De ospecifika inslagen är personalens sätt att uppträda och relatera till eleverna i olika vardagliga situationer. Det kan t ex gälla perso- nalens beteende vid middagsbordet, deras sätt att hantera åsikts- skillnader sig emellan, hur de förhåller sig till pengar, sexualitet, könsskillnader och etniska skillnader, deras allmänna värderingar och moraliska hållning, hur de håller tider, håller ordning och hål- ler löften. Genom sitt förhållningssätt skall man vara eleverna ett gott föredöme, en trygg modell, ett sätt att vara som är ett gott al- ternativ till det som eleven känner till o s v. Man kan även påverka elevernas inställningar i olika frågor genom att framföra egna åsik- ter. De ospecifika behandlingsinslagen utgör tidsmässigt en mycket större del av behandlingen än de specifika. De ospecifika inslagen är dessutom inget som personalen har tränat i sin eventuella yrkes- eller vidareutbildning utan vilar mer på den egna inställningen, åsikterna och förhållningssättet till andra människor. Självklart påverkar dessa inställningar och förhållningssätt dessutom den egna synen på rollen eller uppgiften som behandlare och vilket syfte behandlingen har. Dessutom påverkar de naturligtvis synen på eleverna. Ett typiskt exempel är hur behandlarens inställning till människor från andra länder i allmänhet och till invandrare i syn- nerhet påverkar synen på en invandrarelev. Eftersom det ofta råder en tydlig uppdelning i elevgruppen mellan elever med svensk och utländsk bakgrund och ibland mellan elever som är invandrare men med olika etnisk eller religiös tillhörighet, så blir behandlarens
förhållningssätt oerhört betydelsefullt för huruvida ett rasistiskt beteende legitimeras eller ej på avdelningen.
Ett annat exempel är könsperspektivet, där synen på mans- och kvinnorollerna ju också utanför Sishem ofta definieras i termer av makt och underkastelse. Där kan behandlarnas attityder och stil gentemot det motsatta könet även vara starkt normskapande. Ho- mosexualitet är ytterligare ett område där elevernas inställning ofta är onyanserad, för att inte säga hatisk, synbarligen fobisk, och ofta förknippad med brottsliga gärningar, såsom misshandel. Med ut- gångspunkt i tanken om de ospecifika inslagens roll som modell och föredöme borde därför elevernas inställning till dessa tre cen- trala områden; etnicitet, kön, sexualitet bemötas och diskuteras. Om inte detta sker bidrar inte behandlaren som modell till föränd- ring utan kan t o m bidra till att förstärka elevernas fördomsfulla värderingar. Dessutom är risken stor att behandlaren genom sin inställning eller sin omedvetenhet om sina egna attityder bidrar till ett behandlingshaveri, bl a genom att legitimera uppfattningar som bidrar till aggressiva känslor, misshandel och rymning, t ex när man särbehandlar vissa elever beroende på etnisk tillhörighet.
Här ett exempel på hur personalen ofta undviker att hantera eller konfrontera t ex rasism:
Eftermiddag i samlingsrummet, både personal och elever vis- tas där. Y visar sitt ogillande genom kommentarer om andra elevers hudfärg och hårfärg. Han pratar högt och ljudligt om aporna i Stockholmsförorterna o s v. Inte en enda gång ser eller hör jag att personalen reagerar på detta. De färgade och mörkhyade eleverna låtsas inte höra Ys tydliga meddelande, men de försvinner ut ur rummet kort därpå.
Här är ett exempel på hur en behandlare resonerar om den egna attityden:
Det är ju en sak om man tycker illa om viss musik eller vissa folkgrupper, då ska man kanske inte säga det ... utan man måste ändå ha ett sunt förhållande till arbetet, hur man är på arbetet.
De ospecifika inslagen förutsätter att behandlaren har en ge- nomtänkt inställning, som dessutom skall vara demokratiskt grun- dad i t ex synen på andra kulturer. Å andra sidan är det svårare att kontrollera detta då det inte finns en manual för hur man skall tala om invandrare, homosexuella etc. Dessutom skapas en behandlar- kultur som speglar kollektiva åsikter och värderingar i arbetsgrup- pen, på avdelningen eller på hela institutionen, där vissa åsikter legitimeras medan andra förkastas eller tabubeläggs.
Ett annat exempel på de ospecifika inslagen handlar om hur man förhåller sig till varandra vid matbordet. Behandlarna och eleverna tar sin mat, äter och lämnar bordet när man själv har ätit färdigt. Man tycks inte ha som något slags outsagd sed eller vana att invänta varandra. Under mina besök ser jag därför sällan att det uppstår en gemensam samvaro kring maten; det påminner snarare om ett slags utfodring. De gemensamma middagsdiskussionerna, som flera behandlare beskriver som ett viktigt behandlingsinslag, har jag sällan bevittnat. Överhuvudtaget hör jag inte många ge- mensamma diskussioner i viktiga frågeställningar, trots att många behandlare understryker just vikten av att diskutera olika frågor.
Det är alltså inte styrt, så man går in och sätter sig en lektion utan det här tar vi direkt där vi sitter. Det är många gånger som vi blir sittande både en och en och en halv timme vid matbordet när man äter. För det är jättebra, då sitter man samlade allihopa. Det är alltid någon som vräker ut sig något och så kan man börja nysta liksom.
Man för diskussioner med eleverna om vad som är rätt eller fel ständigt och jämt alltså. De diskuteras TV-program, tid- ningsartiklar och filmer. Det är inget som är våldsamt plane- rat att man går in i ett enskilt rum utan man sitter med några grabbar och pratar om vissa saker och försöker köra lite mo- ral och etik liksom.
Personalens sätt att bemöta en elev blir viktigt både för den eleven men också inför de andra eleverna. I intervjuer och samtal
har eleverna ofta beskrivit att en personal som uppträder juste mot i princip alla elever, t ex inte raljerar tillsammans med andra elever över någon enskild elev, också inger mest förtroende. Som elever- na uttrycker det: ”En personal som inte är taskig mot andra elever behöver man inte vara orolig för.”
Ett exempel är hur behandlarna genom sitt förhållningssätt kan visa både den enskilda eleven och de andra i elevgruppen att man tar elevens oro på allvar. Därmed skapar man också en förut- sättning för att kunna prata om känsliga ämnen.
Kvällsfika med personal och elever. Y berättar hur han träf- fade några flickor på en utflykt och hur han gjorde bort sig. Han är upprörd över sitt klantiga beteende. Personalen lugnar honom genom att förklara hur de tror att flickorna uppfattade honom. De pratar om händelsen med eleven och hur man kan uppträda när man möter nya tjejer, de understryker också att hans beteende inte var konstigt eller dumt. Jag ser hur lugn och glad eleven verkar bli. De andra eleverna försöker till en början göra sig lustiga över honom men det klingar ut, efter- som behandlarna inte låter detta ta över.