Roland Stenström hade förutom sin anställning vid länsteatern en bak-grund som dramapedagog. Han var en länk mellan yrkesteatern och olika amatörprojekt. Redan vid de inledande diskussionerna presente-rade han sin modell för hur ett spel skulle kunna organiseras:
De ringde mig från Huskvarna. Det var Folke Skånmark. Vi hade talat mycket om det här [teaterspelet]. Långt innan det startade, pratade han med mig om att sätta upp stadens historia. Så jag satt med en 5–6 gånger innan det började och projekterade, som när man lägger upp sådant här. Jag var väl där som någon slags expert. Kon-sult är ett bra namn. Vi snackade igenom själva upplägget […] Jag var anställd på länsteatern. Men sedan var det annat. Det var andra projekt på gång i länet: det var Norrahammar, det var Tranås, det var Eksjö, det var Nässjö och så vidare. Jag var någon slags resandeexpert eller vad man ska säga.²⁴
Roland Stenströms råd till Huskvarnagruppen var att inte börja direkt med en pjäs, utan att först rekognosera underlaget genom att anordna en kulturfestival i Huskvarna. I den planeringen ingick också länsteater-producenten Ingrid Sindahl-Norelius. Deltagarna var med i festivalen utan att egentligen veta om planerna på ett kommande spel om Hus-kvarna. Det blev en slags dold audition, som Roland Stenström ansåg lyckad:
Det var inte en tanke på spel överhuvudtaget, men ur de olika kon-stellationerna blev det ändå en stomme. Det var väldigt många, jag tror det var 70 % av dem som jobbade med kulturfestivalen, som sedan var med i själva spelet.²⁵
Efter sin inledande insats lämnade Roland Stenström teaterplaneringen i Huskvarna. Istället fördjupade han sig i Eksjöspelet. Till det fanns flera skäl. Han ansåg, att amatörer och yrkesfolk krävde olika arbetsmeto-der. Att börja med en manustext kunde verka avskräckande för den som möter teaterarbete för första gången. Roland Stenström ville använda en annorlunda metod med amatörerna och börja med dramapedago-giska övningar. Förutom som rådgivare var han tveksam till att bygga in länsteaterns personal i en föreställning. Det var viktigt att stärka den lokala kulturidentiteten utan annan inblandning. Han ville därför, att endast amatörer skulle delta:
Om man har med proffs, är risken att det blir ett A- och ett B-lag. Ska man lägga upp ett sådant spel på längre sikt, så tror jag inte att man ska ha med s.k. proffs. Utan det här är som jag ser det bygdens eget spel, som det nu är i Eksjö.²⁶
Teaterchefen Bernt Lindkvist gav sitt stöd till Roland Stenströms tankar, när det gällde att söka kraft hos lokala eldsjälar. Han ansåg det dock inte tillräckligt för länsteaterns behov. Att teateramatörer på en ort själva skulle bära fram ett spel, ta hand om det och låta det leva vidare uppfattade han som möjligt. I den lokala vi-känslan fanns länsteaterns chans till förankring:
När vi [länsteatern] försökt administrera fram ett intresse, så funge-rar det inte. Det måste finnas någon som brinner på det lokala planet. Och som har något man vill att vi ska vara med och gestalta.²⁷
Ett samverkansprojekt, där yrkesfolk enbart bidrog med text, sceno-grafi, mask och kostym ansåg Bernt Lindkvist inte tillfyllest. Amatö-rerna borde ges säkerhet genom en stadig regi. De skulle omfamnas av teknik och alla de övriga resurser en yrkesteater kan erbjuda. Men hur skulle då länsteaterns skådespelare involveras? Bernt Lindkvist önskade, att de skulle uppfattas som unika och speciella av regionens invånare, att de skulle anses företräda regionen. Den effekten kunde man uppnå om yrkesskådespelare samarbetade med amatörer. Begreppet ”våra skåde-spelare” skulle därefter gälla länsteaterns aktörer. Känslomässigt skulle de placeras före yrkesskådespelare på riksplanet. Intresset att se länstea-terns produktioner skulle öka, närheten skapa en särskild förtrolighet. Amatörerna skulle vara stolta över dem och minnas:
Jag har spelat med Pekka Paloviita. Vi var med i samma projekt.²⁸ En kommande produktion skulle marknadsföras genom att skådespe-larna hölls fram och namngavs som teaterns främsta tillgång. Om man enbart hänvisade till pjäsens titel, fick man betydligt mindre räckvidd. Då vände man sig till en initierad publik till antalet avsevärt mindre, framhöll Bernt Lindkvist.
