5. Erfarenheter av styrmedel
5.3 Märkning och information
Till dessa styrmedel hör märkning på batterierna som uppmärksammar konsumenterna att batterierna inte skall slängas i de vanliga soporna. TV-inslag uppmanar konsumenten att läm- na tillbaka förbrukade batterier i batteriholkar samt annonser som lär ut kunskap om att batte- rier kan finnas inuti varor och att apparaterna måste tas isär för att batterierna skall kunna hanteras rätt.
5.3.1 Märkning av batterier
Redan 1983 föreslog en utredning gjord av Statens Naturvårdsverk att samtliga kvicksilverox- id batterier, nickel-kadmium batterier och alkaliska batterier för konsumenter skulle märkas. De skulle märkas med symbol och svensk text” så att det klart framgår hur konsumenten
skall hantera batteriet” (Statens Naturvårdsverk, 1983, s. 10). Märkning kom sedan att infö-
ras 1987 (SFS 1986:1236) och innefattade då alla miljöfarliga slutna torrbatterier, vilket inne- bar att alla batterier med mer än 0,025 viktsprocent kvicksilver eller kadmium skulle märkas. För knappceller och varor med fast monterade batterier gällde att förpackningen eller varan skulle vara märkt. Naturvårdsverket har haft tillsyn över att bestämmelserna om märkning följs fram till idag. Ansvaret för att märka batterierna har ålagts de som tillverkar eller impor- terar produkterna men även återförsäljarna har haft ett ansvar då batterier som inte motsvarar kraven inte heller får överlåtas yrkesmässigt.
Batteriföreningen har vid ett flertal tillfällen varit pådrivande då det gällt företag som inte följt bestämmelserna om märkning och Statens Naturvårdsverk har agerat på denna informa- tion. Exempel är ett brev från 1990 där föreningen påpekar att en firma i Hisingsbacka säljer nickel-kadmium batterier utan märkning (Batteriföreningen, 1990). Även på senare tid har branschen reagerat på miljöfarliga batterier som saknar märkning (se vidare avsnittet om ekonomiska styrmedel).
Branschen har också via batteriföreningen framfört synpunkter på märkningens utform- ning. Under 1994 föreslog man att märkningen skulle utformas som en överkorsad soptunna eftersom detta skulle bli praxis inom EU (intervju med branschrepresentant, 2004). Vid denna tid skulle märkningen utformas som en retursymbol. I dagens svenska lagstiftning samman- faller kraven på märkning med dem som gäller inom EU, en överkorsad soptunna. Batterier kan också vara försedda med returpilar. Varför vissa tillverkare märker batterierna på detta sätt är oklart, det finns inga krav från myndigheter på denna punkt (intervju med representant med branschen, 2004). Idag gäller den svenska märkningsplikten för alla batterier med mer än 0,0005 viktprocent kvicksilver, 0,025 viktprocent kadmium eller 0,4 viktprocent bly (SFS 1997:645). De alkaliska batterier som får säljas idag är därför undantagna från märkningsplik- ten.
Kravet på märkning tycks ha haft en marginellt styrande effekt på tillverkare och importö- rer. Enligt branschrepresentanter har det inte medfört annat än marginella ändringar av rutiner eller kostnader. Det medför en del extra besvär, men så länge märkningen är internationell eller i alla fall densamma inom de länder man huvudsakligen har som marknad kan åtgärden hanteras, även om den stör layouten på batteriet. Idag är marknaden för engångsbatterier eu- ropeisk och det är i detta perspektiv man ser det som nödvändigt med samordning: ”man är
batteriet, val av färg, färgerna guld och svart och, du har ju, du ser ju inte nåt grönt batteri idag, det fanns förut… det finns ju en färglära som sysslar med såna här layouter och som vad som signalerar då kraft och energi och såna där saker….det klart att då är det ett intrång om man måste avsätta en yta för en tråkig symbol. Det är det, det är det. Men det är inget problem att märka batteriet om det gäller för hela Europa. Men gäller det för Sverige, då tar det hus i helsike. alltså det står en maskin nere i Belgien, in kommer litet råvaror hela tiden, ut kommer lastpallar. Och på lastpallarna så står det stora kartonger, i kartongerna står det mindre kartonger och där ligger det tråg som är överplastade och allt och hela den här last- pallen, den ska kunna gå till Tyskland, Frankrike, Spanien, Sverige. Och då ringa till dom och säga det att nu ska ni köra en lastpall bara för Sverige…” (intervju med branschrepre-
sentant, 2004).
