En av de faktorer som tydligast påverkar en persons val av en viss lösning av en konflikt är självklart vilket syfte personen har. Ett långsiktigt mål betingar i allmänhet en annan, och ofta mer svårge- nomskådlig, strategi än ett kortsiktigt. På Sishem verkar valet av anpassningsstrategi för att lösa konflikter styras av ett kortsiktigt mål, nämligen att få det ”lugnt på avdelningen”, d v s att under- trycka eller direkt dämpa konflikten. Med detta menas att eleverna inte bråkar, skriker, käftar, slåss o s v, alltså förhåller sig ”snälla” och ”lydiga”. Den huvudsakliga behandlingsuppgiften beskrivs
många gånger i mina intervjuer som en strävan efter att få eleven att vara lugn och trevlig på institutionen.
Väljer man att ensidigt anpassa eleverna till institutionen för att åstadkomma ett lugnt klimat måste det ske genom en sträng tillämpning av reglerna och belönings- och bestraffningssystemet. Väljer man i stället att försöka åstadkomma ett lugnt klimat genom att ensidigt anpassa sig till eleverna (men ändå inom ramarna för behandlingen och lagen) kan det innebära att man t ex låter elever få sin vilja fram för att stävja ett uppblossande bråk och i värsta fall att man förser elever med droger. Man kan uttrycka det som att det råder en enkelriktad anpassning, antingen till eleverna eller till institutionen/personalen.
I de fall då eleverna går med på den strategi man valt blir det lugnt på avdelningen, åtminstone tillfälligt. Men i de fall då ele- verna inte går med på strategin resulterar konflikten i bråk, miss- handel eller rymningar o s v.
Han går ju som klockan här, om man säger så. Han sköter sig och är aldrig dum emot personal. Han gör det han i stort sett skall göra. Men inget mer, men han är lite jobbig utanför ... men på institution går det bra. Personalen trivs med honom, och han får en hel del fördelar.
Den mer ömsesidiga anpassningen innebär en flexibilitet hos personalen. I dessa situationer analyserar personalen situationen och försöker bedöma vad konflikten handlar om och agerar utifrån detta. Det innebär att man i en konfliktfylld situation både kan sät- ta tydliga gränser och samtidigt bemöta eleven med utgångspunkt i ett behandlingstänkande.
En elev är provocerande mot de andra eleverna. Personalen försöker dämpa honom. Detta visar sig inte fungera, eftersom han vill visa de andra killarna att han är tuff. I detta läge kan personalen välja att gå efter regelboken eller göra en bedöm- ning utifrån pojkens behov. Behandlaren bedömer situatio- nen utifrån något som tidigare inträffat, nämligen att pojken egentligen signalerar att han behöver och vill ha ett enskilt
samtal, vilket han inte kan uttrycka öppet inför de andra. Be- handlaren beslutar därför att ta med sig honom in på rummet för samtal.
Utfallsuppgivenhet
Med den kortsiktiga anpassningsstrategin, med syftet att få det lugnt på avdelningen, följer att de långsiktiga målen med institu- tionsvistelsen och behandlingen nedprioriteras. Ytterst leder det till att man blir mer och mer pessimistisk om de långsiktiga resultaten av behandlingen – eller att man överhuvudtaget inte reflekterar över något slags långsiktig effekt av behandlingen efter institu- tionsvistelsen. Det finns i intervjumaterialet flera beskrivningar som vittnar om en uppgivenhet kring resultatet och effekten av behandlingen. Överlag tänker behandlarna inte särskilt mycket på effekterna av vistelsen; man betonar istället vikten av att eleverna sköter sig på hemmet. Det visar sig bl a på så sätt att personalen har svårt att formulera tankar om elevens framtid.
I materialet beskrivs en uppgivenhet kring de icke anpassade ungdomarna som ständigt rymmer, missbrukar och bråkar sig ige- nom behandlingen. Det är med dessa elever som det utvecklas en relationskrasch, och de upplevs vara helt opåverkade av behand- lingshemsvistelsen. För dessa elever uttrycker man inga starka framtidsförhoppningar.
Men även på tal om de s k anpassade ungdomarna, de som man upplever sköter sig relativt bra, eventuellt går framåt i be- handlingskedjan o s v, beskriver man en uppgivenhet inför behand- lingsresultatet på lång sikt. Denna uppgivenhet beskrivs som att man inte är övertygad om att det finns något samband mellan en lugn, alltså inte bråkig, elev under institutionsvistelsen och behand- lingsutfallet, d v s att anpassningen på hemmet inte behöver ha något att göra med hur behandlingsresultatet blir. Personalen ut- trycker ofta tveksamhet om hur mycket eleverna verkligen har tagit in och lärt sig och hur mycket som finns kvar då de kommer ut, hur mycket de egentligen har lyssnat o s v.
