Arne Erikssons dotter Nina W. Larsson och Maud Löfberg var anställda på länsteatern som maskörer och perukmakare. Länsteaterns resurs omfattade även maskören Jenny Arstam och assistenten Munir Warda. De började med att studera kostymskisserna och samrådde sedan med kostymör, regissör och scenograf. Därefter skapade de egna maskför-slag. Nina W. Larsson tolkade starten:
Det vi hade fått som morot var att leka. Det här ska vara roligt. Vi ska berätta historia och vi ska ha jävligt kul.³⁹
De skapade mycket fantasifulla peruker, där de använde naturmaterial såsom lin och fårull, men också gardinsnören, tätningslister till fönster och träbåtar, samt veckat färgat läder. Nina W. Larsson beskrev tillväga-gångssättet:
Det skulle vara turister som kom från olika länder: japaner och så. Då tänkte vi: vad ska vi ha för material nu? Och då fick vi för oss bottningslister till att täta båtar med. Det är som små korvar från 5 cm till ,5 cm och upp till – ja nästan så det ser ut som bajskorvar. Det tyckte Annika Stigsdotter jämt […] Men vi sa: du ska se sen när det blir klart. Det blir jätteroligt! Och då blev det en enhet, att vi bara använde det materialet. Och så kom frisyrer till detta. Då gjorde vi amerikanare – Madonna var en peruk. Grå silvriga damen var en.⁴⁰ Där det gällde roller som hade autentisk bakgrund granskade de por-trättmålningar, men eftersträvade inte någon realistisk likhet. De för-storade vissa delar för att rollfigurerna skulle bli extra tydliga att identi-fiera. Programbladet ger följande information:
De olika figurerna har förhöjts i maskarbetet, kungar och andra potentater har fått överdriven glans och prakt. Vi har fått arbeta mycket med vår egen fantasi, uppfinningsrikedom, och vi har utfors-kat en mängd material. Enormt roligt och inspirerande. Ett sånt här arbete, att skildra tusen år, får man nog bara göra en gång i yrkes-livet.⁴¹
Arbetsmässigt gick kontakten till så, att de förde en fortlöpande dialog med de olika yrkeskategorierna på länsteatern allteftersom arbetet växte fram. Den kontakten var inte lika lätt att upprätthålla med amatörerna. Tid för repetitionerna och olika repetitionsplatser satte käppar i hjulet för Nina W. Larsson och hennes arbetskamrater i mask/perukverksta-den:
Allting kunde vi inte göra, för de [amatörerna] arbetade. Och så var inte alltid repetitionerna i samma hus.⁴²
Maskörerna satt med vid repetitioner för att lära känna karaktärer och spelsätt. De gjorde skisser, som de sedan stämde av med scenograf och regissör, samt visade de medverkande. Nina W. Larsson fortsätter:
först skissa ner vad vi tänkt. Och sedan pratade vi med skådespelarna och amatörerna […] Och sedan närmade vi oss detta. Det var enorma provningar.⁴³
Förutom tillfällena då skisser visades, skedde kontakten med amatö-rerna vid provningarna. Då var mask och peruk färdigställda. Nina W. Larsson beskriver sin arbetssituation:
man försökte hålla kontakten vid stora provningar. ”Nu har vi gjort asar. Nu måste ni komma.” Och så prövade man och kryssade för det som man hade prövat och vad man hade kvar.⁴⁴
Kontakten med Huskvarna var begränsad. Nina W. Larsson utgick istället från Alf Henriksons text:
Ja, man fick ju reda på en del. [Vatten]fallen och så. Och då var man på besök och såg. Det var jag. […] Men annars – nej det var mer det som Alf Henrikson skrev.⁴⁵
I kontakten med såväl amatörer som yrkesfolk fann hon, att skillnaden i attityd var märkbar mellan amatörerna och yrkesskådespelarna, som hade en formning genom sin utbildning. Amatörernas väg ansåg hon annorlunda och stundtals fri från de krav yrkesteatern kunde ställa:
