4. Fallstudie: Batterier
4.3 Batterisituationen över 20 års tid
4.3.1 År 1982
En bild av situationen för ca 20 år sedan är att riskerna med framförallt kvicksilver, men även kadmium, var väl kända och att samhället redan hade vidtagit vissa åtgärder för att minska riskerna för spridning. Under 1982 innehöll de löstagbara och ej uppladdningsbara stavbatte- rierna mellan 0,5-1 % kvicksilver, medelhalten var 0,8 %. Tillverkarna hade efter påtryck- ningar från myndigheterna inlett ett utvecklingsarbete för att få ned kvicksilverhalten men utgången var inte given. Det var främst de alkaliska batterierna som innehöll kvicksilver som tillsattes för att minska gasbildningen. Under samma år var användningen av knappceller med upp till 35 % kvicksilver vanlig.
Den totala omsättningen av kvicksilverhaltiga batterier detta år (alkaliska och kvicksil- veroxid) var 365 ton respektive 12,8 ton. Jämfört med 1976 hade omsättningen av alkaliska batterier ökat med en faktor 3,7 medan användningen av kvicksilveroxidbatterier hade halve- rats. Av den totala tillförseln av kvicksilver från batterier i Sverige detta år, 6,7 ton, stod de alkaliska batterierna för 2,9 ton, brunstensbatterierna för 0,6 ton och kvicksilveroxid batterier för en tillförsel på 3,2 ton (Statens naturvårdsverk, 1983). Kvicksilveroxidbatterier användes framförallt till hörapparater, men ett utbyte mot zink-luft batterier med en kvicksilverhalt på 1% hade inletts. I övriga applikationer hade man spontant ersatt batteritypen men litium och silveroxidbatterier, de senare med en kvicksilverhalt på 1 % (Halldin och Wulff, 1983).
Försäljningen av slutna nickel-kadmium batterier uppgick samma år till 150 ton och det var en dubblering jämfört med år 1976. Möjligheter till substitution av dessa batterier bedöm- des som små (Statens Naturvårdsverk, 1983). Kadmiumtillförseln via dessa batterier var samma år ca 50 ton och av denna mängd uppskattades att 20 ton hamnade i avfallet. Hälften av den totala kadmiumtillförseln fanns i stora öppna ackumulatorer som användes av storför- brukare och de återvanns ofta av batteritillverkaren SAFT Nife i Oskarshamn. Kadmium i avfallet kom huvudsakligen från småbatterier i hushållsapparater (Statens Naturvårdsverk, 1983).
Samma år hade batteriinsamlingar kommit igång i vissa kommuner men de var ännu en relativt ny företeelse. En undersökning bland 192 kommuner visade att cirka hälften inte hade någon insamling alls, i en fjärdedel pågick insamling, medan man i den resterande fjärdedelen planerade en sådan. Bland de kommuner som brände sitt avfall var insamlingsgraden högre. Kvicksilveroxid batterier samlades under samma år in via apotek, hörcentraler, ur- och fotoaf- färer i Batteriföreningens försorg och en bedömning är att en insamlingsgrad på 50 % upp- nåddes som bäst (Halldin och Wulff, 1983). Batteriföreningen, som bestod av alla större im- portörer av batterier, startade redan år 1979 en riksomfattande insamling av kvicksilveroxid- batterier riktad till detaljister. Den kom senare att utvidgas till att omfatta nickel-kadmium batterier men effektiviteten i kampanjen ifrågasattes (Statens Naturvårdsverk, 1983). Insam- lingen i kommunerna gick vanligen till så att allmänheten kunde lämna batterier till detaljister varefter kommunen hämtade batterierna för återvinning eller destruktion. I Uppsala utvärde- rades effektiviteten i insamlingen och man fann att den insamlade mängden alkaliska batterier var 20 % av den försålda mängden, för nickel-kadmium batterier var den 10 %. (Halldin och Wulff, 1983). Insamlingsgraden var med andra ord låg utom för kvicksilveroxidbatterierna. I
4.3.2 Idag
Mer än 20 år senare innehåller stavbatterierna (alkaliska och brunstensbatterier) inget tillsatt kvicksilver. I Europa har industrin kunnat producera kvicksilverfria batterier sedan början av 1990-talet på grund av teknikutveckling (www.nema.org) och i samband med detta förbjöd flera länder, bland annat Sverige, import av löstagbara stavbatterier med kvicksilver. Överlå- telse av kvicksilveroxidbatterier har också förbjudits och åtgärderna har lett till att använd- ningen av kvicksilver minskat dramatiskt. I Danmark har den minskat från 2.3 ton år 1982 till 0 ton år 2000/2001 beträffande stavbatterier. I USA har man gått från 105 ton kvicksilver år 1990 till 0 ton år 1996 (Global Mercury Assessment).
