Använda styrmedel, sändare, mottagare samt tidpunkter för åtgärder

De styrmedel som samhället använt för att minska risken för exponering på människa och miljö för kvicksilver och kadmium har haft två mål: dels att kontrollera de befintliga flödena av de farliga ämnena så att de inte når den yttre miljön samt dels att förebygga risken genom att uppmuntra till substitution och därigenom minska flödena.

För att kontrollera flödena har man använt sig av en rad olika styrmedel som ofta regle- rats i lagstiftningen. Man har ställt krav på märkning och insamling. Man har tagit ut en avgift på importen av batterier för att finansiera insamlingsverksamheten. Vidare har man informe- rat allmänheten om att batterier bör samlas in. De stora aktörerna har varit Naturvårdsverket, Miljödepartementet, Batteriföreningen samt andra branschorganisationer, Svensk Handel, Renhållningsverksföreningen, Kommunförbundet och stiftelsen SIMBA.

För att förebygga riskerna genom att uppmuntra till substitution har man utfärdat förbud eller hotat att göra detta, man har informerat allmänheten och även tillämpat befintlig lagstift- ning gentemot importörerna vad gäller substitution. De stora aktörerna i detta sammanhang

0 10 20 30 40 50 60 tillfört Hg 6,7 0,1 tillfört Cd 50,0 13,9 insamlat Hg 1,7 0,2 insamlat Cd 30,0 15,5 1982, ton 2003, ton

har varit Naturvårdsverket, storstadskommunerna, batteritillverkarna och deras branschorga- nisationer.

4.4.1 Översikt över styrmedelstyper

Tabell 2 ger en översikt över styrmedelstyper, mål med dessa samt de olika sändare som in- volverats. Mottagarna har till största delen varit batteriimportörer och konsumenter. I den enda frivilliga överenskommelsen som gjorts inom produktkedjan var handeln inblandad. Tabell 2. Översikt över olika typer av styrmedel som använts i batterikedjan.

Mål med styr- medlen

Typ av styrmedel Sändare

Kontroll Regler för märkning och insamling

Regler för avgift på import och tillsyn av dessa regler

Informationskampanjer riktade till allmänhe- ten

Frivilligt åtagande från branschen Förbud mot import av vissa batterier

Regeringen och naturvårdsverket Regeringen samt naturvårdsverket

Myndigheter på nationell och lokal nivå, branschorganisationer

Handeln

Regeringen och naturvårdsverket

Substitution Informationskampanjer riktade till allmänhe-

ten

Regler för substitution och tillsyn

Myndigheter på nationell och lokal nivå, branschorganisationer

Regeringen, naturvårdsverket, myndigheter på lokal nivå

4.4.2 Styrmedelsanvändning i ett tidsperspektiv

De olika styrmedlen har använts i olika kombinationer över tid och föregåtts av en rad utred- ningar och förslag. I tabell 3 presenteras en förteckning i kronologisk ordning (1983-2004) över de viktigaste händelserna kring styrmedel i produktkedjan för batterier.

Tabell 3. Styrmedelsanvändning i batterikedjan, 1983-2005.

År Åtgärd

1983 Statens naturvårdsverk tar fram ett handlingsprogram (Statens Naturvårdsverk, 1983) och lägger en

rad förslag, varav en del kommer genomföras genom lagstiftning. Man föreslår att alla miljöfarliga batterier skall återlämnas till de affärer som säljer batterierna, att alla miljöfarliga batterier skall mär- kas, att pant på miljöfarliga batterier bör utredas, och att man bör besluta om en avgift riktad till impor- törer och tillverkare av batterier. Vidare föreslås att storförbrukare bör få information om val av rätt batterityp samt att Naturvårdsverket bör ingå frivilliga avtal med dem som säljer batterier till hörappa- rater om att aktivt informera kunderna om alternativ. Målet är att begränsa tillskottet av kvicksilver till hushållsavfallet till högst 3 ton per år efter två år och till 0,5 ton efter fem år. För kadmium målen först 10 ton och senare 0,5 ton. Branschens ansvar poängteras.

