En väsentlig del av publiken bestod av anhöriga till de medverkande. Den gruppen hade länsteatern kalkylerat med.
Man brukar säga litet skämtsamt i teaterkretsar, att har man med amatörer på scenen, så får man stor publik av deras släkt och vänner. Det ligger väldigt mycket i det.²¹
Amatörskådespelaren Charlotta Daags mamma Anna hade hållits okun-nig om arbetsprocessen. Dottern ville att hon skulle överraskas av den färdiga föreställningen. När premiären randades, var mamman mycket förväntansfull. Hon såg föreställningen många gånger och identifierade spelet med sin egen verklighet. Hon talade kritiskt om en publikgrannes bristande fantasi. När Huskvarna vattenfall flöt fram ur fonden skapat ur ett långt tygstycke, hade personen sagt: ”Vad är det för en lång orm?” Då blev modern irriterad, eftersom hon tyckte det lät nedsättande. ”Vattnet” i det ljusblå tyget såg alldeles rent och fint ut, påpekade hon, precis som det riktiga vattenfallet.
Året 995 var Charlottas syster med i spelet. Under pausen i före-ställningen gick mor och döttrar runt i Folkets Park. Flickorna hade scenkostym och smink kvar. Anna Daag kände sig mycket stolt, när de hälsade på andra huskvarnabor:
De kunde se att våra flickor var med.²²
Att Alf Henrikson var huskvarnabo hade betydelse för fru Daag. Hon berättade, att hon sett honom promenera i Stadsparken. Fastän hon inte vuxit upp i Sverige, kände hon en närhet också till spelet och det histo-riska Huskvarna. Hon hade en gång gjort ett besök i den förre bruks-patronen Thams villa och sett en tavla föreställande hans familj. Hon fick en känsla av samhörighet, när hon såg de fyra barnen uppradade på tavlan:
De hade fyra döttrar precis som vi. […] Jag tänkte, att så har vi också ställt upp våra barn för fotografering.²³
Pierre Bourdieu menar, att familjefotografering ofta sker vid högtid-liga och festhögtid-liga tillfällen. Han beskriver hur sådana tillfällen präglas av
igenkännande och erkännande. Att barn finns med förstärker uttrycket av sammanhållning och tradition.
Att fotograferandets praktik har så starkt samband med att det finns barn i hemmet (ett samband som är starkare ju yngre barnen är), beror i själva verket på att barnet stärker gruppens integration och samtidigt benägenheten att fixera bilden av denna integration – en bild som i sin tur tjänar till att förstärka samma integration.²⁴ Det är möjligt att se föreställningen av Bara tusen korta år som levande gruppfoton från en förfluten tid, inte olika dem i ett fotografialbum. I Huskvarnaprojektet knöts den egna historien samman med de band som fanns till familjer, som varit av betydelse för orten. Hos Huskvarna-publiken skapades en historisk kontinuitet mellan då och nu.
Det som fotograferas och det som uppfattas av den som avläser foto-grafiet är noga taget inte enskilda individer utan sociala roller, […] eller sociala relationer.²⁵
Den grupp av kommunala byggnadsarbetare som varit med att restau-rera friluftsteatern och gett ramen för uppsättningen kom också till föreställningen. De kan också räknas i de närmastes skara, eftersom de på ett särskilt sätt varit delaktiga i förberedelserna. De uttryckte stolthet över sitt arbete.
De var och tittade både en och två och tre gånger. Och bjöd med vänner och umgängeskrets. ”Det här har vi varit med och byggt.” Så de var jätteglada och stolta. Det är de än idag. De morsar och hejar. Jag förstår att de tycker det har varit något alldeles speciellt.²⁶ Det personliga förhållningssättet dominerade denna publikgrupp. Här rymdes lokalhistoria och nära relation till de medverkande. Identifika-tionen med Huskvarnaprojektet skedde följaktligen i stort kommunika-tivt samförstånd. Artistiska och symboliska nivåer fick stå tillbaka. En delaspekt kom att dominera helheten.
