UPPSALA UNIVERSITET
Ekonomisk-historiska institutionen
Järnhandel och eliter i Arboga, år 1769-1775
Järnvågen, i Arboga, som användes vid invägning av stångjärn.
Ekonomisk-historia C, uppsats 10 poäng
Författare: Knut-Erland Berglund Handledare: Erik Lindberg
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning... 1
1. Inledning... 3
2. Historisk bakgrund och forskningsläge... 6
2.1. Historisk bakgrund... 6
2.2. Forskningsläge ... 8
3. Syfte, teoretisering och frågeställningar... 9
3.1. Eliter och institutioner ... 9
3.2. Familjen och nätverk... 10
3.3. Skrån och reglering ... 11
3.4. Den rumsliga dimensionen... 12
3.5. Frågeställningar... 16
4. Metod, avgränsning och källkritik ... 18
4.1. Avgränsning... 18
4.2. Metodisk redogörelse ... 18
4.3. Källkritik... 20
5. Om Arboga och stadens institutioner ... 22
5.1. Magistrat och borgerskapets äldste... 22
5.2. Järnvågen och vågmästarämbetet ... 24
5.3. Reglering av handel, burskap och marknadsintegration ... 25
6. Definition av eliten... 27
6.1. Järnhandlande borgare i Arboga stad... 27
6.2. Fördelning av de ekonomiska resurserna... 30
6.3. Resultatet från taxeringslängderna... 33
6.4. Anställda och köp av tjänster ... 38
6.5. Ekonomisk förändring för borgerskapet?... 39
6.6. Slutsatser och kommentarer ... 44
7. Kontakter med bruk, kontakter i Stockholm och ägande av skutor ... 46
7.1. Metallvågsböckerna och nätverksbyggande ... 46
7.2. Ägande av skutor ... 47 7.3. Anders Lithzberg ... 48 7.3.1. Bruken ... 48 7.3.2. Skeppare ... 49 7.3.3. Kontakter i Stockholm ... 50 7.4. Erik Westén ... 51 7.4.1. Bruken ... 51 7.4.2. Skeppare ... 52 7.4.3. Kontakter i Stockholm ... 53 7.5. Sven Bornander ... 54 7.5.1. Bruken ... 54 7.5.2. Skeppare ... 54 7.5.3. Kontakter i Stockholm ... 54 7.6. Anders Tenggren ... 55 7.6.1. Bruken ... 55 7.6.2. Skeppare ... 55 7.6.3. Kontakter i Stockholm ... 55
7.7.1. Bruken ... 56
7.7.2. Skeppare ... 57
7.7.3. Kontakter i Stockholm ... 57
7.8. Resterande borgare ... 58
7.9. Slutsatser och kommentarer ... 58
8. Spatial stratifiering i staden – kyrkorummet och bostäder... 61
8.1. Differentiering i kyrkorummet ... 61
8.2. Bostadsmönster och schatteringar... 62
8.3. De järnhandlande borgarnas residens – schematisk undersökning... 64
8.4. Kontextualiserad bostadsundersökning på gatunivå ... 68
8.4.1. Carl Ahlgren, rådman ... 68
8.4.2. Sven Johan Cleophas, rådman ... 71
8.4.3. Erik Westén, rådman... 73
8.4.4. Gustav Borg, vågmästare... 76
8.4.5. Petter Siöstedt, handelsman... 77
8.5. Slutsatser och kommentarer ... 78
9. Slutsatser och sammanfattande diskussion ... 82
10. Käll- och litteraturförteckning... 86
11. Bilagor... 91
11.1. Bilaga 1 – De ekonomiska förutsättningarna ... 91
11.2. Bilaga 2 – Kontakter och nätverksbyggande ... 96
11.3. Bilaga 3 – Den rumsliga och spatiala undersökningen... 101
11.4. Bilaga 4 – Kartor över Arboga stad ... 103
11.5. Bilaga 5 – Empiriskt material från den kontextualiserade bostadsundersökningen... 107
11.5.1. C. P. Anander, rådman ... 107
11.5.2. Sven Bornander, rådman ... 108
11.5.3. Anders Lithzberg, rådskassör... 109
11.5.4. Samuel Moberg, rådman... 110
11.5.5. Maria Arborelia Borg... 111
11.5.6. Anders Berglund, handelsman ... 111
11.5.7. Erik Lindberg, handelsman... 112
11.5.8. Petter Stenberg, handelsman... 113
11.5.9. Anders Tenggren, postmästare och handelsman ... 114
11.5.10. Axel Hellman, Öfwerdirectör ... 114
11.5.11. Willhelm Neuman, Öfwerdirectör ... 115
1. Inledning
Att marknaden i dag i stor utsträckning är fri, det vill säga att det inte finns några
etableringshinder, att priser bestäms av marknadsprocessen och att staten inte särbehandlar vissa intressen, var revolutionerande för det samhälle som mottog Riksdagens näringfrihetslagstiftning år 1846 och 1864. Detta var en frukt av den frihandelsvänliga aura som präglade debatten i riksdagen vid den tiden. Därmed var denna lagstiftning något revolutionerande då den var ett brott mot den ekonomiska verklighet som landets aktörer befann sig i; i ett medeltida och skråväsenbaserat system som reglerades av stat via privilegier till stånden. Erik Lindberg visar i sin avhandling indikatorer på att privilegierna var intakta då etableringshinder såsom tolv års lärotid för att erhålla burskap och att skatten till borgerskapet fortfarande erlades. Skatten, den årliga kontributionen, ”…var den skatt som betalades av borgerskapet just i utbyte mot att den hade exklusiv rätt att bedriva borgerlig näring. Själva uppbörden av denna skatt administrerades dessutom av borgerskapet.”1
Förutom resultatet i Lindbergs avhandling talar Gustav III:s grundlagsförsäkring till borgarståndet för att den svenska ekonomin var reglerad fram till den lagstadgade
näringsfriheten. År 1789 erhöll därmed borgerskapet en försäkran om att deras näringar inte fick bedrivas utan burskap och att dessa näringar innefattar handel och sjöfart, näringar och rörelser. Denna försäkran innebar ett grundlagskydd för borgerlig näring. Dock var deras rättigheter fortsättningsvis oklart definierade då de inte hade någon privilegieurkund sedan gammalt och därmed blev innehållet i grundlagskyddet under fortsatt tvistemål.2
Bibehållandet av privilegieekonomin och erhållandet av officiella och lagstadgade rättigheter av borgerskapet tycks visa på att det var inflytelserika delar av befolkningen som var verksamma i de svenska ekonomiska och politiska sammanhangen. Så inflytelserika att de kunde få till stånd konkurrenshämmande lagstiftning. Dessa personer bör därmed ha utgjort delar av den svenska eliten och varit gräddan på moset i de institutionella sammanhang som karaktäriserade det förmoderna ekonomiska systemet.
Vidare fanns det ett starkt samband mellan handelsmän, hattpartiet och den merkantila stadsapparaten under Frihetstiden där det fanns ett samförstånd mellan privata ekonomiska intressen och den nationella ekonomiska politiken. Då dessa borgerliga element såsom handelskapitalister inom till exempel Ostindiska kompaniet i någon mån aristokratiserades,
1 Lindberg, E., Borgerskap och burskap. Om näringsprivilegier och borgerskapets institutioner i Stockholm
1820-1846, s. 118.
genom ingifte och tillgång till militära och civila ämbeten, utgjorde de dock framskjutna positioner inom borgerligheten och den nationella eliten.3
Det finns historiker som menar på att den reglerade ekonomin och skråväsendet var under upplösning före näringfrihetslagstiftningen och att lagen i själva verket var en naturlig följd av att de svenska aktörerna slutat följa etablerade sedvänjor och lagar som uppbar privilegieekonomin.4 Lite tillspetsat syftar detta på att befästa synen av marknadsekonomins inneboende och renande urkraft och att denna utövad av rationella aktörer utmanövrerat ett irrationellt system, i detta fall skråväsendet på ett tidigt stadium. Detta skulle således ha varit en produkt av strikt ekonomiskt rationaliserande varelser, tagna ur tid och rum det vill säga ur institutionella förhållanden. Endast de aggregerade handlingarna av dessa rationella aktörer i sann neoklassisk anda hade därmed satt stopp för en feodalt präglad ekonomi… Dock tyder mina egna studier av stångjärnspriset på att svenska aktörer kunde i viss mån påverka prisbildningen av järnet vilket i sin tyder på att det var inflytelserika aktörer som agerade på järnmarknaden.5 Hildebrand framhåller vidare att
smidesbegränsningens mål var bland annat att försöka hålla försäljningspriserna uppe genom att minska den internationella tillgången på svenskt järn.6 Utan bibehållandet av ett skrå- och privilegiesystemet hade troligtvis dessa regleringar inte kommit till stånd eftersom de hade kolliderat med ageranden som hade raserat systemet. Ana; det att systemet var intakt under fram till näringsfrihetens intåg.