I vilken grad märkningen haft effekt på konsumentens beteende är oklart. En representant från branschen tror inte att den har betytt speciellt mycket, är du en ”vanlig hushållskonsu-
ment så är du inte ett dugg intresserad av märkningen, varken om det är svanar eller örnar eller soptunnor eller nånting sånt där”. Andra representanter verkar hålla med om detta och
tror mer på effekten av den information som upprepas via TV, annonstavlor mm. Det upp- märksammar användarna på att batterier inte skall slängas i den vanliga soptunnan. Idag finns det batterier märkta med en Svanen symbol som är att miljömärke. Kravet på insamling idag gäller alla batterier oavsett om det är miljöfarliga eller inte (se vidare under avsnitt om infor- mation). Det finns alltså tre olika symboler som kan förekomma på batterier varav en, den överkorsade soptunnan bara finns på miljöfarliga batterier, Svanen symbolen finns endast på icke-miljöfarliga batterier och returpilar som finns på alla typer av batterier. Oavsett märk- ning skall dock samtliga typer av batterier samlas in. En fundering från branschen angående detta är att det kan skapa förvirring hos konsumenterna: ”De flesta batterier är ju Svanen-
märkta idag och det där skapar en väldig förvirring hos konsumenterna, det där, där är väl- digt alltså, jamen samlas in svanenmärkta, varför då och så vidare, så där skulle jag nog, vi har ju gjort några djupintervjuer i batteriinsamlingen och där man frågade folk om just det här då. Dom är inte miljöfarliga, men dom ska samlas in och dom är nästan miljövänliga och så vidare. Folk är litet förvirrade över, över detta, men varför ska dom samlas in om dom inte.. Skälet i början var ju det att miljö, miljöfarliga batterier ska samlas in” (intervju med
branschrepresentant, 2004).
5.3.2 Information till konsumenter
Arbetet med att informera allmänheten om att uttjänta batterier skall samlas in har varit om- fattande. Kampanjerna har letts av Renhållningsverksföreningen, stiftelsen SIMBA och Na- turvårdsverket under tiden som de pågått, från 1987 och fram tills idag.
Batterikampanjen pågick mellan 1987 och 1993 fick cirka 4 miljoner per år årligen ur batteri- fonden (Sigrid Olsson, SNV). Den var rikstäckande och innebar att alla batterier kunde läm- nas in, även om fokus var kvicksilverbatterier. Målet var en 75 % återtagning för kvicksilver och kadmium batterier (Batterijakten, Nr 4-88). Kampanjen leddes av en styrgrupp med re- presentanter för Renhållningsverksföreningen (RVF), Naturvårdsverket, Uppsala Energi, SAKAB, Kommunförbundet med Bo Audelius /RVF) som huvudansvarig. Vid denna tid var det framförallt kommunerna och de verksamheter inom dessa som hanterade avfall som hade störst incitament att minska förekomsten av batterier i soporna. Man började förbränna sopor
istället för att som tidigare deponera dem och kvicksilverhalterna i rökgaserna blev höga på grund av batteriförekomsten.
Verksamheterna inom Batterikampanjen var av många olika slag. ”I många kommuner
sattes batteriholkar upp. Vidare försågs landets försäljningsställen med informationsmaterial och kartonger för insamling. Dessutom informerades allmänheten via TV, radio, tidningar samt via annonser”. Batterijakten var en aktivitet som riktade sig till skolbarn, man tog t.ex.
fram en serietidning. (Batteriutredningen, 1996, s. 113).
Bland dem som medverkade i reklamkampanjen var den kände skådespelaren Hasse Al- fredsson något som Audelius kommer ihåg som mycket lyckosamt… ”Vi hade tur att få tag i
ett bra namn - Hasse Alfredsson. I ett inslag stoppade han batterier i näsan och det fick vi kritik för att man lockade ungdomar att göra något hälsofarligt. Men samtidigt var det det roligaste inslaget som fick störst genomslag. Det var Hasses idé, han var oerhört engagerad i detta” (RVF, Audelius). Bo Audelius hade sysslat med information innan han drev batteri-
kampanjen, men han var inte utbildad informatör. Enligt honom handlade jobbet mycket om att ha bra kontakter med reklambyråer som tog fram förslag på informationsinsatser.”Vi var ju lite först på plan med den här typen av miljöreklam” och man fick därför mycket uppmärk- samhet.
