Som litteraturvetaren Eric Johannesson framhåller i sin avhandling om familjetidskrifter, förändrades läsningen i ett samhälle där tryck-saker inte längre var dyra och svåråtkomliga. Den gemensamma ritu-ella högläsningen blev alltmer sällsynt och läsningen blev istället mer varierad och individuell.164 Samtidigt som den tysta läsningen blev mer differentierad blev den dock gemensam på nya sätt. Publikatio-nerna kunde vända sig till specifika grupper och vinna många läsare inom respektive grupp utan att för den skull betraktas välvilligt av samhället i stort. Brand och arbetarrörelsens övriga tidningar kan ses som ett exempel på detta, men de publikationer som oftast förknip-pas med denna typ av läsning är den populärlitteratur som trycktes i veckotidningar eller i billiga häften.
Många av populärlitteraturens läsare återfanns sannolikt också inom den organiserade arbetarrörelsen. Historikern Marion Lefflers undersökning av bokbeståndet i Lunds och Helsingborgs arbetar-bibliotek visar att dramatiska äventyrsromaner och relationsromaner var mest efterfrågade, medan den mer seriösa litteraturen var under-representerad i utlåningen.165 Även om bibliotekens styrelser ansåg att böcker som behandlade samhällsfrågor ur arbetarnas perspektiv var värdefullast, utgjorde de samhällskritiska romanerna inte något framträdande inslag i det skönlitterära beståndet och lånades ut i än mindre utsträckning.166 Skönlitteraturen stod annars för den absolut största delen av de utlånade böckerna, medan bibliotekens andel so-cialistisk litteratur var liten och sällan efterfrågad.167
I arbetarrörelsens omvittnade bildningsivran ingick skönlittera-turen som en oumbärlig del, men detta gällde aldrig all litteratur. Per Sundgren har sin idéhistoriska avhandling lyft fram att arbetar-rörelsen och folkbildningens pionjärer starkt idealiserade det litterära kulturarvet och såg det som sin uppgift ”att överta och sprida detta arv, inte att kritisera det”.168 Bildningen skulle förmedla de tidlösa värden
som fanns i de stora diktarnas verk. Att man många gånger delade uppfattningen om vad som var god smak med kulturetablissemanget hindrade inte att bildningsidealismen kombinerades med politisk radikalism. Samtidigt ställde man sig ofta mycket kritisk till alla populärkulturella produkter som hotade att förstöra detta upphöjda arv. Att bekämpa den låga populärkulturen blev både ett bevis på bildning och på att arbetarrörelsen var ansvarskännande nog för ett politiskt maktövertagande. Man skulle välja Ibsen framför biografen, den klassiska musiken framför skillingtrycken. Kolportage- litteratur, revyer och dans skulle undvikas, inte minst för att de förknippades med en industriell maskinkultur och de fördärvliga städerna.169 I likhet med de tidigare kolportageromanerna hade tidningarnas följetonger och de billiga äventyrshäftena stora försäljningsframgångar, vilket förstärkte den negativa bilden av dem som ytlig masskultur.170
Sekelskiftets debatt om den så kallade ”smutslitteraturen” har utförligt analyserats av litteraturvetaren Ulf Boëthius. Begreppet kunde användas om all litteratur som ansågs farlig och fördärvlig. Bland de skadliga tryckalstren återfanns erotisk litteratur, brotts- och detektivromaner, sensationsreportage i pressen samt socialistiska agitationsskrifter som kunde uppmuntra till konflikter mellan samhällsklasserna. Smutslitteraturen ansågs profitera på de lägre klassernas smak för äventyr, våld och erotik. Det senare kunde även etablerade författare som Hjalmar Söderberg eller Gustav Fröding beskyllas för att skildra på ett osmakligt sätt. I den offentliga debatten symboliserades den farliga litteratur som hotade ungdomen i allmänhet och arbetarungdomen i synnerhet av Nick Carter-häftena; billiga, översatta äventyrsböcker om ”Amerikas störste detektiv” som såldes av tobakshandlare och tidningsförsäljare. Liksom tidningarna var de i första hand en stadsföreteelse.171 Berättelserna om Nick Carter hade dåligt rykte som vulgär sensationslitteratur, vilket inte tycks ha hindrat att serien blev vida spridd. Trots att böckerna började ges ut regelbundet i Sverige först 1908, blev de redan 1909