Expertpubliken
Vid premiären 994 fanns en rad journalister på plats, som representerade såväl rikspress som lokala tidningar. Recensenterna kan sägas utgöra en expertpublik med den särskilda uppgiften att bedöma föreställningen ur kvalitetssynpunkt. Inte oväntat gav de yrkesfolket störst utrymme. Amatörernas kollektiva anonymitet beskrevs nästan alltid schablonise-rande. I Folkbladet uppgavs de vara glada och nästan lika bra på att agera som yrkesfolk:
Tillsammans har Birgit [Carlstén] och Per [Norelius] genom tidens gång hjälp på scenen av ytterligare två professionella skådespelare, Pekka Paloviita och Rolf Uno. […] Men fyra gör inget spektakel hur bra de än är. Det krävs fler. Och fler har man hämtat i form av glada amatörer, främst från Huskvarna. Men att någon skulle vara amatör, märktes inte denna afton. De agerar, sjunger och dansar som riktiga gamla teaterrävar.²⁷
Detsamma skedde i ortens andra tidning, Jönköpings-Posten. Deras recensent gav en utförlig beskrivning av länsteaterns alla specialiteter. Kompositör och musiker fick stor uppmärksamhet, medan Gerd Jons-sons arbete behandlas i en enda mening:
Kören ledd av Gerd Jonsson, kompletterar förträffligt.²⁸
Framför allt hyllades yrkesskådespelarna, vilkas insatser höjdes till sky-arna. Slutligen omnämndes barnskådespelaren som gestaltat huskvarna-parets son Putte. Allra sist radades några av amatörskådespelarna upp:
Markanta insatser bland övriga goda gör även Göran Kedvall, Birger Antonsson, Bo Levander, Stig Jonsson och Jörgen Gustavsson [sic!].²⁹ Musikrecensenten på Jönköpings-Posten framhöll Karl-Olof Robertsons musik och liknade den i sin bredd vid ett musikhistoriskt lexikon:
I resan genom århundradena finns den medeltida enstämmigheten i körsatserna. Sången i kanon utvecklades till flerstämmigheten vid 500-talet. Klangerna från den tiden med latinska hymner, folkets egna enkla visor, kyrklig musik och soldatkörer med
mansstämmor-nas hela mäktighet. Allt hade Karl-Olov lyckats exponera inom den trånga ram skådespelsmusik är. […] En riktigt lustig episod var den avsiktligt hiskeliga falskspelningen i ett folkdansavsnitt. Hur kunde de spela så falskt, som spelade så bra annars.³⁰
Kören och Gerd Jonsson fick beröm av samme kritiker, dock avsevärt mer kortfattat:
Körledaren Gerd Johnsson [stavningen sic!] hade en utmaning i sina uppgifter. Kören spelade ju rollen som statister i olika sammanhang. Och de lyckades fint.³¹
Ingen kritiker berörde samarbetet mellan amatörer och yrkesfolk. De båda kategorierna bedömdes var för sig. Samtliga yrkesskådespelare nämndes vid namn i alla recensioner, medan amatörerna genomgående beskrevs kollektivt. Amatörerna försvann in i det lokala folkvimlet. Så här framställdes de fyra yrkesskådespelarna i Göteborgs-Tidningen:
På scen: Birgit Carlstén, Per Norelius, Pekka Paloviita, Rolf Uno och ett sextiotal lokala teateramatörer. […] Carlstén och Norelius gör med mycket charm de ständiga huskvarnaiterna Linda och Ludde genom alla sekel – men det är herrarnas beslut och åtgärder som är spikarna på vilka historiens väv hängs upp. Paloviita och Uno spelar de flesta av dessa herrar i en snabb, skojig serie spexskisser, där Palo-viitas spel på gränsen till commedia dell’arte ger texten extra lyft och Unos förmåga till omedelbar och total publikkontakt gör det spän-nande var gång han dyker upp i ny förklädnad.³²
Sextiotalet amatörer bestods enbart med en enda mening:
Amatörerna är omväxlande stabila och förtjusande, ibland är de en hel späd och blond björkskog, ibland på marsch under röda fanor.³³ Kritikern i entré teatertidskrift beskrev huskvarnaparet Linda och Ludde som småländskt lugna och med glimten i ögat.³⁴ Förtjusningen var inte odelad. Recensenten uppmärksammade genusperspektivet och kallade pjäsen en ”herrkavalkad”. Den stolthet som amatörerna känt över att få berätta om sin historia föll henne inte heller i smaken:
Men föreställningen blir inte den fullträff som Länsteatern önskat sig och det handlar – trots Alf Henriksons försök att med knittel-versen få till korta och vitsiga inlägg från både hög och låg – mest om att pjäsen ohjälpligen är fånge i den historiska noggrannhetens boja. Utan det utmärkta programbladet var det svårt att hänga med i svängarna.³⁵
Arne Erikssons uppsättningsidé rosades i Dagens Nyheter. Han ansågs ha skapat en helhet av en rad olika komponenter.