Vilka olika kvalifikationer har amatörer och yrkesfolk? Hur betraktas och värderas den andra parten? Olle Månsson ironiserar kring förhål-landet i en debattartikel i amatörteatertidskriften Teaterforum:
I botten ligger förståss en lätt föraktfull (och fördomsfull) syn på begreppet ”amatör”. […] En ”amatör” är per definition en som vill, men inte kan. Detta i motsats till ”proffset”, som både vill och kan. Därför kan man få se den märkvärdiga värderingen ”proffsiga ama-törer”.²⁹
Utbildningsaspekten är central. De yrkesmässiga teaterutövarna i Sverige har mestadels en flerårig utbildning, som för skådespelarnas del leder till en teknisk skicklighet i rollskapande. Till amatörernas minussida brukar hänföras en kvalitativ ojämnhet som har sin grund i bristande teknik. För en yrkesskådespelare handlar det vanligen ej om improvisation att ur hjärtat och i stunden berätta om den egna verkligheten, utan om en gestaltande upprepningskonst, som presenteras så disciplinerat som yrkesteatern eftersträvar. Regissören Arne Eriksson beskrev sin syn på skillnaderna:
Det som skiljer sig åt är ju oftast att skådespelarna i alla fall har fått lära sig ett sätt att gestalta, upprepa likadant, medan amatörerna inte har gjort det, utan kan i sina bästa stunder börja bli lika bra, men som i andra faller pladask. Och är ju inte skolade vare sig kroppsligt eller röstmässigt.³⁰
För en amatörskådespelare som inte känner alla fallgropar i gestalt-ningen, kan likväl en rollens naturlighet infinna sig på scenen. För yrkesskådespelaren som lagt ner stor möda på tekniskt utförande är den inte lika självklar.
Det man blir avundsjuk på som professionell skådespelare, är när en amatör blir sådär frejdig, som vissa är. När de kommer in och är precis så frejdiga, som man vill att det ska vara. Att det är dit man ska nå. Allt är så avslappnat och ska se enkelt ut. Så går de bara in och gör det. Det är som spelmannen som går in och spelar en vacker låt på gehör, fast han inte repeterat. Han bara gör det av egen kraft. Och det kan man känna sig avundsjuk på. Att det finns de som har begåvningen.³¹
Det finns också en annan sorts yrkesdisciplin, den som beskriver lojali-teter till teaterkonsten och till dess uppdragsgivare. En lekfullt obero-ende amatör kan ställa till oreda i gängse arbetsmetoder. Bernt Lind-kvist ansåg att yrkesskådespelare måste upprätthålla en etisk linje i sitt förhållande till teaterkonsten:
När man jobbar jämt med teater yrkesmässigt, så måste man vårda teatern. Vi kan inte snacka skit om teatern. Vi kan inte tycka för dåligt om det vi håller på med, om vår konstform. Men en amatör behöver ju inte gå och bära några höga tankar om teatern. Det kan ju vara roligt bara, eller hur? […] Och det ska man tillåta amatörerna. Till och med kan man lära sig av det. Det kommer in så mycket allvar ändå i alla yrken.³²
Bernt Lindkvist var klart positiv till amatörteaterarbete. Det hade han visat genom att under åren ingå i olika grupper och bistå med eget kun-nande. Bland anställda på länsteatern hade tidvis funnits en initial tvek-samhet till att arbeta med amatörer.
Det är ju en konstig sak. Så gott som alla som jobbar med profes-sionella har ju någon gång gått amatörens väg. Det finns ju inte så mycket annat att välja på. Men alla är inte stolta över det. Jag vet inte, men det odlas ibland en slags elitism inne på en institution. Och det verkar som om man inte tror att den tål dagsljuset. Medan nu, när vi tittar många år tillbaka på det som skett, så kan vi säga, att det finns ett väldigt intresse för den här sortens samverkan, eftersom man får tillbaka så mycket energi. Man får tillbaka så mycket av glädje. Det är en lust, som man ibland har svårt att hitta.³³
Länsteatern ville genom att samarbeta med amatörer finna den specifika identiteten i den regionala kulturen. Bernt Lindkvist var väl medveten om vad han ville tillföra länsteaterns arbete:
Det ÄR något speciellt. Det finns ett tilltal, det finns en gemensam kultur här, som inte finns på andra ställen.³⁴
En uppsättning där både amatörer och yrkesfolk fanns med kunde därtill ges större omfång än vad länsteaterns ordinarie resurser tillät. Å andra sidan kunde alltför många amatörsatsningar sommartid inkräkta på annan teaterverksamhet under året. Arbetstidslagar och fackliga avtal kunde sätta käppar i hjulet. Om man spelade under såväl sommar- som vinterhalvår fanns inte tid för semester.
På länsteatern var man väl medveten om, att publiktillströmningen pekade nedåt för svensk teater. Å andra sidan fanns många människor som ville arbeta praktiskt med teater. Det öppnade möjligheter att nå delar av länet, dit länsteatern inte hade kommit tidigare. Via ett samverkansprojekt med amatörer kunde fler lockas till teatern. Huskvarnaborna hade ingen egen teater i bruk. De fick bege sig till teatern i Jönköping, för att se läns-teaterns föreställningar. Den geografiska sträckan mellan de båda orterna är närmast obefintlig, men det lokalkulturella avståndet är betydligt längre. Ett motsatsförhållande präglat av distans fanns sedan gammalt. Allt roligt fick inte ske i Jönköping, ansåg huskvarnaborna. Teaterchefen förklarade, att teaterns ambition var att nå så stor publik som möjligt:
Jag skulle nog betrakta det som tjänstefel om jag inte arbetade för att skapa så många kontaktytor som möjligt mellan teatern och dess faktiska och presumtiva publik och därtill få så stora intäkter som möjligt att investera i kommande produktion.³⁵
Man fann att plussidan övervägde i förslaget om att länsteatern skulle genomföra ett teaterspel tillsammans med amatörer i Huskvarna. Här kunde man få såväl ny dramatik som musik, utökad ensemble och inte minst ny publik.