Behandlarna som utgår från detta behandlingsideal beskriver som sin främsta målsättning att de skall lära eleven förstå de känslor som styr handlandet i olika situationer. Därigenom tänker sig be- handlaren att eleven bättre skall förstå sitt handlande och välja ett mindre destruktivt liv utanför institutionen. Behandlarna beskriver att den främsta uppgiften är att lyssna, fråga, konfrontera. Idealet är att vara närvarande, förstående och tolerant. Genom detta bemö- tande så tänker man att eleverna kommer att börja lyssna till per-
sonalen. På så sätt skall eleven lära sig att lita på vuxna och där- igenom våga delge sina problem och önskningar och be om hjälp. Man anser att grunden för behandlingen är att bemöta eleven med respekt för att få respekt tillbaka. Dessa behandlare betonar fram- förallt det känslomässiga innehållet i behandlingen, d v s inte så mycket reglerna/ramarna.
Vi är det viktigaste redskapet, tycker jag ... att våga – ja, att våga vara nära, våga se, kunna se, och möta killarna i olika situationer.
Där tror jag att han känner att jag är den som tycker om och gillar honom och jag ställer upp för honom oavsett om han skulle knarka eller. Jag skulle inte ge mig på honom om han skulle göra bort sig. (Du skulle inte det?) Nej, jag kan ju pra- ta och säga min mening. Jag är ju inte den som skulle säga att jag är inte din kompis förrän du är drogfri om åtta måna- der. Man står ändå vi hans sida i alla fall. Det tror jag. (Så även om han flyttade till [ ]stad så skulle du ...) Jajamen, så han kan säkert komma till mig i alla fall. Utan att han ska va- ra rädd. Att han skulle ha dåligt samvete och att han gjort bort sig, det tror jag.
Relationen är det viktigaste det går före allt annat. Vi är här för pojkarnas skull för att ge dem något de kanske aldrig har haft förut.
Mötesrelationen
Det ideala relaterande som beskrivs i samband med goda- objektidealet kallar jag mötesrelationen, eller möte, som jag citerar direkt från ett antal intervjuer och samtal med personal med detta ideal. Här betonar man vikten att från början skapa en god känslo- mässig relation till eleven. Man vill skapa en ömsesidig relation, där personalen, genom att lyssna på elevens tankar och önskemål, tänker sig att eleven kommer att lyssna på personalen. Behandlaren
utgår i hög grad från ett individuellt perspektiv på såväl relationen som behandlingen. Man tänker att man genom att bemöta varje elev efter dennes behov skapar förutsättningar för en djupare och mer personlig kontakt. Dessa förutsättningar skapas främst genom etablerandet av en nära relation, ”ett möte”. Utifrån detta ideala relaterande beskriver behandlarna vikten av att kontaktpersonen försöker etablera denna nära relation till sin kontaktelev genom, främst, enskilda samtal och gemensamma aktiviteter.
Man betonar också vikten av att närma sig eleven på dennes villkor och därigenom få till stånd ett gott möte som kan innebära att eleven erfar en positiv relation till en vuxen – kanske generali- serad till ”vuxna”.
Institutionens behandlingsregler får inte lika stor vikt som den känslomässiga relationen. Detta innebär att man i högre grad tycker att man skall anpassa reglerna till individens behov än tvärt- om. Kontaktpersonen beskrivs ha stor betydelse i såväl praktiska som känslomässiga aspekter av behandlingen.
Men att bli sedd att man hör är den viktigaste uppgiften för personal – det är att sätta sig in i varje elevs situation och försöka förstå dem. Se den utifrån hans synvinkel. Det är den enda chansen att kunna hjälpa honom ... Och det är ju killar- na som skall komma fram till sakerna ... men ändå, har vi lyssnat och lärt oss hur eleven ser på sin situation, då har vi ju också möjlighet. Ofta hittar ju killarna själva då, om vi lyssnar. Om vi lyssnar på dom och följer med och inte säger, inte konfronterar det dom säger ... utan gör en sammanfatt- ning ...
Framförallt är det relationerna till killarna. För vi har ju verk- ligen satsat på det, men att det är ju klart att det finns ju saker som vi ... vi tittar på den fysiska miljön och tittar på hur vi agerar i olika saker, så att vi gör likadant där att vi vet att det är riktigt att göra ... att det är viktigt att hålla fast vid regler i lugna tider. Men framförallt är det ju relationen till killarna som är viktig.
Jo, jag tycker att kontaktpersonen är en viktigt roll. (På vilket sätt, vad tänker du?) Nej men det är viktigt för ungdomen att ha en person som dom kan vända sig till, fråga någon som håller i saker och ting som kan hjälpa dom. Sen så för mig är ju det här med kontaktperson, det är ju också det här med samtal … Som jag tycker är väldigt viktigt, att ha regelbund- na samtal där man har en röd tråd som man följer. Där man kan hjälpa dem att bearbeta olika saker och ting … Det är viktigt att ha såna samtal. Det skall vi, det måste vi bara ha.
Det är ju faktiskt dom där mötena man har utanför rummet också med mig som kontaktman, sa jag, dom mötena har du dagligen.
Sammanfattning
Personalen beskriver sina föreställningar kring behandlarrollen. Den ideala behandlarrollen beskrivs som en lärarroll där behand- larnas uppgift är att lära eleverna olika saker. En del av personalen betonar uppfostran som en central uppgift, d v s man främst skall lära eleverna hur man beter sig. Andra betonar det känslomässiga mötet som det centrala i behandlingen, vilket betyder att man främst skall lära eleverna att förstå och uttrycka sina känslor. Jag har försökt sammanfatta mina hittillsvarande resonemang i Figur 1. Man skulle alltså kunna beskriva det så att jag har funnit dessa två huvudsakliga attityder, eller kluster av attityder, uttryckta såväl i uttalanden som ”in action”, till behandlingen på Sishem. Man skul- le möjligen förvänta sig ett starkt samband mellan personalens inställning och den behandlingsmodell som råder på den institution där de arbetar, t ex att överjagsidealet skulle dominera på institu- tion A och det goda-objekt-idealet skulle återfinnas företrädesvis bland personalen på institution B. Enligt mina iakttagelser är det emellertid inte så. Det finns ett visst samband men inte ett starkt. I själva verket kan man finna överjagsidealet också på institution B och det goda-objektidealet också på institution A. Jag kommer därför att fortsättningsvis behandla de två idealen som typiska, om än alternativa, attityder för personalen på Sishem generellt.
Figur 1. Personalens föreställningar om ideala roller och relationer