Det premoderna ekonomiska systemet var ytterst tydligt inom en viktig näring som
järntillverkning och järnhandel, som var reglerad av flertalet konkurrenshämmande lagstiftningar såsom produktplakatet och smidesbegränsningen. Tillkomsten av 1726 års produktplakatet var ett sätt att monopolisera sjöfarten med vilka järnet utforslades och smidesbegränsningen var ännu ett led i merkantilismens favoriseringspolitik då denna monopoliserade rätten till att starta nya bruk.7 Att järnhandeln skulle varit ”fri” före lagstiftningen verkar näst intill omöjligt med tanke på regleringarna.
Som en traditionellt viktig stad inom bruksnäringen var Arboga en av noderna i Bergslagen från vilket järnet skeppades till Stockholm. Då privilegieekonomin tillsynes var rådande under hela 1700-talet borde detta även reflektera de institutionella förhållandena i den för tiden mellanstora staden med anknytning till Mälaren. Därmed är det av intresse att undersöka de politiska intressena i staden i koppling till de betydande ekonomiska inkomsterna från
3 Magnusson, T., ”En borgarklass i vardande - Göteborgskapitalister 1780 och 1830”, s. 60-62. 4 Lindberg, E., s. 17ff.
5 Berglund, K-E., Stångjärn och marknadsintegration - En studie av den svenska stångjärnsprisutvecklingen
under 1700-talet, i syfte att kartlägga en eventuell globaliseringstendens.
6 Hildebrand, K-G., Fagerstabrukens historia – Sexton- och sjuttonhundratalen, s. 161ff. 7 Högberg, S., Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, s. 28-30 och 34ff.
järnhandeln. Även om de lokala järnhandelsmännen inte var burgna och inflytelserika såsom deras dito i huvudstaden eller Göteborg var de dock agenter i ett system som gagnade deras inkomster från järnhandel och export. Jag tror därmed att de lokala eliterna för att tillvarata sina intressen hade lokala politiska uppdrag i magistraten då detta var ett forum som knöt an till den nationella politiken som fördes i riksdagen.
Denna uppsats försöker därmed utröna vilka borgare som var aktiva inom järnhandeln i början till mitten av 1770-talets Arboga, om de hade politiska uppdrag, vilken ekonomisk potential de hade och i vilken mån de var eliter över huvudtaget. Om vi hade en tendens av ett frimarknadssystem innan lagstiftningen borde vi finna en heterogen ordning av aktörer då etableringshindret skulle vara minimerat, annars är motsatt resultat att vänta.
2. Historisk bakgrund och forskningsläge
2.1. Historisk bakgrund
Den svenska järnhanteringen har rötter i medeltiden men den stora expansionen kom under 1600-tal fram till mitten av 1700-talet då en ökade reglering för att hålla produktionen nere och priset uppe bromsade expansionen. Sveriges roll som exportör till främst England kom att bromsas av sin egen reglering samt Rysslands stigande och konkurrerande position på järnmarknaden.8
Fram till 1600-talet var det vanligt att bergsmännen hade hand om själva produktionen där stångjärnet sedan forslades på foror bland annat till Västerås, Arboga, Örebro och Köping där uppstadsborgarna köpte upp järnet. De fraktade sedan järnet på mälarskutor till Stockholm där stapelstadens borgare köpte i sin tur järnet från bland annat arbogaborgarna.9
Med bildandet av Bergskollegium under 1600-talet kom bruken allt mer under ståndspersoners ägo som sågs som passande för bästa och effektivaste avkastning och produktion. Under slutet av denna period hade den tidigare ordningen på järnmarknaden övergått i ett förlagsystem där bruksägaren överlät sin årsproduktion på en köpman i stapelstaden. Köpmannen i Stockholm arbetade i sin tur, om denne inte exporterade för egen räkning, på kommission för en utländsk handelsfirma. På så sätt hade den utländska firman kontroll av den svenske köpmannen som i sin tur hade kontroll över bruksägaren. Kontrollen innebar att köpmannen eller kommissionären lånade ut resursmedel till bruksägaren innan järnet hade levererats från hammaren. I sin tur var köpmannen i skuld till de utländska intressenterna.10
Penetreringen av utländska handelshus och köpmän i Sverige och Stockholmsköpmän i uppstäderna gjorde att på sikt kom uppstädernas köpmän att successivt utmanövreras av stapelstädernas borgare. Dock spelade uppstädernas köpmän under 1600-talet en stor roll i handeln och skeppningen av stångjärn.11
Bruken kom allt mer att ägas av ståndspersoner såsom adel, köpmän och brukspatroner där de framgångsrika köpmännen och brukspatroner själva ibland kom att adlas. I Lars Magnussons egna ord: ”De sociala konsekvenserna av denna omvandlingsprocess blev att adel och
8 Magnusson, L., Sveriges ekonomiska historia, s. 131ff. 9 Magnusson, L., s. 134.
10 Magnusson, L., s. 140, 143. 11 Magnusson, L., s. 144.
bruksintresse knöts närmare till varandra samt att köpmän, adel och brukspatroner kom att smälta samman till en allt mäktigare elitgrupp i samhället”.”12
Under 1600-talet fick Arbogaborgarna konkurrens från brukspatroner i försäljningen av järnet. Dessa ville själva genomskjuta mellanhandeln och sälja direkt till exportörerna i Stockholm. Även grosshandlare från huvudstaden hade börjat engagera sig i bergslagshandeln. Detta var i strid mot de konventioner som rått från och med 1614 års förordning. I denna erkänns uppstädernas roll i det merkantila systemet, där uppstäderna hade rätt till transitohandeln. Därav kom det flertalet protester från arbogaborgarna i så kallade besvär ställda till kammar och kommerskollegiet. I en av dessa besvär går det läsa att brukspatroner och handelsmän som inte tillhörde det lokala borgerskapet hade kommit att: ”suga musten och kiärnan af handeln till sigh”.13 Här dras också bruket av bulvaner, så kallande ”faktorer” fram. Dessa faktorer bevakade handeln och varornas omlastning i Arboga och andra bergslagsstäder för Stockholmsborgarnas räkning.14 Även konkurrensen från nyanlagda städer som Lindesberg och Nora inom Arbogas handelsdistrikt oroade Arbogaborgarna.15
Slutligen kom villkoren för Arbogaköpmännens dominans i bergslagen att punkteras år 1736 och Kungliga Majestäts upphävande av Arbogas forna rätt till handelsdistrikten i Bergslagen. Detta skulle enligt Kekke Stadin varit dödsstöten för järnhandeln i Arboga, då den starka ställningen officiellt hade upphävts.16
Värt att notera är att under slutet av 1600-talet då Arbogaborgarna fortfarande kontrollerade transitohandeln med järn var toppskiktet av handelsmännen och borgarna aktiva inom
järnhandeln.17 När sedan Arbogas privilegier officiellt hade försvunnit och den ökade konkurrensen hade tilltagit från Stockholmsköpmän, brukspatroner och nya städer trängdes många köpmän ut från handeln med järn. De utmanövrerade lokala borgarna ersattes främst av adel, stockholmsköpmän, eller utländska affärsmän som även investerade i bruken. Dock var det de lokala eliterna med ansenlig förmögenhet och tillgång till institutionella och ekonomiska kanaler i huvudstaden som klarade konkurrensen utomordentligt bra, och deras ställning förstärktes lokalt. En del i den anpassningen till nya förhållanden för Arbogaborgarna var att själva investera och gå in i bruksnäringen, där de tidigare inte hade visat särskilt intresse. I Stadins undersökning fanns det två mantalsskrivna brukspatroner i Arboga år 1715. 18
12 Magnusson, L., s. 145.
13 Stadin, Kekke, Småstäder, småborgare och stora samhällsförändringar: borgarnas sociala struktur i Arboga,
Enköping och Västervik under perioden efter 1680, s. 119.
14 Stadin, K., s. 118. 15 Stadin, K., s. 117. 16 Stadin, K., s. 118. 17 Stadin, K., s. 116. 18 Stadin, K., s. 120.
2.2. Forskningsläge
I koppling till bruksnäring i det närliggande bergslagsområdet finns det en hel del forskning att hämta inspiration ifrån såsom Andes Florens ”Genus och producentroll: kvinnoarbete inom svensk järnhantering, exemplet Jäders bruk 1640-1840”, Karl-Gustav Hildebrands ”Svenskt järn under sexton och sjuttonhundratal” och ”Gammalt och nytt i det svenska järnets historia”, Eli F. Heckscher: Svenskt arbete och liv, Carl Fredrik Corins ”Arboga stads historia II” och skrifter ur Arboga Minne, Thomas Magnussons ”En borgarklass i vardande” är, för att nämna några, viktiga inspirationskällor.
