Vilka möjligheter finns det att påverka och stötta personalen så att dessa aspekter kan hanteras på ett sätt som ökar sannolikheten för utvecklingen av en god behandlingsallians? På grundval av materi- alet kan man urskilja två slags möjligheter till en professionell ut- veckling av behandlarrollen.
Behandlarstöd
Att döma av personalens beskrivningar av handledning tycks det som om det finns åtminstone tre olika sätt att se på behovet av stöd. Jag kallar dem de självgående, osäkra respektive fokuserade synsätten. Med utgångspunkt i dessa olikformulerade behov syn- liggörs vikten av handledning som ett bidrag till en gemensam grund i behandlingstänkandet och behandlarrollen samt som en ökad möjlighet att reflektera och hantera de känslor som behand- lingsarbetet väcker. Handledning framstår där som ett betydelse- fullt sätt att möjliggöra utvecklingen av en behandlingsallians och förhindra utvecklingen av skenallians, allianshaveri och behand- lingshaveri.
Det självgående (eller självtillräckliga) synsättet präglas av att man överhuvudtaget inte tycker att man behöver någon hjälp utifrån. Man ser sig själv som expert och klarar av arbetet på egen hand. Man använder sig av egna metoder för att pröva olika strate- gier i kontakten med pojkarna, t ex ett slags ”trial-and-error”. De självgående behandlarna eller arbetsgrupperna tenderar att fokuse- ra på reglerna och kontrollen av eleverna genom dessa. Man beto- nar neutraliteten i sitt känslomässiga förhållningssätt och funderar i princip aldrig över en elev efter arbetstid. Därför ser man inte nå- gon större anledning att diskutera, eller ta handledning på, de käns- lor som väcks i relation till eleverna.
Vi frågar X till råds när det har behövts. (Så det är ingen re- gelbunden handledning?) Nej. Men X är med på våra kolle- gier ibland och har någon synpunkt ibland, men annars har vi inget. Det är vi på golvet som fattar våra egna beslut. (Vad tycker du om det?) Jag tycker det är bra, för vi är en liten ar- betsgrupp på [ ] personer. Om vi tar några nya beslut eller behöver ha några nya regler eller göra ändringar så diskuterar vi det på våra kollegier. Jag menar, det är alltid folk som är för och folk som är emot. Och då gör man en röstning bara och sen jobbar alla efter det beslutet som är taget. Det funkar jättebra. Så i stort sett är vi självgående.
Det andra synsättet präglas av osäkerhet i behandlingsarbe- tet. Dessa behandlare uttrycker stora behov av handledningsstöd. Man har dock svårt att formulera vad man vill ha hjälp med utan uttrycker sig mer allmänt och diffust. Dessa behandlare beskriver oftare och tydligare än andra, om än indirekt, en osäkerhet i sin behandlarroll. Man upplever sig osäker i relation till pojkarna både vad gäller gränssättningen och kontakten. Man uttrycker även ofta- re ambivalenta känslor gentemot eleverna, t ex att man tycker att vissa elever är besvärliga att hantera. Flera av dessa behandlare uttrycker även behov av en mer personlig utveckling via något slags individuell handledning.
(Har ni handledning?) Nej vi har inte det ... men vi skulle be- höva ha det faktiskt. (Vad skulle ni ha behov av då?) Ja ... hur man går vidare med sig själv ... när man upplever att man har kört fast med sig själv ... Man behöver bli mer stärkt i sin egen roll. Man behöver bekräftelse på vissa saker ... och kan- ske ändra på andra.
Det tredje synsättet är de fokuserade behandlarnas. Dessa behandlare vet vad de vill ha hjälp med, t ex metodhandledning eller elevhandledning. Det som präglar denna grupp är det uttalade behovet av en expert eller rådgivare som skall tala om för dem hur de skall hantera olika situationer. De tycks vara medvetna om sin
egen behandlarroll men mera osäkra hur de skall agera i olika situ- ationer i relation till eleverna.