Här är det människor som älskar teater och att stå på scen. Man prövar ju och förkastar, men de [amatörerna] är entusiastiska på ett annat sätt. De har en annan drivkraft, för jag menar, att de gör det här och nu och sedan är det borta. Det är en speciell kraft där. Och är det så att det funkar, så får man väldigt roligt. De är litet mer som barn. Det är också galet – jag kan inte säga naivt – fast de är oerhört tålmodiga och oerhört entusiastiska. De tycker att det är kul hela tiden. Och för oss är det vårt jobb och ibland kan man känna ”hur fan ska jag lösa det här?” ”hur ska jag göra?” och ”jag måste hitta på något annat”. Men amatörerna säger ”det där blir säkert bra”. Oh så skönt!⁴⁶
Maud Löfberg hade arbetat med amatörer i olika projekt tidigare. Hon hade då noterat en viss respektfylld återhållsamhet från amatörer hon mött. Hon hade märkt att hennes erfarenheter rymmer både plus och minus:
Det som jag tycker är positivt med amatörer är att det finns en så enorm kraft och glädje, en lust, en lekfullhet, även om de ibland kan vara litet skrämda och ibland ha litet för stor respekt, så har de ändå en lekfullhet som är befriande. Glädjen är väldigt positiv. […] Då måste jag försöka få dem att inse, att nu ska vi berätta en historia. Om du är den här karaktären måste vi hitta en balans i den här som stämmer. Jag måste hjälpa dem att hitta den balansen samtidigt som jag inte får kväva eller snöpa deras glädje. Det kan vara en svår balansgång. Vad som kan vara jättesvårt tycker jag – och nu ska jag vara ärlig – och som kan reta mig till vanvett, när jag jobbar med amatörer, det är att de inte alltid förstår att det här är mitt yrke och att det ligger mycket tid bakom.⁴⁷
Hon menade, att amatörer i allmänhet inte har kunskap om tillverk-ningsprocessen för mask och peruk. Vid flera tillfällen hade hon upp-levt förvåning från amatörers sida över, att maskören tillverkar peruker själva. Det är åtskilliga arbetstimmar som går åt till att göra en peruk och kostnaden kan vara hög:
Det kan vara så att de inte ens förstår, att den här peruken tog det 40 timmar att tillverka. Den är dyr som skam. Håret är värde-fullt. Man handskas varsamt med den. Det här är ett hantverk med många arbetstimmar bakom. De kanske slänger med den där peru-ken, tappar den på golvet, när de tagit av sig den och låter den ligga. Någon kanske har trampat på den. Sedan är det jag som ska sitta och tvätta den, frisera den och laga den. Det är sådana här saker som kan göra mig galen. […] Det är en tanklöshet och en respektlöshet.⁴⁸ Maud Löfberg uttryckte den förståelse för yrkeskunskap hon förväntar sig i ett samarbete med amatörer:
Och då är det jag som står som ansvarig för mask. Det är mitt namn som står i programmet. Och det är jag som får skämmas. Så är det. […] Alltså de gör det här på sin fritid, för de tycker det är kul. Och de kommer och är fulla av entusiasm. De förstår inte alltid, att vi suttit och jobbat många timmar och förberett, för att de ska kunna komma och ha kul. Och vi har kanske jobbat av bara attan med det. De tror att vi har bara lika roligt som de och inte tar det med samma klackspark som de. De förstår kanske inte, att vi har svettats ymnigt för det här. Och scenteknikerna har byggt hela scenen och slitit och riggat ljus och det ena med det andra. Och de tror att vi har haft det lika trevligt som de. Men vi har slitit och det är inte alltid de för- står att vi gör ett arbete. Det kan vara helt enerverande, för det kan skapa missförstånd mellan amatörer och proffs, som skapar irrita-tion.⁴⁹