Gudrun Andersson har studerat Arboga i ett pågående projekt om eliters status- och
maktmanifestation under slutet av sextonhundratalet och sjuttonhundratalet. I detta projekt ingår bland annat eliters rumsliga manifestation i form av byggnader och gårdar i Arboga centralaste delar.19 Detta är något som denna undersökning tagit till fasta, att baserat på teorier kring status och byggande se på rumsliga hierarkier.
Kekke Stadins undersökning av ekonomiska, politiska och sociala omvälvningar under slutet av sextonhundratalet och i början av sjuttonhundratalet har varit en mycket viktig
inspirationskälla för att hitta tillvägagångssätt med denna undersökning, detta i form av att undersöka fördelningen av de ekonomiska resurserna. Stadin i sin tur är intresserad av de omvälvningar i samhället som ett progressivt skikt är med och skapar och detta i den svenska småstadens kontext. Hon jämför här Arbogas, Enköpings och Västerviks olika villkor för de i grunden ekonomiska förändringarna. Stadin undersöker städernas yrkessammansättning, fördelningen av de ekonomiska resurserna, borgarnas roll i produktionen, den politiska makten, social differentiering, sociala grupperingar och giftemålsförbindelser.20
19 Andersson, G., ”Att bygga sig ett namn: Rumsliga hierarkier och strategier hos eliten i Arboga 1650-1770”, i
Med börd, svärd och pengar – Eliters manifestation, maktutövning och reproduktion 1650-1900.
3. Syfte, teoretisering och frågeställningar
3.1. Eliter och institutioner
”Elit” är ett problematiskt begrepp historiskt sett då innebörden förändras något med att samhällets institutioner förändras. Med institutioner menas sociala normer, sedvänjor och andra sociala konstruktioner samt lagar. Visserligen finns det i begreppet elit en betydelse av de förnämsta, de bästa etcetera men vilka grupper det innefattar i samhället förändras.
För att sätta begreppet i dess historiska kontext tas utgångspunkt i handelsmännens sociala och affärsmässiga nätverk för att se villkoren för 1700-talets handlande elit i Arboga.
På grund av marknadsekonomiskt svaga institutioner var det hårda villkor för handeln i tidig modern tid vilket gjorde att aktörernas handlingar för att överbrygga detta marknadshinder var att söka monopol och privilegier för detta ändamål. Vilket skapade säkrare och förutsägbarare förutsättningar för handel och skyddade handlare mot de kärvare premisserna för kommers. Köpmännens framgångar i affärer var att skapa och bibehålla nätverk med användbara kontakter. Därmed blev handelsmannens handlande primärt motiverat av stabilitet av långsiktiga mål och inkomster. Nätverket möjliggjordes av ingifte i familjer vilket också var motiverat av dåtidens sociala normer.21
I denna tidigmoderna tid står samhället och väger mellan ett samhälle som inte ännu har ett överflöd av resurser och med rötter i en agrarekonomi med lågt marknadsberoende och det är under sådana förutsättningar borgarna verkade. Utefter dessa tankegångar borde de få personer som deltog i transitohandeln med järn över Arboga stad till Stockholm varit förmögna och detta borde visa sig på en rad olika plan, till exempel genom taxering, jordägande och konsumtion. Det arkivmaterial som varit tillgängligt var taxeringslängd över rikets städers bevillning i Arboga stad mellan åren 1769-1775. Förmögna borgare som deltog i järnhandeln borde skatta jämförelsevis högt mot resten av befolkningen, då branschen var lukrativ och få förunnat. Min hypotes är att det rör sig om eliter i någon mån. Det vill säga personer som sitter på viktiga institutioner som är basen för deras tillgångar. Att undersöka den burskapsägande befolkningens taxering vilar på att det var de med burskap som i princip var ansvariga för städernas skatter till kronan och ensam hade rätt att inneha stadsjord22.
21 Müller, L., The Merchant Houses of Stockholm c. 1640-1800 – A Comparative Study of Early-Modern
Entrepreneurial Behaviour. s. 21ff.
3.2. Familjen och nätverk
Familjeföretaget var den vanligaste handelsformen under 1600- och 1700-talen, och den möjliggjorde lägre transaktionskostnader23 då familjemedlemmar har känt varandra längre och har en djupare tillit till varandra än utomstående. Då familjen var den naturliga resursen för
arbetskraft, kapital, kredit, färdigheter och kunskap var det vitalt för andra att bredda nätverket för vidare tillgång till resurserna och det gjordes med hjälp av ingifte och erläggandet av hemgift. För att detta skulle vara möjligt krävdes det tillit och anseende av människor med liknande social status och anseende byggdes upp av gåvor och iögonfallande lyxkonsumtion, vilka var viktiga ingredienser i att skapa nya och bibehålla etablerade familjenätverk.24
Aktörernas handlande kan kategoriseras som social reproduktion där barnafödande, utbildning och bibehållandet av status i sin egen socialgrupp är centralt. Det var således viktigare att säkra gruppens och sin egen position i denna på längre sikt än att göra skandalösa klipp på kortare sikt, då detta kunde underminera familjens anseende. Att således inneha socialt kapital, det vill säga förstå och handla efter oskrivna normer och seder, var ett sätt att genom ingifte få tillgång till resurser. Bibehållandet av nätverken var såldes centrala för att erhålla kredit i en tid av osäkra marknadsekonomiska och finansiella förhållanden.25
För att upprätthålla relationerna krävdes det tillit och anseende vilket möjliggjorde utbyte av information som kunde gynna familjernas ställning på marknaden och i samhället. Nätverken var också exklusiva eftersom det fanns en social ribba som var tvungen att passeras för att få tillgång till nätverken. Anseende och tillit som var viktiga ingredienser för att passera ribban kunde byggas genom differentierade livsmönster, klusterboende i delar av städerna, annat språk, kläder, kulturella och vetenskapliga intressen, ädla titlar etcetera. I upprätthållandet av nätverken ligger samma motivation lik den sociala reproduktionen av familjen, vilket gör dessa nätverk seglivade och motståndskraftiga. Dessa, över lång tid, sociala nätverken mellan handelsmän formade grunden för varuutbytet sinsemellan, kunde även omformas och brytas upp. Nyckeln för att ingen tvingades ta på sig det kostsamma företaget att finna nya kompanjoner var att verka för att ingen skodde sig på den andra i nätverket. Tilliten var därmed grundbulten för att
familjeföretagandet skulle fungera eftersom det institutionella ramverket för uppehållandet av affärsmässiga kontrakt var svagt, vilket ställde krav på nära affärsrelationer i stället. Där har familjen komparativa fördelar gentemot icke-familjära kontakter eftersom den består av personer
23 Transaktionskostnader – Kostnader för att genomföra ett utbyte. Det inkluderar kostnader för att samla ihop
information, utvärdera alternativ, förhandla, göra upp avtala, skriva kontrakt, eventuella skatter med mera.
24 Müller, L., s. 32-34. 25 Müller, L., s. 25.
man har frekvent kontakt med. Familjen bestämde därmed en persons sociala rang och dess medlemmar hade ansvaret för familjens anseende, vilket bland annat tilliten att få nya kontakter vilade på. Därmed blev kortsiktiga och opportunistiska handlingar skadliga på sikt.26
3.3. Skrån och reglering
Handelsmän organiserade sig i skrån27 för att öka inkomsterna till sina medlemmar och försöka eliminera konkurrens. Dock behövdes ett samarbete mellan lokala myndigheter för att skråna skulle kunna utöva monopol på service och varor på den lokala marknaden. För det mesta stödde lokala myndigheter skråmonopol i utbyte av vinst i form av skatt eller lån. Skråna stödde de lokala myndigheter genom att bistå med statsinkomster. Därmed blev skråna ett medel för de lokala myndigheterna att ta ut skatter från konsumenter genom de varor de köpte från skråna. Myndigheterna tog sedan denna skatt för att övervaka handeln. 28
Konkurrensen inom skråt blev begränsad liksom den på marknaden. Skrån tävlade om att behålla och utveckla privilegier gentemot deras rivaler.29 Skråna lobbade för starkare tilltag att förhindra handelsmän från andra förvaltningsområden att få tillträde till deras stadsprivilegier. Därtill önskade de hårdare restriktioner mot handelsmän och arbetare som inte gick igenom systemet av lärlingsskap för att få skråmästartiteln. Det tillkom också inskränkningar i
migrationen till städerna. Detta på grund av att de mindre utbildade arbetarna kunde konkurrera i de enklare sysslorna av skrånarbetet – vilket var ett hot för skråna.30
Kronan ansåg att stötta skråna och utfärda privilegier var viktiga för dess möjlighet att etablera sunda stadsfinanser. Eftersom kronan kliade på skråets rygg och vice versa kunde kronan för privilegietjänster taxera skråna. För att exemplifiera gavs städer rättigheter till att ta ut skatter på varor som infördes och utfördes genom staden. Vidare tilläts den lokala magistraten att sälja annuitetslån för kungens räkning. Lokala privilegier blev förstärkta i inbringandet av lokala skatter, så att kronan kunde expandera sina fiskala resurser Genom att använda statsmakten till att bevaka skrånas privilegier, garanterade kronan skrånas solvens. I utbyte för detta skydd, kunde kronan beskatta skråna i formen av påtvingade lån. Detta gjorde det möjligt för skråna att låna från allmänheten för att låna ut till kungen.31
26 Jmf. Müller, L., s. 34ff.
27 En förening av producenter i samma bransch med syftet att företräda medlemmarnas gemensamma intressen. 28 Root, H., The fountain of privilege: Political foundation of economic markets in Old Regime France and
England. s. 114.