1983 En substitutionsanalys genomförs på uppdrag av Statens Naturvårdsverk man och kommer fram till att

man kan ersätta kvicksilverhaltiga batterier i de flesta fall, men ej nickel-kadmium batterier (Windfeldt, 1983)

1983 Batteriföreningen låter VIAK AB genomföra en studie för att belysa konsekvenser av Naturvårdsver-

kets handlingsplan angående bildandet av ett insamlingsbolag. Man kommer fram till att ”batteriernas bidrag till kvicksilver i hushållsavfallet kraftigt kan reduceras utan bildandet av ett separat insamlings- bolag” (Halldin och Wulff, 1983, s.3).

1984 Nordiska Ministerrådet låter Lunds universitet, TEM, göra en utredning om insamling teknik, ekonomi

och styrmedel för insamling av batterier. Rapporten rekommenderar försiktighet med förbud om kon- sumenten skall kunna erbjudas likvärdiga substitut och rekommenderar insamling givet vissa förut- sättningar. Pantsystem diskuteras (Backman och Papageorgiou, 1984).

1984 Den nordiska kontaktgruppen för miljöekonomi analyserar styrmedel för att minska miljöstörningar från

tungmetallhaltiga batterier. Man konstaterar att det inte finns möjlighet att få bort miljöfarliga batterier från marknaden. Man rekommenderar insamling och föreslår pant, märkning samt en rikstäckande insamling (Nordiska Ministerrådet, 1984).

1985 Förordning (1985:839) om kadmium börjar gälla, men den

innehåller inga begränsningar vad gäller batterier.

1986 Förordning (1985:841) om miljöfarligt avfall börjar gälla, men den

gäller inte när miljöfarligt avfall ingår som beståndsdel i hushållsavfall och berör därför inte batterier för konsumentbruk i någon större omfattning.

1987- 1990

Förordningen (1986:1236) om miljöfarliga batterier börjar gälla 1988. Miljöfarliga batterier definieras som slutna torrbatterier med mer än sammanlagt 0,025 viktprocent kvicksilver och kadmium. Det finns krav på substitution av miljöfarliga batterier för främst tillverkare och importörer, krav på märkning av miljöfarliga batterier, producentansvar för att ta emot miljöfarliga batterier samt att informera kunder om insamling, uppgiftsskyldighet för tillverkare och importörer samt regler om avgift.

1987- 1993

1987 startades en rikstäckande kampanj för information om insamling av batterier, som innehåller kvicksilver och kadmium. Den kallas Batterikampanjen och drivs av RVF tillsammans med en styr- grupp som bestod av Svenska Kommunförbundet, Naturvårdsverket, RF - Svenska Renhållnings- verksföreningen, SAKAB och

Uppsala Energi.(www.hemtillholken.se).

1988 Naturvårdsverket redovisar ett uppdrag om pantsystem som möjligt styrmedel för batterier gjord av

TEM vid Lunds universitet. Förslaget är att alla batterier skall ha pant, att ett centralt pantbolag skall bildas med dominerande offentligt ägande, att kostnader skall täckas av en miljöavgift, att de som säljer batterier skall vara skyldiga att återta dom samt att informationsbehovet är betydande (Backman och Lindhqvist, 1988).

1990 Stiftelsen Reforsk redovisar ett uppdrag som handlar om pant på batterier samt frågan om maskinell

sortering. Man har gjort ett försök med pant på Bornholm som utfallit väl (Lindhqvist och Christiansen, 1990).

1990 Ny Förordning (1989:974) om miljöfarliga batterier. Definitionen av miljöfarliga batterier är densamma

som tidigare när det gäller kvicksilver och kadmium. Ett nytt krav är att varor med inbyggda miljöfarliga batterier får överlåtas yrkesmässigt endast om batterierna med lätthet kan avlägsnas av konsumenten när de är förbrukade. I övrigt gäller fortsatta krav på märkning, avgift och insamling samt substitution.

