Urval av data har gått från ett öppet, mer förutsättningslöst förhåll- ningssätt till data till ett mer fokuserat insamlande. Som exempel formulerade jag i början av datainsamlingen den kritiska frågan som en om samspel i största allmänhet: ”Hur relaterar personal och elever till varandra?” Alla typer av interaktion var lika intressanta för mig. Så småningom blev min fråga mer fokuserad, i o m att deltagarna själva fokuserade på vissa typer av interaktioner eller att jag själv kom att uppfatta vissa samspelsformer som mer intressant än andra. Självklart påverkades mina observationer och intervjuer
av tidigare intervjuer och observationer. Till exempel talade många elever om vikten av ett förutsättningslöst bemötande från persona- lens sida, och när jag fokuserade på detta förhållningssätt i mina deltagande observationer, visade personalen stora olikheter. Samti- digt som insamlingen blev mer fokuserad på vissa aspekter, öpp- nades utrymmet för ett friare förhållningssätt i datainsamlingen. Med det menar jag att fick gradvis lättare att acceptera fenomenets komplexitet i takt med att fenomenet började ta form. Ett exempel på en fråga till datamaterialet blev, ”Kan en av de former av allians som man upprättar innehålla ett inslag av icke-allians? Och är det i så fall en allians?”
Kodningen kom från början att handla mycket om olika kva- liteter i relaterandet mellan personal och elever. Så småningom såg jag dessa kvaliteter som olika dimensioner, t ex avstånd och närhet i kontakten. Snart lyftes dessa kvaliteter till att gestalta processer, t ex hur en behandlare vidmakthöll en distanserad kontakt oavsett elevens behov. När jag tänkte i processtermer gick det efterhand att skönja olika slags relaterandemönster, t ex hur i konflikter med eleverna personalens mer ensidiga förhållningssätt stärks. En del av dessa processer noterade jag parallellt med kodningen, i form av mer beskrivande s k memos. Dessa visade sig så småningom utgö- ra värdefull kunskap i den senare delen av dataanalysen, då de kunde användas för att länka samman de olika processer som kom att utgöra den slutliga modellen. Exempelvis nedtecknade jag tidigt beskrivningar av ett slags anpassningsprocess. Eftersom jag då inte riktigt kunde se hur den hängde ihop med de andra processerna i relaterandet mellan elever och personal lät jag dem t v vara i form av memos men kunde sedan använda dessa memos för att utveckla den slutliga alliansmodellen.
Genom jämförelser (”komparation” i GT) och ett fokuserat urvalsförfarande utvecklades i min förståelse dessa olika relateran- demönster till olika typer av relaterandeprocesser som skilde sig åt i olika avseenden, t ex olika anpassningsstrategier. Genom det som i GT brukar kallas ”konceptualiseringsprocessen” kunde jag ut- veckla mina idéer om dessa olika anpassningsstrategier till ett kärnbegrepp för ett fenomen som jag kallar skenallians.
När jag identifierat skenalliansen kunde jag ånyo analysera interaktionerna mellan elev och behandlare, nu i ljuset av det nya
begreppet. Dessutom analyserade jag igen sådana faktorer som behandlarna och eleverna nämnt i intervjuer och samtal och som kunde sättas i relation till detta begrepp. Ett exempel är de delta- gande individernas beskrivningar av de negativa känslor som ele- ver respektive personal kan väcka hos varandra. Analysen av hur man hanterar dessa känslor gav en ytterligare dimension till förstå- elsen av fenomenet skenallians och en utveckling av begreppet.
Därefter prövade jag, och jämförde, processerna som synes leda fram till en genuin behandlingsallians och de som leder fram till en skenallians. Därmed kunde jag uppfånga, och särskilja, ett teoretiskt, ”rent” ideal, där dessa processer är klart åtskilda, och en empirisk verklighet där dessa processer ibland överlappar varand- ra.
Slutligen prövade jag resultatet mot det material som jag samlat in i förstudien och i andra, mer psykoterapeutiska, behand- lingssituationer samt mot befintliga teorier om behandlingsallians och andra fenomen i behandlingsrelationen.
Om observationsmetoden
Mitt förhållningssätt i de deltagande observationerna påminde närmast om det psykoanalytiska/psykoterapeutiska förhållningssät- tet, t ex att kontinuerligt registrera, och reflektera över, mina käns- lomässiga reaktioner på mina iakttagelser, utan att låta dessa käns- lor ta kontrollen över mitt förhållningssätt. Härigenom kan jag jämföra med hur ”de andra” i den situation jag observerar reagerar på samma fenomen som jag reagerar på. Mitt förhållningssätt i de deltagande observationerna präglas av en s k ”fritt flytande upp- märksamhet”, där jag har eftersträvat ett slags uppmärksamhet utan fokus, för att försöka upptäcka det oväntade och okända. Med tiden har min uppmärksamhet dock fokuserats på mer specifika feno- men. Flera forskare som använder sig av deltagande observationer för att studera psykologiska processer betonar vikten av den delta- gande observatörens självkännedom. Man menar att man därmed ökar möjligheten att använda sig själv som ett verktyg i forsk- ningsprocessen. Det kan, med viss förenkling, ses som en rörelse mellan ett subjektivt inkännande och ett mer distanserat betraktan- de (Agar, 1996; Heald, Deluze & Jacopin, 1994; Hinshelwood & Skogstad, 2000). Mina medvetna och omedvetna känslor och tan-
kar påverkar naturligtvis vad jag observerar, hur jag tolkar det jag observerar, och hur jag därigenom påverkar det observerade. Min ambition har varit att hålla en balans mellan närhet och distans till mitt material.
Om nedtecknandet
Wolcott (1994) skiljer mellan tre nivåer av transformering av data från deltagande observationer: deskription, analys och tolkning. Jag har transformerat på alla dessa nivåer. När jag har nedtecknat mina observationer har jag betonat beskrivningen, d v s jag har velat att läsaren, och jag själv, skall uppfatta vad jag uppfattade i stunden. Därför skrev jag mina direkta iakttagelser utifrån ett ”tredje-persons-perspektiv”, ett observerande perspektiv (Emerson, Fretz & Shaw, 1995; Wolcott, 1994). Redan själva nedtecknandet är naturligtvis ett slags tolkningsprocess, från intryck till text, och det kräver en pendling mellan en upplevande och tolkande attityd (Emerson et al., 1995). I efterhand nedtecknade jag, för sig, även de känslor som situationen framkallade hos mig, t ex vrede, sorg och uppgivenhet.
När de antecknade iakttagelserna placerades in i resultatde- len, i form av vinjetter och citat, var min ambition att läsaren skall uppleva vad jag upplevt. Detta är mer eller mindre deskription. I och med att jag använder ett fragment av en iakttagelse för att illu- strera en process eller ett begrepp, har jag placerat detta fragment i ett sammanhang som ger betydelse för helheten i resultatet. De- skriptionen har nu inslag av analys. I diskussionen av resultaten, slutligen, har jag betonat tolkningen, eftersom jag vill att läsaren skall förstå vad jag själv tror att jag har förstått.