29 Root, H., s. 116-117. 30 Root, H., s. 128-130. 31 Root, H., s. 176.
Kronan hade mycket att vinna från stärkandet av korporationerna. Det var lättare för kungen att fråga efter kapital från korporationerna som en grupp än att försöka kontakta och förhandla med individuella medlemmar av skråna eller separata familjenätverk , som var svårt att inringa eller helt enkelt oförmögna att betala. Med korporativt ansvar hade skråna att sörja för att skatten blev betald och det blev deras ansvar, inte kungens, att se till att alla medlemmar betalade.32 Kronan var mån om att skrånas solvens var god eftersom det påverkade deras anseende och det skulle i sin tur påverka de obligationer som skråna utgav och det skulle indirekt påverka kronan då deras ekonomiska kapacitet ytterst var knutet till skråna och det skatteuttag de hade att vänta därifrån.33
Utgivandet av privilegier utökade inte bara den fiskala potentialen för kronan genom att öka kungadömets finansiella likviditet, utan detta bevarade samtidigt kungens roll som främsta dirigent av det ekonomiska spelet. 34
För att summera agerade de järnhandlande borgarna i det historiska ramverk som lagts fram ovan. De var troligtvis sammanbundna kring familjenätverk där goda seder och bruk var förutsättningen för deras sociala reproduktion och affärsresultat. Det var kring familjen som affärerna och viktiga relationer var samlade och familjen var även basen för aktörernas status. Städerna i sig erhöll vissa privilegier från kronan men det var olika kollegiala organisationer såsom handelsskrån som kom att nyttja och plädera för sina rättigheter på det lokala planet. Det var genom skrån som familjerna verkade för att stärka sin ställning på det lokala planet och genom magistratens representanter i riksdagen, också på det nationella planet.
Kravet på burskap (skråtillhörighet) gynnade även den merkantilistiska stadsmakten som kunde via dessa, bland annat genom lån och taxering, ansamla resurser för framtida krigsföring.
3.4. Den rumsliga dimensionen
För att vidare teoretisera kring hur olika samhällsskikt residerade i den ”förindustriella staden” går det att vända sig till Gideon Sjobergs idealiserade bild av hur detta kunde se ut.35 Hans modell utgår ifrån att stadens kärna beboddes av en elitgrupp som bestod av de som kontrollerade de religiösa, politiska, administrativa och sociala funktionerna i staden. Han menar att
handelsmännen, även de rika, var generellt uteslutna från eliten eftersom de hängav sig åt Mammons förbjudna frukter, det vill säga de var engagerade i den smutsiga verksamheten med
32 Root, H., s. 173. 33 Root, H., s. 126. 34 Root, H., s. 163.
långivning och investering med pengar. Detta i kontrast mot elitens religiösa norm med avhållsamhet ifrån dessa världsliga laster.36 Att handelsmännen i slutet av 1700-talet skulle vara uteslutna från eliten tål att diskuteras. Sjobergs modell är ur denna hänsyn en modell som inte tar hänsyn till regionala eller nationella skillnader. Den utgör i stället en generell teori om den
merkantila stadens sociala indelningar, troligtvis med någon allmäneuropeisk bild av hur borgerskapet förhöll sig till stadens spatiala hierarkier. Den beskrivs som en modell för den förkapitalistiska eller den förindustriella staden.37 Den reservation som går att lämna är att i början till mitten av 1770-talets Arboga tillhörde handelsmännen stadens beslutande menighet och hade genom burskapet och stadens privilegier, som uppstad, bland annat rättigheterna att handla med järn till Stockholm.38 Detta och med Gustav III:s grundlagsskydd för borgerliga näringar i åtanke, bör de järnhandlande borgarna ha incitament för att vara en del av eliten. Visserligen kom grundlagskyddet år 1789 men detta borde ha varit en bekräftelse på
handelsmännens inflytande på ett nationellt plan och denna bekräftelse borde ha varit verkan av tidigare årtiondens frammanande av handelsborgare på viktiga positioner i samhället. Detta går även att läsa mellan raderna hos Eli Heckscher där han menar att Frihetstiden och den
Gustavianska tiden bland annat karaktäriseras av städernas ledande borgerskaps och brukspatronernas som:
”… utgjorde tillsammans en ny delvis adlig men till större delen oadlig överklass och visade sig icke blott i stånd att förvärva en stark ekonomisk ställning och ägna sig åt ett levnadssätt som bar en helt annan förfining än föregående tiders, utan visade mångt och mycket förmåga att intaga en ledande ställning i landets kulturutveckling.”39
Sjoberg hävdar fortsättningsvis att i samklang med de religiösa idealen var ett nära boende till de institutioner som var grunden för deras makt, viktiga symboler i detta sammanhang. Därför var ett boende i anknytning med dessa symboler viktigt och dessa var lokaliserade i stadens centrum och detta kom att lokalisera eliten till stadens kärna. Denna segregation kom att förstärkas med ingifte inom elitfamiljernas exklusiva skara. Utanför denna kärna kom ett skikt av lägre ”klasser” att formera sitt boende. Denna del i Sjobergs modellstad hade en social differentiering baserad på medlemskapet via skrån av hantverkare och andra borgare. Här går att skönja kluster utgjorda av skråtillhörighet. I de yttre delarna av staden går det enligt Sjoberg att finna samhällets avskrap, de
36 Knox, P., s. 25. 37Jmf Knox, P., s. 24-26. 38 Stadin, K., s. 16.
fattiga och religiösa minoriteter som av förklarliga skäl avviker från den inre kärnans religiösa norm. Dessa människor fick försörja sig i lågt ersatta tjänster såsom garvning, forsla material, sopning eller idka försäljning av lösören eller persedlar från gatan.
Sjobergs modell är dock omtvistad och det är därför fruktbart att komplettera den med vad bland annat James E (Jr.) Vance anser vara det centrala i förståelsen av den sociala spridningen i den förkapitalistiska staden.40 Han betonar en större betydelse av skrået och de yrkesbaserade kluster i staden som en utgångspunkt för att förstå den sociala spridningen. Denna förening, det vill säga skrået i en vidare kontext, är en förening av sociala och ekonomiska intressen vilket förstärker klustrens koncentration till olika stadsdelar. Alltså för Vance var den förindustriella staden en stad med flera centra baserade på hantverksskrå. Ur ett helhetsperspektiv utgör skråkoncentrationerna ett hav av mosaik och utanför detta befinner sig de mindre bemedlade. Vance fortsätter med vad han anser vara typiskt för ”handelsmännens stad”. Med formeringen av handelsborgarna och den merkantila politiken kom handelsmännen att få ett större inflytande i stadens rum. Vance hävdar att handelsmännen förstod vidden av att vara verksam i stadens centrum med sina ekonomiska aktiviteter och kom med en ökad rikedom att anskaffa centrala rum för sina ”merkantila” syften. Dessa tomter kom också att bli en fasad och ständig
representant för dessa syften, eftersom det var ett sätt att visa sin rikedom, detta i den mån tomterna hade en speciell betydelse för befolkningen i stort eller av rent praktfulla skäl. Han menar vidare att: ”Within the mercantile component of the town, residence was based on the utility it offered for quick and easy access to the place of employment.”41 Detta beroende av en närhet till marknadens efterfrågan satte även gränser av närhet till goda kommunikationer och externa förbindelser till kunderna, vilket var ett invägt skäl till att komma över centralt belägna tomter.
För att sammanfatta teoretiserandet av en rumslig teori för boende, för de i min undersökning undersökta populationen – de järnhandlande borgarna i Arboga, går det troligen att hitta dessa koncentrerade i en högre grad till en av stadens rotar. Kanske är det så att det i likhet med Gudrun Anderssons undersökning går att finna dem i Västra norr och Wret roten där gamla Storroten ingår. Då det i dessa områden gick att finna stadens kärna med Stora torget, rådhuset och järntorget i denna del av staden. Vid järntorget låg också den för deras inkomst viktiga järnvågen belägen.42 Denna borde utgöra en symbolik för deras ekonomiska potential. Även den nära anslutningen till ån från järntorget borde vara viktig i sammanhanget då skutorna lastade
40 Vance, J. E Jr., This scene of man: The role and structure of the city in the geography of western civilization.s.
217 samt Knox, P., s. 26-27.
