Denna lösning innebär att personalen betraktar konflikten primärt antingen ur ett kontrollperspektiv eller ett kontaktperspektiv. Där- för väljer man en strategi som utgår från, eller är förenlig med, respektive perspektiv, vilket i regel motsvarar den ideala behand- larrollens betoning av kontroll respektive kontakt. Personalen upp- lever ofta att det råder en motsättning mellan perspektiven, och därför känner man sig tvungen att tillämpa det ena på bekostnad av den andra. Detta innebär att behandlarna måste välja mellan att arbeta på att antingen etablera en god kontakt eller att bli mer sty- rande i relationen till eleverna. I materialet fann jag två olika typer av ensidiga anpassningsstrategier: anpassning av eleverna till insti-
tutionens regler och anpassning av ens eget förhållningssätt till elevernas önskemål och krav.
Två vinjetter illustrerar de olika anpassningsstrategierna:
En behandlare med ett överjagsideal har problem att hantera pojkarna. Han uppträder strängt och kontrollerande. Eleverna uppfattar honom som en sadistisk ”plit”. Detta leder till att de går bakom ryggen på honom, retar honom och pratar skit om honom. Behandlaren reagerar med att bli ännu mer kontrolle- rande och straffande. Kontakten mellan elever och behandla- re är nu mycket dålig.
Eleverna upptäcker att den nya vikarien är en som gärna vill bli ”kompis” med dem. Han har svårt att sätta gränser för eleverna, vilket resulterar i att de blir mer och mer kaxiga och prövande i relation till behandlaren. Behandlaren försö- ker närma sig pojkarna genom att vara snäll och låta dem få sin vilja fram. Detta resulterar i att eleverna nu försöker ma- nipulera behandlaren att utföra olika uppdrag åt dem.
Den mer uppfostringsinriktade behandlingspersonalens be- skrivningar visar att man betonar reglerna på bekostnad av den känslomässiga kontakten vid en konflikt. Regelstyrningen riskerar då att öka det känslomässiga avståndet mellan personal och elever. Personalens bekymmer är att detta sätt att försöka lösa konflikten kan innebära att man att upplevs som inhuman och ”plitaktig” och att risken för bråk då ökar. Detta bemöts främst med en ännu star- kare betoning av kravet på elevernas anpassning till institutionens regler.
Ja, det är på alla sätt roligt att komma till jobbet numera. Eleverna hälsar på en när man kommer – ofta hälsar de om de inte är sura av någon anledning. Visst vi har ju den här metoden ... den innebär att vi styr eleverna. Och vi styr ele- verna dit vi vill med det här teckenekonomiska systemet. Dom hotar inte oss för dom vill inte ha NEJ i sitt block. Dom vill ha JA och då har vi styrt dem dit vi vill ... Vi vill att dom skall lära sig att bete sig som folk i grund och botten.
Vi styr dem dit vi vill med det här teckenekonomiska syste- met. Även med beröm och med bestraffningar. En elak blick
blir en bestraffning, om man tittar arg på någon, det blir en bestraffning. Eller en elak kommentar om någonting, det blir ju en bestraffning det också.
Teckenekonomin styr i princip tiderna under dan, så att de kommer upp på morgonen och sen att de har ett gott beteen- de. Dom kan inte kalla en för olika namn och sånt, för då ... det accepteras inte. Och det accepteras ju inte ute i samhället heller. Så det är inga ... Förut innan vi hade det här blocksy- stemet då fick man höra en massa saker och sen ... ja, vad ska man göra. Be dom vara tysta? Det är inte alltid det hjälper. Men nu har man som ett styrmedel som ... det är lättare att förstå ... och för oss att jobba utefter.
Den mer mötesinriktade personalen tenderar att i en konflikt betona kontakten med eleven istället för gränssättningen. Även i de fall då konflikten främst handlar om gränssättning och regler ten- derar man att undvika att sätta gränser. Risken för personalen är att närheten i relationen blir svår att hantera, eftersom man lätt tappar sin behandlarauktoritet. Det förstärker i sin tur även svårigheterna att upprätthålla gränser och behandlingsregler gentemot eleverna. Uppgiften blir då i huvudsak att hantera elevernas beteende, d v s förhindra bråk och slagsmål. Detta leder till att personalen tenderar att anpassa sig till eleverna för att på så sätt få dem lugna.
Att förbereda dem på att fungera normalt är mycket viktigt tycker jag ... Men ändå är det ju mycket av dagen i deras – om dom vill jobba eller inte jobba, ligga eller inte ligga, spe- la spel hela dagen och så där. Det är ju dom som bestämmer i sin behandlingsplan vad de vill höra eller inte höra eller göra eller inte göra.
Vi är humanister och inte plitar, men det råder väldigt myck- et olikheter om vilka reglerna är och vilka regler som ska gälla. Vi är humanister och vi vill skapa goda relationer och möten, inte vara plitar. Man når in till pojkarna genom att all- tid vara schyst.
Och det tycker jag är ett stort plus med det här stället, killar- na säger att vi är mesiga, men ... att hela tiden låta dom ... att de är tillåtna att föra liv ... inom en viss ... dom får väsnas. De liksom skriker och gapar och är förbannade, men vi för ett resonemang kring det, det upplever jag som fruktansvärt positivt. Det är jättepositivt att vi ser till individen och de är inte bara en i mängden utan ... och sedan är det ju skönt när dom kan komma och lägga armen om en och säga tjenare… på ett schyst sätt. Att det inte behöver vara det här, ni är pli- tar vi är fångar.