Framförallt blir det en massa spekulationer och funderingar kring vissa elevers sätt att göra och inte göra. Man pratar bara om saker man inte vet någonting om. Då behöver man någon som är insatt som kan vägleda en rätt direkt. Istället för att man sitter i en kvart tjugo minuter och säga att man inte vet. Då är det bra med någon som tar tag i det och lotsar det rätt på en gång.
De olika synsätten på behovet av handledning präglas av be- handlarens eller gruppens sätt att se på behandlarrollen och uppgif- ten. Eftersom detta påverkar hur man förhåller sig till eleverna, resulterar behandlarnas eller gruppens olikheter även i olikheter i behandlingen. Eleverna beskriver detta i sina berättelser om de olika grupperna, t ex den ”snälla”, den ”stränga” och den ”mesiga” gruppen. Eleverna lär snabbt känna dessa olikheter och hittar lätt sina förhållningssätt gentemot de olika behandlarna/grupperna. Man väntar med vissa förfrågningar tills den ”snälla” gruppen ar- betar, man ligger lågt när den ”elaka” gruppen arbetar eller man planerar rymning främst under den ”osäkra” gruppens arbetspass. Dessa uppdelningar förstärker troligtvis olikheterna mellan arbets- grupperna, vilket så småningom även kan leda till konflikter dem emellan.
Systematisk, fokuserad handledning som kan ge stöd, struk- tur och kunskap och därigenom förhindra alltför disparata behand- lingstankar tycks vara en bristvara på Sishem. Inte minst måste man fråga sig i vilken mån den självgående gruppen av behandla- re/avdelningar faktiskt har en realistisk uppfattning om sin egen förmåga och sitt behov av handledning.
Utbildning
Professionell utveckling är den andra formen av stöd som påverkar förutsättningarna för personalen att kunna utveckla en produktiv behandlingsallians. Det råder olika uppfattningar i behandlargrup- pen om vad professionalitet i behandlingen på Sishem innebär.
Därför varierar också intresset och upplevelsen av nytta och stöd av utbildning mellan olika behandlare. Grovt kan man dela in upp- fattningarna om professionalitet och professionell utveckling i två motsatta inställningar. Den ena inställningen, professionell utbild-
ningslust, betonar vikten av utveckling genom utbildning, medan
den andra, professionell utbildningsmotstånd, istället tonar ned behovet av utbildning.
Den professionella utbildningslusten beskriver önskan och vikten att ha eller få tillgång till mer formell utbildning och intern- utbildning. Det är många behandlare som uttrycker en lust att få tillgång till mer kunskap om behandlingsmetod såväl som mer all- männa kunskaper som man kan ha användning av i behandlingen. Flera av behandlarna uttrycker både en lust och ett behov att både fördjupa och förtydliga sin professionella roll genom utbildning och därmed kunna arbeta med de tydligt specificerade behand- lingsinslagen, t ex ART. Man uttrycker behov av att få lära sig konkreta behandlingsmetoder och behandlingsinslag för att därige- nom bli en mer aktiv och effektiv behandlare. Att se sig som en aktiv behandlare beskrivs många gånger som att utföra det som behandlarna själva definierar som specifika behandlingsinslag, som t ex ART, som antas leda till specifika förändringar. Önske- målet att få bekanta sig med psykologiska teorier i vidareutbild- ningen är olika viktigt hos olika behandlare, men det allmänna intrycket är dock att man inte är särskilt intresserad av detta.
För att kunna göra ett riktigt bra jobb så tror jag att man mås- te ha en bättre teoretisk utbildning. Du blir ju inte en bra be- handlare bara för att du jobbar här. Jag tror att om man har en utbildning då har man en bättre förutsättning att leda de här ungdomarna åt rätt håll. Där man funderar över varför är Y som han är o s v och där man har lärt sig behandlingsme- toderna ordentligt. Vi skulle få ett bättre behandlingsklimat om folk hade mera utbildning.