41 Vance, J. E Jr., s. 217.
42 Andersson, G., ”Att bygga sig ett namn: Rumsliga hierarkier och strategier hos eliten i Arboga 1650-1770”, i
med järn avseglade från lastkajen, ett stenkast från järntorget. Även förekomsten av den politiska och religiösa maktens boningar i form av Heliga Trefaldighetskyrkan och Rådhuset kan i någon symbolisk form ge anledning till att bo i området. Betoningen på ”koncentrationer” går att hämta från Vance och likaså idén om att olika sociala grupper kom att interagera utifrån dessa grupper kopplat till skrån eller för dessa handelsmäns del; borgerskapet. Vid en närmare anblick går det säkerligen att hitta spår av ingifte emellan handelsborgare över sociala gränser såsom mellan hantverkare och rådmän. Det går att finna belägg för detta resonemang, då det i Kekke Stadins undersökning av småborgare ibland annat Arboga går att skönja sådana tendenser. Borgarna gifte sig ofta med döttrar till burskapsägande personer och i hög grad sådana som idkade borgerliga näringar. Därtill skall tilläggas att handelsmännen var mest benägna att gifta sig inom sin egen yrkeskategori. Endast några få gifte sig med hantverkar- och skeppardöttrar.43
Att hänvisa till skrået som sådant för en rumslig kategorisering tål att kommenteras. Är det så att skråsystemet var under uppluckring i och med att brukspatroners och handelsmäns agerande förändrande förutsättningarna för de faktorer som var fundamenten för det merkantila systemet och därmed kom kanske dessa handlingar att vara dynamiska element i frambringandet av ett kapitalistiskt system? Därmed kanske samhörigheten i skrået som social bas inte är helt bestämmande i valet av bostadsplats. Dock kanske också motsatsen går att skönja. I Erik Lindbergs avhandling ”Borgerskap och burskap” visar han på att de institutionella ramarna för borgerskapets privilegier hölls intakta till och med näringsfrihetslagstiftningen år 1846 vilket indikerar på att sociala institutioner såsom skrået och borgarnas sociala tillhörighet i dessa var intakta44.
I Leos Müllers avhandling om Stockholms handelshus, inriktat på handelsfamiljerna Momma-Reenstierna och Grill, visar han på att förutsättningarna för handeln under bland annat 1700-talet var genom familjenätverk, det vill säga relationer som byggts upp under en lång period.
Nätverken stärktes med strategierna med giftemål inom släkten eller genom ”expansiva” giftemål i andra inflytelserika familjer, allt för att borga för nätverkets långsiktighet. Dessutom fungerade handelsmännens nätverk som grunden för import och export av varor till och från Sverige, det vill säga nätverken var sättet för aktörerna, i detta fall handelsmännen, att minimera risker i utrikeshandeln.45 Dessa aktörer var visserligen bundna till den merkantila politiken genom kravet på burskap, således var det aktörer inom ett system som, enligt dagens ekonomiska syn,
hämmade konkurrensen.46 Det faktum att handelsmännen agerade genom nätverk och deras
43 Stadin, K., s. 135-141. 44 Lindberg, E., s. 117-118. 45 Müller, L., s. 276-283.
näring var reglerade genom att införskaffandet av handelsrättigheter var möjliga först efter en lång utbildning och anskaffandet av burskap, tyder på att skrån eller egentligen den sociala definitionen av dessa borde ha varit avgörande för var i staden handelsmännen residerade. Det kan även vara tänkvärt att de järnhandlande borgarna skiljde sig i fråga om boende från den religiösa eliten och politiska eliten, som Gideon Sjoberg anser utgör den sociala normen i den förindustriella staden. Kanske, kanske inte. Dock ska det påpekas att flera som handlade med järn faktiskt också innehade förtroendeuppdrag i, magistraten, stadens styrande organ (se angående rådmän i avsnittet om järnhandlande borgare i Arboga stad).
Vance framhåller också att handelsmännens uppköp av centrala tomter och boningar bör också ses ur logistisk-ekonomisk synpunkt, för att vara nära sina platser med ekonomiska aktiviteter såsom Järntorget och järnvågen eller Stora torget, vilka var stadens mötesplatser. Om så är fallet kanske detta är ett sätt också att försöka visa sin ekonomiska potential genom att köpa symboler i form av hus. Som man kan tyda från Heckschers citat ovan var handelsmännen i slutet av 1700-talet måna om att investera i kulturell förfining, något som Leos Müller också
uppmärksammar47. Med detta i åtanke kan kanske husköpen ses i samma dager som det nyss anförda
3.5. Frågeställningar
För att kunna åtnjuta de privilegier staden Arboga tilldelats och utgöra eliten i samma stad, borde borgarna som handlade med järn ha haft kontakter till riksdagen, med Kungl. Maj:t, såväl som en framstående position i Magistraten och de äldstes råd. Det borde även ingått i nära relationer med varandra för att upprätthålla sina positioner genom till exempel ingifte,
finansiering av familjemedlemmars utbildning, detta för att kunna upprätthålla sina positioner som möjliggör åtnjutandet av stadens privilegier. I åtanke att järnpriset hölls effektivt uppe, var handeln med järn lukrativ. Detta borde synas i den skatt de betalade, vilken egendom de förvaltade och deras giftermål.
Arbogas järnhandlande borgare tillhörde troligtvis den lokala eliten. De har antagligen framskjutna positioner i magistraten och därmed också kontakter med riksdagen, de har därmed kontakt med den yttersta nationella eliten. Detta visar sig i att de kan påverka och nyttja den nationella politiken för att begränsa den lokala järnhandeln, till deras intresse.
47 se Müller L., s. 73ff. Den Grillska släkten lät till exempel låta sig avbilda sig på tavlor. De införskaffade också
Jag förutsätter också att deras framskjutna position går att se i deras konsumtion, skatt, ägomål, tjänstefolk, skutor, ingifte i betydelsefulla familjer och kontakter. Även deras boende är
säkerligen i den mån det centralaste och i största mån luxuös för att manifestera sitt inflytande. Med tanke på att borgerskapet var skyldiga att upprätthålla 24 lastskutor kan det rimligen tänkas att det som eventuellt utmärker en borgare som idkade järnhandel, var att denne ägde en eller flera sådana skutor. Kekke Stadin visar på att allt fler grosshandlare och handelsmän år 1715 ägde sina egna skutor för transitohandeln med ett ökande antal anställda skeppare.48 Därmed förutsätter jag att de ägde skutor. Följande frågeställningar kan preciseras:
• Tillhörde de som var verksamma i järnhandeln under åren 1769-1775 Arbogas ekonomiska elit?
• Går ovanstående frågeställning att skönja i borgarnas taxering, boende, nätverk, anställda eller ägandet av skutor?
• Innehade de handlade ett ämbete i Arbogas magistrat?
4. Metod, avgränsning och källkritik
Detta kapitel kommer att inledas med en redogörelse av de avgränsningar som är gjorda inom denna undersökning. Vidare kommer en metodisk presentation för de tillvägagångssätt som denna uppsats bygger på, för att avslutningsvis ta upp det källkritiska med studien.
4.1. Avgränsning
Undersökningen baseras på protokoll från Arboga Rådhusrätt och Magistrat under åren 1769 till 1775. De undersökta dokumenten var metallvågsböcker år 1770 till år 1773, taxeringslängd över rikets städers bevillning Arboga Stad (år 1769, 1771, 1772 och 1775), tullslängder Arboga Stad för år 1770-1773, och J.E. Brattströms sammanställning av gårdar och gårdsägare i Arboga från medeltid fram till 1900-tal, ur hembygdsföreningen Arboga Minnes samlingar. Samt Erik Lindbergs förteckning över svenska bruksägare 1695-1845.
Avgränsningen till 1770-talet bygger dels på att det i arkivet fanns källmaterial att tillgå under en sammansatt period och dels för att andra undersökningar såsom Kekke Stadins och Gudrun Andersson undersöker början av 1700-talet. Tanken var att denna undersökning också i viss mån kunde fylla ut ett litet tomrum, då vilka som handlade med järn i Arboga är ett outforskat
område. Det fanns luckor i Arboga Rådhusrätt och Magistrat-arkiven för exempel taxeringslängderna för åren 1749, 1751-1756, 1758-1760, 1762 och 1776-1789.
Metallvågsböckerna hade luckor 1761-1763, 1767-1769 och 1778. De faller sig därmed nästan naturligt att en undersökning under 1700-talet med detta källmaterial placeras kring 1770-talet.