Regissören Arne Eriksson har smält ihop Alf Henriksons snabbfärd genom historien med musik, koreografi, scenografi och vackra kos-tymer till en prunkande musikalisk helhet där sång och musik spelar huvudrollen.³⁶
Regiarbetet prisades och ansågs förmedla ”en strindbergsk sagospelston”. Det visuella uttrycket beskrevs som överdådigt, ja som ett ”underverk”:
Regissören Arne Eriksson ger versen en ton av skolavslutning och studentspex – eller en strindbergsk sagospelston, om man så vill. Mycket, mycket jobb har lagts ner på kostym, peruk och smink, ensemblen kastar sig från plagg till plagg – det blir till slut en dräkt-historisk kavalkad kongenialt tolkad av kostymören Annika Stigs-dotter. Stilisering är nyckelord vad gäller peruk och smink, garn och tätningslister har blivit frisyrer. Slutscenen är ett underverk.³⁷ Kostymerna fick särskild uppmärksamhet och beskrevs i lyriska ordalag av Gun Zanton-Eriksson i Östgöta-Correspondenten:
Något utöver det vanliga i sådana här sammanhang är dessutom Annika Stigsdotters kostymer – sammanlagt 485! De utgör inte bara sköna färgackord på scenen, vare sig det gäller de mäktiges prakt eller folkets basdräkter, genialt enkelt varierade och kompletterade genom tidernas sprinterlopp. De är också ovanligt karaktäriserande, ibland lätt parodiska eller anakronistiska. Borgmästare Johan Printz som varit i Nya Sverige ser ut som en sorts Buffalo Bill (då är det 650) och skollärare Norlander liknar på pricken Elsa Beskows Farbror Blå.³⁸
Journalisten från Göteborgs-Posten nämnde Huskvarnadialekten i förbi-gående som en komisk effekt, som antogs ha berett viss möda vid inlär-ningen:
Birgit [Carlstén] och Per [Norelius] spelar det eviga Huskvarnaparet Linda och Ludde, som virvlar fram genom seklerna och kryddar replikerna med mjukt rullande Huskvarnadialekt. För Huskvarna-dottern Carlstén är den en självklarhet, men södertäljebon Norelius har haft det värre. Han fick replikerna i fonetisk skrift för att lära sig tala god småländska!³⁹
Ingegärd Waaranperä från Dagens Nyheter tog i sin recension upp hur musiken speglade lokalpublikens reaktion inför sin egen brukshistoria. De röda fanorna i demonstrationståget i scenen rimmade väl med den omgivande Folkets Park.
Publiken är ”socialt homogen” precis som någon i pjäsen beskriver staden. Brukssamhället är knappt mer borta och förgånget än folk-hemmet, det märks när hela ensemblen sjunger ”Arbetets söner” så att den nästan bryter sig fram ur föreställningen och står där i folk-parken i sin egen rätt. Folk blir rörda i bänkraderna, men vet inte om det riktigt passar sig.⁴⁰