Ja, det är ju genom den här ARTen som vi har, kan man ju påverka. Att man … men… jaa… Men det känns ju inte rik- tigt så, för vi kanske påverkar en liten bit sen fortsätter dom med kedjan, sen ser vi aldrig slutet. Så vi vet ju aldrig riktigt vad vi har gjort. Så det är ju en nackdel och va först i en ked- ja. Men det finns en tanke med … man ska påverka, men du vet inte riktigt om det verkligen gör det. Nej, det vet jag inte, för vi får aldrig något och det blir ganska tungt och … ja, man jobbar och sliter kan man säga, och sen vet man aldrig om man får nåt resultat av det man gör.
Ja, jag tror ju att den här strukturen vi har på avdelningen också kan … det är ju jättesvårt … jag tror att den är i alla fall bra för dom. När dom kommer hit, man stoppar upp dom lite grann och man får dom och komma in i vanliga rutiner och följer regler som man måste göra ute i samhället och sånt där. Att man lär sig såna saker. Och det fungerar ju oftast jät- tebra bra här, man blir ju förvånad ibland. Men sen är det ju sen … hur blir det sen. Man vet ju inte om det hjälper när dom kommer ut till sitt igen. Sina kompisar, sina bostadsom- råden, till sitt. Så … jaa …
Ja, för min egen del så har man alltså fått struktur kring all- ting. Och det man kan se på dom enskilda elever så tror jag att dom har ju vart avsaknad av struktur nästan från födseln och tills dom hamna här. Och det fungerar väldigt bra här på institutionen. Och där har vi ett dilemma för att det är ju inte här dom ska fungera egentligen utan det är ju sen. Och jag vet inte, jag har inte sett nå resultat men att ryktena säger att det är – bra.
Ja, till och börja med så har vi ju – dagarna här, är ju alltså fastlagda. Dom har ju teori, dom har snickeri, dom har köket. Och det är liksom vardagen. Men vi är ju med grabbarna hela tiden och … ja, det är ju modellering. Man blir ju som man umgås, och det ligger väl lite grann i det, så att … vi diskute- rar väldigt mycket här på avdelningen. Åtminstone vårt ar-
betslag, jag kan inte svara för dom andra. Så att, jag menar ibland så drar vi ju igång diskussioner för att man skall få ut nånting av det. Oavsett vad man diskuterar om det är… ja, det här terrordådet i USA eller om det handlar om att man har varit på krogen och slagit nån på käften. Så vi kan ju läg- ga in våra värderingar här och sen grabbarna tycker ju oftast olika i samma situation. Så att då trycker man ju litet på det, det har litet med moral och göra, värderingar och vad som anses vara rätt och fel i samhället. Men man påminner dom ju hela tiden, när man får tillfällen och lägen så, så säger man ju ifrån att – nej men, så här kan man ju inte resonera. Och så ja, bollar man litet och till slut så har man ju diskussion igång, och det här är ju jättebra. Sen hur mycket som fastnar det kan jag inte svara på.
Sammanfattning
Oavsett behandlingsideal, det goda objektidealet eller överjagside-
alet, uppkommer ständigt situationer där de professionella dilem-
mana, kontakt och kontroll, skapar konflikter på institutionen. Des- sa dilemman leder ofta till konflikter som betraktas och hanteras utifrån behandlingsidealen, d v s ett kontrollperspektiv genom ökad kontroll eller ett kontaktperspektiv genom ökad kontakt. Ge- nom olika strategier försöker personalen hantera konflikterna. De huvudsakliga strategierna är ensidig anpassning eller ömsesidig
anpassning. Den förstnämnda strategin har två varianter. Den ena
är en anpassning av eleverna till personalen, t ex genom att perso- nalen betonar institutionens regler. Den andra varianten av en ensi- dig anpassningsstrategi är en anpassning av personalen till elever- na, t ex att personalen gör som eleverna vill. Bägge dessa ensidiga anpassningsstrategier används för att upprätta eller återställa ett tillfälligt lugn, ett slags överlevnadsstrategi.
Med den ömsesidiga anpassningsstrategin försöker persona- len förstå den uppkomna konflikten på olika nivåer och från olika perspektiv, t ex genom att försöka förstå orsaken till konflikten och betona kontroll och kontakt i relation till just denna konflikt och denna elev. Ett sätt är att upprätta en dialog med eleven. Detta krä-
ver då ett mer balanserat perspektiv vad gäller de professionella idealen.
En konsekvens av de ensidiga anpassningsstrategierna är be- handlarnas upplevelse av uppgivenhet inför behandlingsutfallet. Eftersom man ofta tycks vara mer eller mindre medveten om att de ensidiga anpassningsstrategierna endast skapar ett tillfälligt lugn, påverkar detta den egna bedömningen av utvecklingen av elever- nas behandlingsprocess och behandlingsutfallet. Behandlarna anser eller tror att de elever som inte anpassar sig till behandlingen kommer det att gå dåligt för. För de elever som istället anpassar sig till behandlingen har man å andra sidan ofta ingen uppfattning om hur det kommer att gå efter behandlingen, eftersom man inte vet om det är en genuin anpassning eller en falsk.