Ur perspektivet att borgarna fick ett förstärkt privilegium 1789 är det intressant att avgränsa studien till den undersökta perioden, eftersom borgarnas manifestering på lokal såväl som
nationell nivå borde ha varit som intensivast innan privilegiet. Eftersom samhällsförändringar och inflytande är på lång sikt borde manifesteringen ha visat sig årtiondena innan år 1789.
4.2. Metodisk redogörelse
Det är inte givet att de som var aktiva i järnhandel också var eliter dock finns det indicier på att den ökande regleringen av järnhandeln utfördes av starka aktörer, se bland annat avsnittet om reglering av handel, burskap och marknadsintegration. Jag hade därför som hypotes om en korrelation mellan ämbete och bevillning. För att finna populationen för en reglerad handel valde jag att titta på metallvågsböckerna eftersom inga andra än de som var verksamma inom handeln
skulle vara nedtecknade, eftersom handeln var reglerad. För att visa på att det fanns ett starkt samband mellan handel och ämbete valde jag därför att undersöka taxeringslängderna, för där redovisades bevillning men också ämbete. Bevillningen har setts som en spegel av inkomsten. För att fastställa vilken del av befolkningen, i en social, ekonomisk och politisk, som var aktiva inom järnhandeln har jag valt att titta på deras boende, nätverk, anställda och ägandet av skutor. Nätverken har gagnat undersökningen genom att visa på vilka personer som var lierade med handelsmännen och om de i sig var prominenta. Då de samhälliga institutionerna var svaga var familjens nätverk av betydelse för personens rang i samhället. Om de järnhandlande hade anställda och hur och var de bodde är också viktigt för att förstå deras totala ekonomiska situation och förstå hur detta liv skiljde sig från övriga samhällsinvånare. Att studera huruvida borgarna hade tillgång till skutor skulle stärka tesen om av ämbete och ekonomisk förmåga var tätt sammanbundna, då ägandet av skutor var ett av privilegierna som tillföll staden. Ana, att få tillgång till dessa privilegier var genom formering i stadens politiska institutioner.
Metallvågsböckerna är av intresse för denna studie eftersom där kunde man finna de som var aktiva i den reglerade järnhandeln. För bearbetningen av Metallvågsböckerna, taxerings- och tullslängderna krävdes det viss texttolkning bland annat för att få fram vilka som handlade med järn i Arboga under den undersökta tiden. Källorna finns bevarade på Uppsala Landsarkiv tillsammans med andra handlingar från Arbogarådhusrätt och magistrat.
Metallvågsböckerna inleds med "Åhr 1770 den 26 April Börjades Wägning och lastning på fartygen i Arboga Metall Wåg"49 och redovisar de som var aktiva i järnhandeln.
Metallvågsböckerna redovisar således handeln över Arboga då vågen, vid ladstaden, var etablerad för att borgarna skulle kunna reglera handeln bland annat genom att väga järnet.50 I
metallvågsböckerna redovisas vilket datum järnet skeppades, vem som handlade, från vilket bruk järnet kom, vem som skeppade järnet (skeppare) och vem som järnet gick till i Stockholm. Från förteckningen av vilka som handlade med järn kunde ur materialet urskiljas en population, det vill säga de järnhandlande borgarna, som var föremål för undersökningen. Vidare användes data från metallvågsböckerna att försöka få visshet i den undersökta populationens kontakter och ägande av skutor.
Taxeringslängderna redovisar vem som taxerade, vilken titel den taxerande personen hade, hur många anställda samma person hade, hur mycket som beviljades och i vilket distrikt (rot) som denne var skriven.
49 Metallvågsböcker.
I metallvågsböckerna hittades den population som var aktiv i järnhandeln under den undersökta perioden. Denna populations ekonomiska profil undersöktes sedan i taxeringslängden, som redovisar bevillningen i Arboga stad.
Vid bearbetning av taxeringslängderna använde jag ett första urvalskriterium nämligen att exkludera alla borgare som taxerade under 10 daler silvermynt (d.smt.), eftersom jag eftersöker en elitgrupp och de kan per definition inte befinna sig i stadens ekonomiska bottenskikt. Då jag med det tidigare nämnda urvalskriteriet valde att utesluta de som beviljade under 10 daler silvermynt delade jag in de senare 191 observationerna i nio olika klasser och mätte frekvensen i varje klass. Klassbredderna bestämdes med hjälp av vedertagna statistiska grepp51 och varje klass blev till början 10 enheter ( i detta fall daler silvermynt) stora. Eftersom de sista klasserna hade låg
frekvens slog de ihop till en klass och den slutliga frekvenstabellen innehöll 5 klasser, det vill säga ”10 till 20”, ”20 till 30”, ”30 till 40”, ”40 till 50 och över 50”. Det ska tilläggas att de 191
observationerna utgör observationer för alla de undersökta åren och därmed finner man ibland att borgarna olika år befinner sig i olika skikt.
I bostadsförteckningarna som J.E. Brattström har framställt, söktes de tomter och gårdar (jordinnehav) som de järnhandlande borgarna ägde. I förteckningar återfinns beskrivningar på vissa tomter vid bland annat besiktning och så vidare, kartor över kvarter och tomternas placering och under vilken tid som någon ägde en viss tomt. Genom dessa förteckningar uppskattades hur de järnhandlande borgarnas ägande såg ut.
4.3. Källkritik
När det gäller närhetskravet inom historisk källkritik är källorna (taxerings och tullslängderna, och metallsvågsböckerna) från den angivna tiden och denna slutsats baseras på att dokumenten och handstilen i jämförelse med andra dokument från rådhusrätten liknar varandra i utseende. Källan anses därmed pålitlig genom att den dokumenterades i de ögonblick till exempel från metallvågsböckerna då de järnhandlade vägde in järnet i järnvågen på ladstaden.
Via metallsvågsböckerna undersöktes de järnhandlande borgarnas kontakter. Genom dessa förteckningar går det att se med vilka borgarna i Arboga sålde järnet till i Stockholm via
transitohandeln. Kontakterna existerade tydligen och nätverken fanns, men det är inte möjligt att säga något om deras egentliga kvalitativa aspekt. Detta eftersom jag inte har tittat på till exempel affärsmässig korrespondens mellan parterna. Felkällan ligger därmed i att man inte vet hur
inflytelserika Arboga köpmän och deras Stockholms dito förhöll sig till varandra, vilket kunnat till
exempel ha undersökts via en textanalys. Den delen baseras därmed på indicium att nätverket existerade då både de transitohandlande Arbogaborgarna och exporterande
Stockholmsköpmännen båda var förtecknade. Då familjeföretaget och byggandet av sociala relationer var en vanlig strategi för handelsmän kan man anta att detta även gällde i Arboga.
Vid bearbetningen av data från metallsvågsböckerna studerades tidsperioden från år 1770 till och med år 1773. Vid tillfället var det initialt intressant att se vilka som var aktiva i handeln och syftet var att kartlägga de olika borgarna. Därför gjordes först en daglig detaljstudie för år 1770 där den mest frekventa handeln gick att hitta i april och maj månad. För de resterande åren har jag endast letat efter nykomlingar i magistratens förteckningar för att fånga upp den eftersökta populationen. Därför är den mest gedigna förteckningen över handelsförbindelser i april och maj månad år 1770 och de resterande åren är kompletterande. Detta ses inte som något hinder eftersom en total kartläggning inte är huvudmålet för undersökningen i stort. Avsnittet kommer då inte att visa alla viktiga kontakter som de järnhandlande hade utan att det fanns viktiga och inflytelserika sådana.
Kan vi veta att den bevillning som redovisades i taxeringslängderna var den egentliga taxeringen som borgarna erlade? Nils Herlitz och H. Almqvist menar att det fanns en
underregistrering i vissa register i premodern tid. Denna undersökning har ställt sig kritisk till detta och har undersökt huruvida detta gäller för Arbogas taxeringslängder. Visserligen har denna undersökning inte i direkt absoluta tal visa på den exakta bevillningen, utan på skillnader mellan grupper. Vid kontakt mellan teori och empiri har det visat sig att det fanns grupper som taxerade mer än 10 ggr så mycket som andra och det finns verkligen en skiktning i ekonomiskt hänseende i staden. Detta skulle tala för att kritiken inte har så stor bäring på materialet. För mer precisare kritik och argumentation, tas detta till hänsyn i början av kapitlet 6.2. Fördelning av de ekonomiska resurserna, eftersom där behandlas uppgifter från taxeringslängderna.