Den totala tillförseln av kvicksilver i Sverige från batterier uppskattas nu till ca mindre än 100 kg per år och den kommer uteslutande från användningen av knappceller, till exempel zink-luft och silveroxidbatterier som innehåller 1 % kvicksilver. Man samlade in mer av des- sa batterier än vad som såldes år 2003, insamlingen uppskattas till 300 kg kvicksilver. Under 2003 såldes 9,5 ton miljöfarliga kvicksilver batterier till Sverige och samma år samlades 28 ton av sådana batterier in.1
Kadmiumtillförseln via uppladdningsbara slutna batterier uppskattas idag till runt 14 ton per år, medan insamlat kadmium från sådana batterier uppgår till 15 ton per år. Inom många applikationer, såsom datorer och mobiltelefoner, förekommer inte nickel-kadmiumbatterier idag. De har ersatts med mindre miljöfarliga alternativ. I handverktyg används dock nickel- kadmiumbatterier fortfarande i stor utsträckning. Försäljningen av nickel-kadmium batterier har minskat till 87 ton år 2004 jämfört med 141 ton år 2000 och 328 ton år 1997. De fast monterade batterierna i varor är det största problemet, eftersom alla inte tänker på att varorna innehåller batterier. Det finns cirka 3,5 miljoner apparater med uppladdningsbara batterier i användning idag (www.hemtillholken.nu). Insamlingen av nickel-kadmium batterier var 141 ton år 2004 och 124 ton år 2003. År 2000 var den 142 ton.2
4.3.3 Jämförelser över 20 år
De åtgärder som vidtagits under de senaste 20 åren har lämnat tydliga avtryck i mängder av tillfört och insamlat kvicksilver och kadmium i batterier. I figur 10 har flödena av kvicksilver och kadmium kvantifierats utifrån tillgängliga uppgifter samt antaganden om halten av re- spektive tungmetall. Mängden tillfört kadmium idag är bara en tredjedel av vad den var 1982 trots att apparater med strömkälla blivit allt vanligare. Tillförseln av kvicksilver är en bråkdel av vad den var för 20 år sedan. När både tillsynsmyndighet, Naturvårdsverket och verksam- hetsutövare är överens om att en gemensam lösning på finansieringen för ett efterbehand- lingsprojekt kan nås är det dags för överläggningar mellan tillsynsmyndigheten och verksam- hetsutövaren. Överläggningarna syftar till att fastställa ansvarets storlek och hur detta skall uppfyllas. Verksamhetsutövaren kan inte förhandla om ansvaret med tillsynsmyndigheten utan frågan är var inom ett spann ansvaret skall hamna. Det finns således en övre och undre gräns som utgör ram för överläggningarna.
1 Uppgifter om försäljning och insamling från Cecilia Stafsing, Naturvårdsverket samt ett antagande om att knappcel-
ler idag innehåller 1% kvicksilver.
2 Uppgifter om försäljning och insamling från Cecilia Stafsing, Naturvårdsverket samt ett antagande om att nickel-
Överläggningarna kan exempelvis resultera i att ett visst belopp betalas, att material ställs till förfogande eller att den ansvarige verksamhetsutövaren vidtar efterbehandlingsåtgärder i egen regi. Tillsynsmyndigheten kan således acceptera andra lösningar än rent pengamässiga. Överenskommelsen skall nedtecknas i ett avtal, vilket bekräftas av tillsynsmyndigheten ge- nom ett beslut. Även resultatlösa överläggningar får anses vara ett resultat och tillsynsmyn- digheten måste därefter bestämma om den skall fortsätta driva ansvarsfrågan föreläggandevä- gen eller på annat sätt.
Figur 10. Tillfört och insamlat kvicksilver och kadmium 1982 och 2003 (egen sammanställning)