Med manuskriptet i handen pulsade Stig Jonsson iväg i snön till pro-ducent/skådespelarparet Sindahl-Norelius, bosatta i Huskvarna. Ingrid Sindahl-Norelius berättar:
Han [Stig Jonsson] stod utanför dörren hemma hos oss i Huskvarna […] och sa’: ”Det har kommit! Det har kommit!” Det glömmer jag aldrig. Och så var det så bra. Det var bara att säga: ”Det här måste vi göra!”³⁹
All tvekan var som bortblåst också hos teaterchefen Bernt Lindkvist, när dramatikern Alf Henrikson kopplades in. Nu skulle invånarna i Huskvarna få vara med om något som aldrig skett dem förr!
När Stig Jonsson kommer till mig och säger, att Alf Henrikson är beredd att skriva en pjäs. Då är det bara Eureka! Om han gör det, så vet vi att det finns ett intresse kring det här. Vi bestämde oss ome-delbart. Och han skrev ju så rasande fort. Och samtidigt satte Folke Skånmark igång med att ta kontakt med Husqvarnafabriken, så att de köpte biljetter till dubbla biljettpriser. Vi fick ihop 560 000–600 000 bara så där. Plötsligt öppnade det sig bara.⁴⁰
Respekten för texten var stor hos yrkesfolket. Regissörens förslag skedde alltid i samråd med författaren. Amatörernas försök att bidraga uppskat-tades däremot ej. Sådana ändringar betecknades som etiska ingrepp.
De började ändra i Alf Henriksons text. Det blev grötrim från en fly-tande vers. Det är sådan omdömeslöshet i det. Man ser inte skillna-den på Alf Henriksons text och sin egen. Och det haltade betänkligt alltså. Där kommer etikbiten in.⁴¹
Alf Henrikson höll ett vänligt vakande öga på sin text också när den gestaltades. Ett sådant exempel var betoningen av Vite Krist, så som den sägs i S:t Sigfrids inledande replik. En felskrivning i dramatexten, där versal blivit gemen kan ha bidragit:
S:T SIGFRID Oden och Tor torde vika till sist när folk gjort bekantskap med vite (sic!) Krist⁴²
Alf Henrikson avstod ifrån att kommentera repliken vid repetitionen, men skrev senare till Arne Eriksson och Ingrid Sindahl-Norelius för att ge sin syn på textbehandlingen:
Just nu kommer jag dock ihåg att det bör heta Vite Krist och inte Vite Krist. Men sådant är ju bagateller. Jag är glad att så gott som alla tycks ha pjäsens atmosfär och klangfärg på känn.⁴³
Författarens fysiska närvaro förhöjde upplevelsen av texten. Som skå-despelare menade sig Rolf Uno vara privilegierad därför att han fick
gestalta Alf Henriksons text. Han var också imponerad av författarens beläsenhet:
Hur ska jag säga? Det är en högtid, och det tycker jag det blir mer och mer, när man kommer en författare nära och får jobba med en pjäs. Så när han [Alf Henrikson] kom var det en högtid. Man blev litet vördnadsfull. […] Författare kan öppna upp, få upp tanken, vilket då Alf Henrikson kan. Tänk alla dessa uppslagsverk, all denna kunskap! Ja det är… Pekka tycker inte jag ska säga ordet ”magisk”, men jag använder gärna det, för jag tycker att det blir magiskt. Man vet ju hur det är som skådis att tränga in i en text och då har författaren trängt in i tusentals andra texter av andra författare, innan man skriver. Det är klart, jag har sett andra skådespelare och andra föreställningar, men för mig är ändå en författare mer högtstående än en skådespe-lare.⁴⁴
Alf Henriksons text och person utgjorde en ständig inspirationskälla. Han hölls hela tiden informerad om vad som hände under repetitions-arbetet och var ganska regelbundet närvarande. Han skrev till text, där det ansågs behövas. Regissören Arne Eriksson berättar hur de två yrkes-mässigt bejakade varann:
Han [Alf Henrikson] hade sett, att det skulle bli en liten föreställ-ning som Lax, lax lerbak. När han såg det stora spektakulära, som han aldrig hade kunnat drömma om och ser att det är rätt, så var han… ja glad var han givetvis, men han var faktiskt imponerad av – ja, han var ju så anspråkslös – att hans lilla arbete skulle få den här stora digniteten. Det tyckte han var… ja! […] Ja, han satt nog och njöt […] I och med att han tog saker så här: – ja det är rätt – gjorde det att det uppstod ett förtroende från hans sida […] Jag gör en armé av jobbare med stora verktyg. Det har ju inte han skrivit. Men då säger han, att han skulle kunna gjort det. Då känns det som jaaa. Och jag frågade om det är något som han tycker annorlunda, så säg till för jösse namn. – Näää… Och det kändes faktiskt skönt.⁴⁵