5. Om Arboga och stadens institutioner
5.1. Magistrat och borgerskapets äldste
Magistraten var stadens styrelse bestående av borgmästare och rådmän. Denna kropp skulle fungera som statsmaktens kontrollredskap samtidigt som den skulle tillvarata stadens intressen. Landshövdingen hade ett överordnat ansvar över landsbygden såväl som staden medan
magistraten hade ansvar för staden. Dock var inte ställningen gentemot borgerskapet reglerad och ett aktivt borgerskap kunde därför få ett större inflytande över stadsförvaltningen.52 Magistraten fungerade även som domstol, Rådhusrätt, i vilken borgmästaren och rådmännen fungerade som tjänstemän. Som stadens styrelse var bland annat förvaltningen av städernas jordinnehav, båtmanshushåll, kronouppbörden, väg- och gatuhållning, brandväsen, polis, hälsovård, passväsende, fattigvård med mera centrala uppgifter.53
Makten delades också av den borgerliga sammanslutningen ”De 24 äldste” som representerade borgarståndet.54 Detta var ett organ som tillkommit på grund av rådstugornas, där rådet och borgmästaren ventilerade frågor med borgarna, tidigare kaotiska möteskaraktär. En formulering av de äldstes råd gav möjlighet till en större enighet inom borgerskapet samt ett lättare samarbete mellan krona, stadsstyrelsen och borgerskapet.55 De 24 äldste assisterade i vissa frågor
magistraten till exempel i avsättelsen av rådmän.56
Borgmästaren och rådmännen i Arboga var med tanke på stadens storlek mycket välavlönade och var bland de högst avlönade i landet. Trots detta idkade rådmännen och borgmästaren någon borgerlig näring vid sidan av förtroendeuppdraget. Oftast var det den förhållandevis låga
borgmästars- och rådmanslönen som gav en drivkraft att också idka borgerlig näring.
Rådmanslönen låg vanligtvis mellan 20 och 150 daler silvermynt per år i de mindre städerna. De lägsta lönerna gick att främst hitta i småstäder och städer vid Norrlandskusten. I Arboga däremot var lönen hela 300 daler silvermynt, vilket var tydligt över snittet. I jämförbara städer som
Enköping och Västervik var lönen måttliga 25 och 100 daler silvermynt.57
52 Lindberg, E., s. 47ff.
53 Asker, B. Rådhusrätts- och magistratarkiv medeltiden-1970, (Stencil) Landsarkivet i Uppsala. 54 Corin, C.-F., Arboga stads historia: Från 1500-talets mitt till 1718, s. 258.
55 Lindberg, E., s.52–53. 56 Corin, C-F., s. 259. 57 Stadin, K., s. 125.
Tabell 5.1. Borgmästarlön i daler silvermynt i medelstora svenska städer
Borgmästarlön Stad Befolkningsstorlek
850 Borås 1000 - 500 till 600 Uppsala 1000 - 500 till 600 Gävle 1000 - 500 till 600 Karlshamn 1000 - 500 Arboga 600 - 999 300 till 400 Västervik 600 - 999 100 till 150 Skara -199 100 till 150 Växjö 200 - 399 100 till 150 Sundsvall 200 - 399 100 till 150 Mariestad 200 - 399 100 Enköping 400 - 599
Noteringar: Lönen är redovisad i daler silvermynt. Befolkningsstorleken är baserad på mantalslängder och omkring år 1710 hade Arboga 750, Västervik 600 och Enköping 500
mantalsskriva personer. Källa: Stadin, K., s. 22, 124-125 och 176.
Städer som Uppsala och Borås var vid tidpunkten större än vad Arboga var och trots det kunde Arboga erbjuda en motsvarande borgmästarlön. I storleksmässigt jämförbara städer såsom Västervik och Enköping kunde man inte erbjuda lika hög borgmästarlön och i Enköping erbjöds enbart 100 daler silvermynt.
I början av 1700-talet var köpmännen starkt representerade i magistraten samt att
burskapsägande brukspatroner gjort insteg i stadens styrelse.58 År 1715 utgjorde flertalet rådmän tillsammans med borgmästaren, i stort sett, stadens ekonomiska elit.59
Vid rådstugemötena återspeglade sig de inbördes maktrelationerna mellan landshövding, magistrat och de 24 äldste där förhållandevis triviala dock effektiva metoder såsom varje grupps plats i möteslokalen visade vem som hade maktövertaget. Borgmästaren skulle därtill tituleras ”Ehrborne och Vällbetrodde” och rådmännen med ”acktade och vällförståndige” vilket visade på den formella maktens styrka gentemot de 24 äldste.60 Subtilt men lika tydlig var även
stolsarrangemanget: ”Där landshövdingen satt i en länsstol, förfogade kungen över en tron; där
58 Stadin, K., s. 124ff. 59 Stadin, K., s. 130.
60 Andersson, G., ”Makt och prakt. Rumsliga arrangemang kring Arbogas politiska elit”, i Hembygdsföreningen
rådmännen satt på enklare stolar satt riksråden på taburetter; såväl de 24 äldste som ständerna satt på enklare bänkar.”61
5.2. Järnvågen och vågmästarämbetet
När bergshanteringen i Nora och Lindesberg kom i gång under 1200-talet lämpade sig handelsplatsen vid Arboga som en naturlig utskeppningsplats för järnet. Genom Mälaren var skeppning via Arbogaån en god förbindelse till Södertälje och sedermera Stockholm. Järnet lagrades i bodar eller på själva ladstaden, det vill säga lastplatsen som var belägen vid ån. Från denna plats var det sedan enkelt för fartyg (skutor) att lasta på järnet för den vidare transporten. På ladstaden fanns även stadens våg, där järnet vägdes innan det skeppades till Stockholm. Järnskutorna från Arboga seglade till Stockholm där de lossade vid en brygga intill Åkaretorget. Det fanns redan bestämmelser om detta förfarande redan på 1300-talet i stadslagen att järnet skulle vägas innan vidare transportering. En särskild ämbetsman med titeln vägare tillsattes i Arboga enligt ett protokoll av femte december 1450. Denne skulle se till att vågavgifterna skull komma staden Arboga till godo.62 Gunnar Bergqvist menar att: ”Vägarämbetet var en lukrativ sysselsättning och innehades vanligen av en ansedd och förmögen borgare”.63
I 1620 års privilegier för Arboga ”förunnades staden järn- och metallvågens inkomster”. Detta torde ha varit ett bekräftande av uråldriga traditioner. Våginkomsterna, det vill säga vågens skötsel var tidvis utarrenderad men från 1645 anställdes en avlönad vägare senare kallad
vågmästare.64 Från år 1604 bestämdes att kontrollen skulle endast ske vid järnvågarna och år 1671 infördes en särskild kontrollverksamhet med edsvurna ämbetsmän, de så kallade ”järnvräkarna”. Till en början kontrollerades järnet genom att slå detta mot någon sten eller dylikt. Senare inskaffades så kallade provbockar där järnet böjdes för att på så sätt kontrollera kvalitén, vilket i Arboga sköttes av vågmästaren. Andra personer som var anställda inom kontrollen och
vägningen med järnet var en anförtrodd rådman med ”extra uppsikt” över vågen och järndragarna som hade det betungande arbetet att se till att järnet blev lastat och lagrat. 65
61 Andersson, G., ”Makt och prakt. Rumsliga arrangemang kring Arbogas politiska elit”, i Hembygdsföreningen
Arboga minne, årsbok, s. 42.
62 Bergqvist, G. 1962, s. 8-10. 63 Bergqvist, G. 1962, s. 10. 64 Bergqvist, G. 1962, s. 10-11. 65 Bergqvist, G. 1962, s. 11-13.
5.3. Reglering av handel, burskap och marknadsintegration
Järnet har under en lång period varit en av Sveriges grundläggande ekonomiska stommar. Vissa sorter såsom Öregrundsjärnet, och dess stämpel, var vida känt för sin hårdhet och hållfasthet. Det var mycket eftertraktad vara på den engelska marknaden under 1700-talet.66 Enligt beräkningar som Eli Heckscher gjort kom mer än ¾ av Englands järnimport ifrån Sverige.67 Historikern Hildebrand kunde genom att studera en brevväxling mellan
brukspatronerna Jean Jaques De Geer, Österby bruk, och Georg Swebilius, Leufsta bruk, få fram att det drevs en gemensam priskartell för att kunna hålla uppe priserna på Öregrundsjärnet. De ville så långt som möjligt att Öregrundsjärnet skulle säljas enhetligt så att inte märkena Leufsta och Österby skulle spelas ut prismässigt, mot varandra: ”Detta tycks följa naturligen om
stämplarna delas. Österby- och leufstajärnet böra’ ändock alltid… bliva i en köpares händer, om desse sorter skola kunna hållas i deras rätta värde”.68
Jag har i det sammanhanget undersökt huruvida det kunde skönjas en marknadsintegration69 av järnmarknader i Sverige och Holland under 1700-talet. Under den undersökta perioden var resultatet slående; det var inte frågan om att priserna överhuvudtaget närmade sig varandra, det vill säga det var inte frågan om någon marknadsintegration.70 Med priskartellen i åtanke bör de som haft intentionerna att hålla ett högt pris på stångjärn befinna sig på producent/försäljar- sidan. Således borde dessa vara personer som besatt viktiga institutionella poster och hade ett betydande kontaktnät för att kunna få sin vilja igenom, det vill säga påverka prismekanismen. Avsaknaden av marknadsintegration vittnar om att det handlar om en viktig inkomstkälla för kronan (skattemedel) såväl för de personer som är aktiva inom handeln.