Utbildningsmotståndet handlar om en principiell negativ in-
ställning till teoretisk kunskap och ett motstånd mot att utveckla sin roll som behandlare. De behandlare som uttrycker denna in-
ställning ser ingen anledning till att vidare- eller fortbilda sig eller utbilda sig överhuvudtaget, talar ofta nedlåtande om högskoleut- bildning och uttrycker att vanligt sunt förnuft gör mer nytta i be- handlingen än teoretisk kunskap. Vidare uttrycker de ofta att de varken vill eller kan förstå sig på det psykologiska tänkandet om eleverna och behandlingen. Åsikterna bygger ofta på argument av typen att ”eleverna behöver lära sig att uppträda som vanliga män- niskor”, vilket man anser att de lär sig genom att umgås och se hur vanliga människor med vanliga yrken bär sig åt. Man menar att eleverna erhåller denna kunskap genom att befinna sig på institu- tionen, se hur behandlarna gör, följa reglerna och utföra praktiskt arbete. Flera av dessa behandlare berättar att de istället utgår från egna ”teorier” om vad de tycker att behandlingen skall innehålla. De anser att de genom sin praktiska kunskap har lärt sig vad ele- verna behöver. Det psykologiska tänkandet och inslagen och me- toderna i behandlingen beskrivs som mer eller mindre oväsentliga eller obegripliga.
En behandlingsassistent säger att han tycker att det är bäst att jobba på avdelning A, för att han kan reglerna där. Det är en- kelt, han behöver inte fundera så mycket på vad som gäller. Han säger, ”Jag kan inte några som helst teorier om psyket eller något sånt. Jag tror mer på sunt bondförnuft.” Han för- klarar för mig att han har varit grovarbetare och att han inte kan någonting om psykologi.
En annan behandlare instämmer i motståndet mot det psyko- logiska tänkandet men säger, ”Det ju kan ju vara bra med så- na som kan mer teorier och så. Men det är bra med en bland- ning annars skulle alla ju gå omkring och fundera och analy- sera hela dagarna.”
De andra använder sig av [ ]metoden. Men alla gör inte det. Vi är några som istället gör på vårt sätt. Och det är ett sätt som funkar ... Jag har också kroppslig respekt så jag kan säga till. Jag förstår dom här killarna för jag har jobbat med såna
mycket. Så jag vet hur dom tänker och så, dom kräver re- spekt.
De olika inställningarna vad gäller behov av och lust till vi- dareutbildning speglar olikheter i personalgruppen mellan de be- handlare som vill utveckla sin behandlarroll genom utbildning och de som inte känner att de har det behovet. Åsikterna bygger till stor del på olika perspektiv, främst hur man ser på sin egen behandlar- roll och -uppgift, men även vad man anser att behandlingen bör innehålla och ibland även vad den syftar till.
Dessa olika inställningar, tillsammans med olika förutsätt- ningar (d v s utbildning, erfarenhet) i personalgruppen, bidrar till att utveckla och prägla de olika ideala behandlarrollerna och på- verkar hanterandet av olika inslag och påverkande faktorer i be- handlingen.
Sammanfattning
Utbildning och handledningsstöd kan ses som två möjligheter till ökad professionalism och därmed ökad potential till att utveckla behandlingsallians. Om dessa stöd- och utvecklingsinsatser är ojämna eller obefintliga så finns risken att behandlarna skapar egna ideal, ”teorier” och behandlingsmetoder. Då denna typ av behand- ling är krävande både fysiskt och psykiskt så finns risken att dessa egna metoder i hög grad vilar på behandlarnas egna överlevnads- strategier. Då den främsta överlevnadsstrategin tycks vara att strä- va efter ett lugn på institutionen, gagnas utvecklingen av en skenal- lians. Då detta ofta överensstämmer med elevernas överlevnads- strategier stärks skenalliansförloppet. Dock kommer denna skenal- lians ibland att sluta i ett behandlingshaveri. Eleverna beskriver ofta att de känner mer respekt för en behandlare som är tydlig, konsekvent och pålitlig i sin behandlarroll och därigenom även kan hantera gränssättandet i behandlingen. Dessa trygghetsskapande strukturer är något som de flesta elever har saknat under uppväx- ten. Därför utgör en professionell hållning en grundbult i förutsätt- ningarna att utveckla en behandlingsallians. För att utveckla den professionella hållningen måste man ha en grundläggande utbild- ning i behandlingsarbete och frekvent, kontinuerlig handledning.