Under repetitionsarbetet imponerades också Stefan Lillieberg av Alf Henriksons kunskap och vitalitet. Det gav en särskild känsla av närhet att möta honom i hans hem:
Ja, jag hade faktiskt förmånen att få åka hem och hälsa på homom. Det var Arne [Eriksson], Folke [Skånmark], Stig [Jonsson] och jag […] Vi pratade litet om hans tankar om hur iscensättningen skulle göras. Att då komma upp till en liten funkiskåk i Bromma, där han bodde, och se hela huset tapetserat med böcker, det var helt fantastiskt. Han hade ett helt rum, där det var bokhyllor runt och där det bara var böcker med historisk anknytning […] Och så var han kristallklar i huvudet. […] Det var jättestort för mig att få träffa honom.⁴⁶ Stefan Lillieberg efterlyste emellertid ett tydligt politiskt perspektiv i pjäsen, något som han menade av tradition hör hemma i ett bygdespel. Det gällde inte bara texten. Han ansåg också, att musikvalet gått en medelväg förbi ideologin:
Jag tror att de medvetet valde bort Internationalen, som är mycket mer politiskt laddad. Arbetets söner är inte riktigt så – tror jag. […] Alf var nog ingen socialdemokrat i själen skulle jag tro. Han var nog snarare åt andra hållet. Åt det borgerliga hållet. Det är min känsla. Jag tror att han valt att kommentera många företeelser, men mer i finurlighet än i politisk ideologi. […] Jag vill att det ska bränna till litet grann. Man ska ha en åsikt om något, som man vill visa. Därför så – det här var roligt, det här var lekfullt, men den berättar ju ingenting, den visar upp saker. Det går aldrig på djupet. Det var ju oerhört mycket tragik i detta. Kruthuset exploderade, folk dog i Dackefejden osv, men han tar ju inte in det på det sättet. […] Det skulle handla om några famil-jer som man fick följa. Och att man ser historiska händelser i ljuset av en strejk, brand eller explosion i kruthuset eller liknande. Att man får träffa riktiga människor och uppleva dem. Alltså ta in kärlek och död och relationer. […] Det var inga scener som grep tag i en. Det var ingenstans man kände att man ville lipa. Inget sånt. Går jag på teater, så vill jag uppleva det. Jag vill inte känna någon slags tomhet efteråt, att: ja det var ju kul det här!⁴⁷
Alf Henrikson gick musikerna till mötes med omvittnad effektivitet. Det fanns sidoprojekt till Bara tusen korta år. Leif A. Jansson spelade klarinett i orkestern, men han arrangerade också om Karl-Olof Robert-sons musik. Den var specialgjord för de åtta musiker som medverkade i föreställningen. Leif A. Jansson skrev om delar av den komponerade musiken till stor blåsorkester, som framförde den i konsertform.⁴⁸ Till
denna händelse tecknade Alf Henrikson rimmade verser att läsa mellan musikinslagen.⁴⁹
På länsteatern var teaterchefen också mycket nöjd. Texten uppfyllde de förväntningar han hade:
Ja ämnet var ju givet. Det handlar om Huskvarna. Och så kommer han och lägger fram historien om den. Vad skulle vi göra? Skulle vi gå in och peta i Henriksons text? Den var färdig. [….] Han hade ju örat till marken och stora historiska kunskaper.⁵⁰
Dramaturgiskt hade länsteatern viss kritik mot pjäsen. Bildflödet ansågs vara alltför stillastående. Hur skulle berättandet drivas fram, när mot-sättning och dynamisk konflikt saknades?
Vi tyckte mycket om pjäsen, men funderade också på hur fan gör man det här nu då? Det är ju ett stort versepos, en historisk exposé. Det ska trilla in en massa figurer här och det ska funka.⁵¹
Arne Eriksson hade betänkligheter inför slutscenen. När berättandet hunnit till nutid, tycktes det honom för snävt lokalt. I ett skede föreslog han, att finalscenen med den visionära turistinvasionen till Huskvarna skulle utgå.