Lärdomarna från informationssatsningen under Batterikampanjen var att göra ”stora sa-
ker som verkligen syntes istället för mycket smått” och att det man gör (skall vara) vara un-
derbyggt och gärna göras med humor eller med en ”rolig knorr”. Exempel på grepp som förvånade var att man sände ett TV-inslag där färgen försvann från TV-rutan när man lade batteriet på fel plats. ”Då ringde folk och trodde det var fel på TV:en” . Erfarenheten är att information är ett ständigt arbete, man måste följa upp, vara konkret, komma med enkla bud- skap. Holkarna som sattes upp var också lyckade och blev en tydlig signal. Ekonomiska inci- tament var viktiga - i detta fall var det kommunerna som såg fördelar i form av minskade kostnader för avfallsbehandling.
Under Batterikampanjen utvärderades insamlingsmålen kontinuerligt. I nyhetsbrev från och med år 1988 kan följa återtagningsprocenten för olika batterier (tabell 4).
Tabell 4. Återtagning av batterier av olika typer under Batterikampanjen 1988-1994 (egen sammanställning utifrån broschyrer utgivna av Batterikampanjen år 1988 till 1994)
År Batterityp, % återtagning
Knappceller Alkaliska Nickel-kadmium
1988 60 25 35
1989 92 24 45
1990 96 30 37
1991 90 29 49
Räknat i rena ämnen nådde man insamlingsmålet på 75 % för kvicksilver 1990, mycket tack vare att de alkaliska batterierna då var så gott som helt kvicksilverfria. Som man kan se av tabell 4 så nådde man aldrig insamlingsmålet för de alkaliska batterierna. Hade inte produkt- utvecklingen lett fram kvicksilverfria alkaliska batterier så hade man inte nått insamlingsmå- let. Insamlingen av knappcelller hade lång tradition och bedrevs inom specialhandeln där personlig kontakt mellan säljare och köpare var vanlig vid batteribyte.
I en utvärdering av Batterikampanjen år 1990, konstaterades att allmänheten tycktes vara förhållandevis medveten om att förbrukade batterier skall lämnas in separat. Telefonintervjuer gjordes med 1020 hushåll i åldrarna 15-89 år. 93 % av de tillfrågade hade lagt märke till kampanjen och av dessa tyckte 81 % att kampanjen var mycket viktig. Svaren när det gällde var man la batterierna skiljde sig åt, 50 % la dem i holkarna, 20 % hos försäljningsstället, 7 % på arbetsplatsen och 11 % i soporna. Endast 7% svarade att de inte visste. Man hade fått in- formation om var man skall lämna in batterier via batteriholkar (81 %), annonser i dagstid- ningar (69 %) och dekaler på försäljningsställen och anslagstavlan i SVT (cirka 60 %) (Batte- rijakten, nr 1-90).
När stavbatterierna blev kvicksilverfria var det inte bara en källa till glädje, utan även till viss förvirring beträffande hur insamlingen nu skulle bedrivas. Under 1989 fanns vissa sådana batterier på marknaden och media rapporterade att alla batterier nu fick kastas i soporna. Batterikampanjens budskap var att man skulle lämna tillbaka alla batterier om man var osäker (Batterikampanjen 3-89). Man var inte överens med branschen om det budskapet. Där tyckte man att det var onödigt och ansåg det orättvist att inte få skörda frukterna av det arbete som lades ned på att få bort kvicksilvret ur dessa batterier ”Vi applåderar ju gärna framstegen
inom miljöområdet när det gäller papper etc. Låt oss också göra det på batteriområdet”
(Batteriföreningen, 1993). Lagstadgade krav på att samla in alla batterier kom först år 1999 efter förslag från Batteriutredningen (1996).
Under 1993 upphörde Batterikampanjen, eftersom handeln åtagit sig att samla in batterier och fått löfte om medel ur Batterifonden för detta, (se avsnitt om frivilliga överenskommel- ser). Någon överföring av kunskap från Batterikampanjen till den stiftelse som handeln bilda- de, SIMBA, gjordes inte, ”Jag upplevde ingen efterfrågan i samband med överlämningen” säger en person som arbetade med Batterikampanjen fram till 1993.
