan någon som helst inblandning av uppstadsbor och under 1700-talet upphörde faktorernas förmedling helt”.116

Historikern Karl-Gustav Hildebrand har räknat på den järnhandel som gick via Västerås och det visade sig att ungefär 40 procent av järn som fraktades genom staden var av uppstadsborgare och det resterande stod andra grupper för såsom brukspatroner och stockhomshandlare. Särskilt snabbt, menar Stadin, gick utvecklingen för Arboga där stadens egna järn blev betydelselöst redan under 1730-talet.117

De förändrade villkoren för Arbogas handelsborgare resulterade i att fler handelsmän trängdes ut från handeln med järn. Behovet av deras tjänster hade minskat markant genom den nya

organisationen, utan transitohandel, som börjat växa fram. Kekke Stadin skriver:

”Några handelsmän, de som hade resurser och förmåga att ta upp konkurrensen med

stockholmare och brukspatroner, klarade däremot omställningen mycket bra. Detta avspeglas främst i den överlägsenhet dessa få handelsmän fick i ekonomiskt hänseende gentemot det övriga

116 Stadin, K., s. 119.

borgerskapet i staden. Ett fåtal av de förmögna borgarna anpassade sig till de nya förhållandena genom att själv gå in i bruksnäringen.”118

Detta gäller visserligen för Kekke Stadins undersökningsperiod år 1680 till 1715, och ser ut att även avse denna undersökning omkring år 1770. Detta på grund av att diagram 3.2. till 3.4. intygar att den ekonomiska eliten i Arboga stad har en försämrad försörjningsförmåga. Detta gäller inte minst för handelsmännen Lindberg och Stenberg. Även gruppen av bruksanknutna borgare är en jämförelsevis stark taxeringsgrupp vilket bevisar att handeln med järn fördelats på fler än de järnhandlande arbogaborgarna. Betänk också brukspatronen Neumans handel med järn, men uteblivna taxering för Arboga stad, vilket tyder på att han varken erhållit burskap eller residerar i staden. Detta är en indikation på att en del av järnhandeln går Arbogaborgarna förbi.119