Sedan när vi kom in i nutid, så tyckte jag, att från ett allmänintresse för hela Sverige och Sveriges historia, så blev det oerhört lokalt och det hade jag väldigt svårt för.⁵²
Arne Eriksson skrev till författaren och föreslog en strykning. Alf Hen-rikson stod emellertid på sig och menade, att den lokala kulturen och det lilla perspektivet var nog så viktiga. Även om han var öppen för förändringar, markerade han rätten till sin text och svarade:
Beträffande slutet på pjäsen bör Du besinna att en rätt stor del av publiken kan förmodas vara sakkunnig ifråga om det lilla som händer där. Naturligtvis ska vi stryka allt som känns som longör, men jag är inte säker på att publiken med sin lokala förankring gäspar mera åt Tham och Dalin och Damstedt än åt S:t Sigfrid eller Axel Oxen-stierna […] Alltså vill jag nog gärna veta vad Du vill ha bort innan jag i största allmänhet går med på strykningar, men jag tror inte att jag är
svår att ha med att göra i sådant, ty jag är lika intresserad av scenisk effektivitet som Du.⁵³
I det fria samtalet mellan författare och regissör, som fördes under hela repetitionsperioden, kunde initiativ tas från ömse håll. Arne Eriksson ansåg t.ex., att den lokale ishockeytränaren Sune Bergman och hans lag HV7 borde ingå i spelet, när de hade blivit sverigemästare. Detta ledde till att en ny scen lades till inför föreställningarna 995, och placerades före finalscenen:
Jag sade: vi har fått en kung Sune och alltihop det där. Det måste in. Då skrev han en liten grej på det. Snabbt. Det var ju journalisten i honom.⁵⁴
Det året tillförde Alf Henrikson även en ny sångtext till Linda.⁵⁵ Det fanns inga sådana partier första året, eftersom Alf Henrikson inte visste vem som skulle ha rollen och om den personen ville sjunga solo. Arne Eriksson menade, att Alf Henrikson hela tiden arbetade vidare med sin pjäs:
Hade han fått leva, så hade han ju ändrat och ändrat.⁵⁶
Texten väckte upptäckarglädje och fascination. Speciellt stor blev därför njutningen hos de skådespelare, som hittade glidningar och rytmför-skjutningar i replikerna. Efter att de inledningsvis hade tagit sig över tröskeln av vördnad inför formen, förstärkte det lekfullheten i versbind-ningen, när de lät en sats övergå från ena raden till den andra. Rolf Uno beskrev hur han närmade sig texten:
I början blir man ju nervös och svettig över att den är skriven på vers. Så skulle Alf Henrikson komma ner till premiären och titta – och hans kunskap och allt det där. Då överdriver man litet mer. Man blir så väldigt taktfast på något vis och noga i det där. Det är ungefär som om man skulle spela ett stycke musik och man spelar varje not för sitt värdes skull och man vågar inte göra så mycket utöver det där. […] Jag tycker man blev friare och friare i versen. […] Och att man vågar göra pauser, där man inte vågade förut, för att orden skulle hänga ihop. Då kunde man slänga ut ett ord och så låg det i luften, tills man knöt an. […] Det är jättehärligt! När det börjar svänga så där, det är då det börjar bli roligt för en skådis.⁵⁷
Respekten fanns för textens integritet och författarens verk. Versmåt-tet var en utmaning för yrkesskådespelarna. Pekka Paloviita kände sig stimulerad:
Ja, det var första gången jag gjorde något på knittelvers. Och Alf Henrikson är en mästare […] hans sätt att kunna behandla vers på olika sätt geniala. Jag vet inte någon i detta landet, som skulle kunna matcha det. […] Knittelversen gjorde att det är en speciell stuns i det.⁵⁸
Det kulturella kapital som tillförts Huskvarnaprojektet genom såväl amatörerna som texten anammades av yrkesfolket. Förslag till ändringar i textinnehållet grundade sig i första hand på hur berättandet skulle tas upp av en presumtiv publik. Hur skulle nutiden uppfattas? Kunde publi-ken knytas tätare till berättandet, om Alf Henrikson lade till en aktuell scen eller sångtext? För egen del såg yrkesfolket mer till det strukturella kapital, som Alf Henrikson tillförde projektet. Knittelversen fascine-rade särskilt. Ingen ifrågasatte textens utformning. Det som sysselsatte yrkesfolket var hur berättandet skulle gestaltas.
Sammanfattningsvis kan man konstatera, att alla höga förväntningar inför Alf Henriksons text infriades från såväl enskilda amatörer som från yrkesfolket. På länsteatern uppvägdes tveksamheter inför hur texten skulle gestaltas av möjligheten att tillsammans med teaterföreningen resursmässigt klara en uppsättning av stort format. Alf Henriksons namn borgade för framgång. Man kan gott påstå, att Bara tusen korta år blev det sammanhållande kitt, som krävdes för samtliga medverkande.