1992 apparater med nickel-kadmium batterier skall få en insamlingspremie och att målet för insamlingen skall vara att 90 % av de förbrukade nickel-kadiumbatterierna återlämnas (Regeringen, 1991). Försla- get är att panten skall vara 10 SEK för enstaka batterier och 50 SEK för en batterikassett (Miljödepar- tementet, 1992)

1992 En utredning om substitution av kvicksilver i produkter görs, bl.a. batterier. Man finner att alkaliska

batterier knappast innehåller Hg (Rasmussen, 1992) 1991-

1993

Tre storstadskommuner meddelar råd om substitution av miljöfarliga batterier och följer upp dem med tillsynsbesök hos handeln.

1993- 1997

En organisation bildas av representanter för handeln för att samla in nickel-kadmium-batterier, SIMBA. Den upplöses 1997. Målet att samla in 90 % av nickel-kadmium batterierna uppfylls aldrig.

1993 De stora batteritillverkarna i Japan och USA kan tillverka alkaliska batterier helt utan kvicksilver

(www.duracell.com). Cirka

1995

En broschyr ”Alternativ till miljöfarliga batterier” ges ut av miljöförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt Naturvårdsverket, Kemi och SIMBA. Den vänder sig till konsumenter.

1996 Tillsats av kvicksilver till alkaliska batterier förbjuds i USA 1996 (federal lag). Kvicksilveroxid batterier

med 35-40 % Hg förbjuds i samma lag (The Mercury-Containing and Rechargeable Battery Manage- ment Act (Public Law 104-142; 42 USC 14301 et seq.).

1996 Batteriutredningen (SOU 1996:8) presenteras. I det skedet har SIMBA lagt ned sin verksamhet. Ut-

redningens förslag är att:

Den tillåtna halten kvicksilver i alkaliska brunstensbatterier skall sänkas från 0.025 % till 0,001 % till år 1999, utom vad gäller knappceller.

Att lagstiftningen om insamling och avgift skall gälla alla batterier.

Att kommunerna skall samla in batterier och ersättas för detta ur Batterifonden. Att en informationskampanj skall inleda insamlingen.

Att tillverkare och importörer skall ansvara för den slutliga hanteringen av småbatterier.

Att batteriavgifterna skall höjas kraftigt till 1500 kr per kg för kvicksilveroxidbatterier, 1000 kr per kg för miljöfarliga alkaliska brunstensbatterier, 300 kr per kg för små nickel-kadmium batterier, 5 kr per kg för icke miljöfarliga småbatterier.

Att Kemikalieinspektionen skall ta över tillsynen efter Naturvårdsverket. Utredningen föreslår inga insamlingsmål.

1999- En ny Förordning (1997:645) om batterier träder i kraft. Nyheter är att gränsen för miljöfarliga batterier

med kvicksilver är 0,0005 viktprocent kvicksilver, medan gränsen för kadmium och bly är oförändrad. Nytt är också att batterier som innehåller mer än 0,0005 viktprocent kvicksilver inte får säljas. Detta gäller även batterier som är inbyggda i varor, men inte batterier av knappcellstyp som innehåller högst 2 viktprocent kvicksilver. Det innebär i praktiken att kvicksilveroxidknappceller förbjuds.

Krav på substitution, märkning, information kvarstår.

Nytt är att alla batterier skall samlas in. Batteriavgifterna på miljöfarliga batterier höjs, men det finns ingen avgift för icke-miljöfarliga batterier.

1997- I samband med en ny Batteriförordning (1997:645) startades projektet Batteriinsamlingen som fick till

uppgift att sprida information om vad som gäller enligt förordningen om batterier. Denna kampanj fortgår även idag med en egen hemsida www.hemtillholken.se. Kampanjen finansieras ur Batterifon- den som administreras av Naturvårdsverket.

2004/2005 EU förhandlar om ett nytt batteridirektiv där det bland annat finns ett förslag på förbud mot nickel- kadmium batterier med undantag för handverktyg. Det finns även bestämmelser om att man i alla länder skall samla in batterier samt angivna insamlingsmål på kortare och längre sikt.