Under februari 1997 upplöstes SIMBA sedan det visat sig att man inte klarade insam- lingsmålen på 90 %. Informationsansvaret återgick till ett av samhället kontrollerat organ sedan idén med producentansvar fallerat ”Det var ju inte så hett med producentansvar på den
tiden” minns en person som arbetade med Batterikampanjen, ”vi blev av med det, dom fick chansen att göra det och så blev det inte så”.
Batteriinsamlingen
Från och med 1997 har huvudansvaret för information om att alla batterier skall samlas in övergått till Naturvårdsverket. Man har skapat Batteriinsamlingen som är ett samarbete mel- lan Naturvårdsverket, Svenska Kommunförbundet, RVF - Svenska Renhållningsverksföre- ningen samt Batteriföreningen. Batteriinsamlingen har som uppgift att sprida information om vad som gäller enligt förordningen om batterier. Informationen tycks huvudsakligen har inrik- tat sig på konsumenter och deras medvetenhet om att inte slänga batterier i soporna. Insam- lingen har inte haft några mål vad gäller återtagning av batterier utan inriktat sig på att mäta graden av medvetenhet och attityder hos konsumenterna.
De informationskampanjer som anordnats sedan 1999 och framåt har utvärderats kontinu- erligt. I inledningsskedet gjordes en så kallad nollmätning då allmänhetens kännedom om att batterier skall samlas in uppmättes till strax över 50 %. Det gällde då en spontan reflektion och visar på effekten av att under ett decennium driva informationskampanjer inriktade på batteriinsamling i olika media. I samma undersökning var andelen som slänger batterier i soporna 20 % och andelen som inte kunde nämna någon vara med inbyggda batterier 44 % (Nordisk Mediaanlys, 2004).
Batteriinsamlingen inledde hösten 1999 kampanjen Hem till Holken för att öka kunskapen bland allmänheten om att alla uttjänta batterier ska lämnas in. Målet för kampanjen var att ingen ska slänga batterier i soporna! Uttjänta batterier skall inte förvaras i hemmen eller på arbetsplatsen utan lämnas till insamling. Målgruppen var under 1999 och 2000 främst barn- familjer med skolbarn i 11-12 årsåldern. Skolmaterial producerades som bestod av informa- tionsfilm, filmaffisch, arbetshäfte för elever, lärarhandledning med facit, direktreklam, an- nonsering samt en tävling. 1999-års material användes även i TV och radio. Fokus var att bland svenska folket öka antalet "ambassadörer" för batteriinsamling samt att öka kännedo- men om var inbyggda batterier finns. En utvärdering av den satsningen, gjord år 2000 genom intervjuer med 409 föräldrar till barn i den åldern, visar att man hade en klart högre spontan kännedom om att batterier inte skall slängas i soporna, 80 %, än andra föräldrar, 68 %, vilka i sin tur var bättre informerade än vuxna i allmänhet där bara 60 % spontant nämnde att batte- rier inte skall slängas i soporna (Effekt, 2000).
Under hösten/vintern 2001/2002 genomfördes nya informationskampanjer i TV, radio samt med hjälp av utomhusreklam. En utvärdering av kampanjen, baserad på 404 intervjuer med slumpmässigt utvalda hushåll gjord under 2002, visade att totalt 49 % hade uppmärk- sammat reklamen, den spontana reklamerinran var 14 %. I åldersgruppen under 35 år hade 70 % uppmärksammat kampanjen. Andelen som spontant nämnde att batterier inte skall kastas i soporna var något högre än vid nollmätningen och andelen som kastar batterier i soporna hade sjunkit (Effekt, 2002). Under 2004 gjordes nya uppföljningar som visade att andelen som spontant nämnde att batterier inte skall kastas i soporna nu uppgick till 55 %, att andelen som slänger batterier i soporna nu var 22 %, och att 37 % inte kunde nämna någon apparat med inbyggda batterier. I dessa utvärderingar finns tydliga könsskillnader, det är vanligare att män slänger batterier i soporna än att kvinnor gör det och vanligare att män känner till pro- dukter med inbyggda batterier än att kvinnor gör så. En stor andel av svenskarna anser att det är mycket viktigt att samla in batterier (Nordisk Mediaanalys, 2004). Attityder och värdering-
ar kring batterier tycks vara tämligen stabila över tid medan kunskapen om var inbyggda batterier finns har påverkats av de senaste årens debatt och informationskampanjer.
Jämfört med andra produkter är kännedomen om batterihanteringen hög, endast för pap- per och glas är det fler som spontant nämner att de inte skall slängas i soporna (Nordisk Me- diaanalys, 2004).