Deltagandet i handel var på det lokala planet reglerat av kravet på burskap då järnhandel var en borgerlig näring. Burskapet kunde endast utdelas till myndiga män och en stor del av
befolkningen var därmed utestängd från att ens potentiellt kunna bedriva dessa näringar. Borgareänka hade dock rätt att fortsätta sin mans rörelse. Kravet på lärlingsskap för att kunna erhålla burskap var en annan exkluderande faktor. För blivande handelsmän var lärotiden sammanlagt tolv år71. Burskap kunde bara innehas i en stad i taget och man kunde inte inneha
66 Hildebrand, K-G ”Fagerstabrukens historia. Sexton och sjuttonhundratalen och Magnusson, Lars ”Sveriges
ekonomiska historia” s. 131-145.
67 Högberg, S., s. 76-78. 68 Hildebrand, K-G., s. 205.
69 O’Rourke, Kevin och Jeffrey G. Williamson, Globalization and history, s. 29-40 samt O’Rourke, Kevin och
Jeffrey G. Williamson, ”When did globalization begin?” European review of Economic History, s. 24-26.
70 Berglund, K-E., s. 18ff.
burskap på handel och hantverk samtidigt. Denna reglering vilade på privilegier från kronan som manifesterades i 1720 års skråordning.72
Med denna reglering blev handeln med järn några få förunnat. Det vill säga: en lukrativ
bransch som ett fåtal har tillgång till. Dessa personer kan tydligen påverka prismekanismen till sin fördel genom en stark utbudssida och detta genom sin borgerliga exklusivitet och privilegier. Representationen i riksdagen sköttes av den lokala magistratens rådmän, till exempel var rådmannen och handelsmannen Lars Ahllöf (bortgången 1737) stadens representant vid
riksdagen73. Därmed kunde de handelsverksamma dryfta sina behov på nationell nivå. Den lokala magistraten i Arboga bestod av rådstugan som sköttes av valda förtroendemän, det vill säga rådmännen, samt representanter av alla borgerliga grupper.74
72 Lindberg, E., s. 39-40.
73 Andersson, Gudrun, ”Att bygga sig ett namn: Rumsliga hierarkier och strategier hos eliten i Arboga
1650-1770”, i Med börd, svärd och pengar – Eliters manifestation, maktutövning och reproduktion 1650-1900, s. 24-25.
6. Definition av eliten
6.1. Järnhandlande borgare i Arboga stad
Min hypotes är att de järnhandlande Arbogaborgarna tillhörde stadens elit. De besatt viktiga platser i stadens myndighetsutövande organisationer och kunde på grund av deras inflytande i myndighetsutövande också koppla ihop kontakter lokalt såväl som nationellt (marknaden i Stockholm) för att komma i åtnjutande av den för Sverige betydande järnhandeln.
Vilka borgare var aktiva i Arboga omkring år 1770? Från arkivmaterialet metallvågsböcker (1770-1773) i Arboga rådhusrätt och magistrat går det att hitta borgare som bedrev transitohandel för ett bruks, inflytelserika personers eller sin egen räkning. Varje bokfört år börjar med en
liknande emfatisk fras: ”Åhr 1770 den 26 April Börjades Wägning och lastning på fartygen i Arboga Metall Wåg”.75 Även hur mycket som skeppades och med vilken skeppare76 som järnet skeppades med går att utläsa.
Järnvågen var ett instrument för myndigheten att kunna kontrollera skatteuttaget från
järnhandeln i Bergslagen och i detta fall Arboga. Den färdiga järnprodukten forslades från bruken till Arboga där järnet köptes upp av stadsborgarna. Sedan fraktades det till Stockholm och köptes upp av stadens borgare.77 Den passerade då järnvågen och i den registrerades hur mycket som köptes upp av olika borgare vem järnet skulle till och med vilken skeppare som fraktade järnet på sin skuta till Stockholm.78
Vid studiet av metallvågsböckerna har det visat sig att de flesta som var engagerade i handeln med järn tillhörde magistraten i Arboga. Det vill säga innehade ett ämbete såsom rådman eller rådskassör. Herr Carl Ahlgren verksam i järnhandeln innehade även ämbete som rådman. Sven Bornander även han var rådman samt Johan Cleophas, rådman. Anders Lithzberg hade ansvar för rådets finanser som rådskassör. Samuel Moberg och Erik Westén återfanns bland de handlande och var även de rådmän. Vid detaljstudium av järnhandeln som gick via Arbogas järnvåg mellan den 26:e april till den 31 maj visar det sig också att dessa herrar, vilka också kan betraktas som en grupp då de tydligen har liknande försörjningssituation samt att de innehar betydelsefulla
förtroendeposter, är de som mest frekvent handlar med järn och registreras av järnvågen. Studiet av de tre efterföljande årens metallböcker ger en liknande bild, även om andra personer också är aktiva i järnhandeln är det företrädesvis Johan Cleophas, Anders Lithzberg och Sven Bornander som vid
75 Metallvågsböcker.
76 Skeppare var ett borgerligt yrke som krävde burskap. 77 Magnusson, Lars, Sveriges ekonomiska historia, s. 134. 78 Metallvågsböcker.
flest tillfällen är registrerade vid järnvågen. Därmed går det att dra slutsatsen att under den undersökta perioden (1770-73) var det män med uppdrag åt lokala myndigheter som företrädesvis var aktiva i handeln med järn i Arboga stad, som handlade mest med järn.
Även vågmästaren, vilket var ett översynsarbete över järnvågen för kronans räkning, var tillsynes också aktiv i handeln med järn. Det var Gustav Borgs och Maria Arborelia Borg, som under den undersökta tiden fortsatte sin mans verksamhet med handel av järn. Vågmästaren var en lokal myndighetsperson som på det nationella planet var sanktionerad av Kronan. Gustav och Maria troligtvis en social kontakt med magistratgruppen genom Gustavs ämbete vid vågen och deltagande i järnhandeln. Såsom framskjuten lokal person bör inte vågmästaren ha varit
konkurrent till magistratgruppen.
En annan urskiljbar grupp i metallvågsböckerna är handelsmännen. För att idka handel krävdes burskap. Denna grupp utgörs av Anders Berglund, Petter (Pehr) Siöstedt, Erik Lindberg, Petter Stenberg och handelsmannen och tillika postmästaren Anders Tenggren.
En tredje grupp går också att urskönja, det är män som har sina maktbaser inom
järnhanteringen. Den ene är Wilhelm Neuman, faktor och Öfwerdirectör vid det närbelägna Jäders bruk79. Faktorerna arbetade främst för förmögna stockholmgrosshandlares räkning, för att bevaka handel och varornas omlastning i Bergslagen. Detta var ett försök att kringgå mellanhandeln, det vill säga Arbogaborgarnas privilegierade transitohandel. Han efterträdde denna post efter sin fars, Jakob Neuman, bortgång år 1746.80 Den andra företrädaren för
bruksgruppen var herr Hellman. Han var ”Öfwerdirectör” för Jäders bruk, vilket är den samma titel som Wilhelm Neuman hade.
En intressant upptäckt är att kyrkan också var involverad i handeln av järn. Den 5 maj 1770 handlar rådman Erik Westén för ”probsten” (prosten) Wigelius räkning. Data i tullslängderna styrker tesen om kyrkans inblandning i handeln då också ”probstgården” förekommer som en av de registrerade. Kanske är det också så att kyrkan var ägare av ett bruk? Även en herr Petter Oxelberg som var anställd vid Arboga stadskyrka som organist, deltog i handeln.
För att sammanfatta: en grupp av rådmän som även funktionerade som handelsmän utgjorde den primära gruppen av järnhandlande. Här återfinns rådmännen Carl Ahlgren, Sven Bornander, Johan Cleophas och Samuel Moberg, rådskassören Anders Lithzberg och rådman Eric Westén. Vågmästaren Gustav Borgs änka, Maria, bör ses som någon som stod den förra gruppen nära. Detta med tanke på makens ämbete och involvering i handeln. Även om ämbetet ”vågmästare” var tillsatt av kronan var det i samklang med näringes rasion d’etre och inget konkurrerande ämbete. Utan vågmästaren borde från den första gruppens perspektiv vara sedd ur positiv dager,
79 Florén, A., Disciplinering och konflikt: den sociala organisationen av arbete: Jäders bruk 1640-1750, s. 33. 80 Stadin, K., s. 119.