utsedda till huvudfienden i en kampanj mot smutslitteraturen.172 Boëthius synliggör hur kampanjen dels kanaliserade en konservativt färgad oro för ungdomens förvildning, dels infogades i de unga socialdemokraternas strävan efter att bevisa sin egen skötsamhet och bildning. Den misstänksamhet mot populärlitteratur som låter sig anas i de socialdemokratiska diskussionerna om de egna tidningarnas underhållande litteratur, var således klart uttalad i fallet med Nick Carter. Det socialdemokratiska ungdomsförbundet och dess tidning Fram blev till och med tongivande i kampanjen mot Nick Carter och smutslitteraturen. Boëthius menar att ungdemokraterna använde debatten som ett sätt att avgränsa sig mot den råhet och förvildning som ungsocialisterna beskylldes för. Termen ”förbrytarlitteratur” kunde i offentligheten beteckna både Nick Carter-häften och ungsocialistiska agitationsbroschyrer.173
Parallellen mellan detektivromanerna och ungsocialismen återkom i olika sammanhang och drogs av såväl borgerliga debattörer som socialdemokrater. Det är dock viktigt att framhålla att ungsocialisterna inte uppfattade sin egen litteratur som likvärdig eller ens jämförbar med Nick Carter-litteraturen. Liksom ungdemokraterna ansåg man att de billiga häftena var avgjort undermålig litteratur. Samtidigt är det signifikativt att de inte deltog i kampanjen. Arbetarna skulle uppmuntras att söka sig till bättre och vackrare litteratur, men de borde inte hindras att läsa äventyrshäftena genom censur och påbud uppifrån.174 Medan Frams redaktör Per Albin Hansson upprördes över att man inte stoppade böckerna om Nick Carter innan de spreds över landet, förlitade sig Brand på kvalitetsböckerna och troligen även den egna skönlitteraturen i kampen mot den dåliga litteraturen.175 Ståndpunkten ger ytterligare indikationer om fiktionens starka ställning inom förbundet, samtidigt som den också aktualiserar den ibland godtyckliga gränsdragningen mellan trivial nöjesläsning och politiskt eller existentiellt betydelsefulla läsarter. Lika självklart som det var att i Brand publicera skönlitteratur som skulle engagera läsarna, lika självklart tycks det ha varit att dessa noveller, dikter och
följetonger inte kunde räknas till den bagatellartade litteraturen trots att de kunde ha flera gemensamma drag.
Det förefaller som om samma ideal som utmönstrade den tidiga ”osofistikerade” arbetarlitteraturen från litteraturvetenskapen, på liknande grunder även dömde ut den lättillgängliga populärlitteraturen. Liksom arbetarlitteraturen rörde sig de populärkulturella produkterna dessutom i ett annat litterärt kretslopp än den erkända litteraturen, med andra produktionsvillkor, försäljningsställen och tilltänkta läsare. Litteraturvetaren Anders Öhman understryker att det ännu vid mitten av 1800-talet inte existerade några klara kriterier som skiljde den högt skattade sköna litteraturen från triviallitteraturen, men att många av invändningarna mot den populära litteraturen formulerades vid denna tidpunkt. Litteraturkritiker reagerade mot de kommersiellt framgångsrika romaner som lade stor vikt vid en spännande intrig och ofta hade en tydlig social tendens. Förutom att de antogs sätta den ekonomiska vinsten framför de estetiska kvaliteterna, beskylldes de för att vara onyttiga, omoraliska och passiviserande. Lättpåverkade personer utan större bildning antogs vara de som lättast föll offer för denna dåliga litteratur, vilket medförde att särskilt ungdomar och kvinnor sågs som utsatta grupper.176 Historikern Ulrika Holgersson påpekar att även de lägre klasserna antogs vara illa lämpade att hantera den medryckande litteraturen, varför arbetarkvinnor blev dubbelt misstrodda.177
Om Nick Carter-häftena ansågs fördärva den manliga ungdomen med våldsamma detektivhistorier, så var det överdrivet romantiska romaner och följetonger som skadade de kvinnliga läsarna. Det sena 1800-talets litteraturkritiker och etablerade författare stämplade populärlitteraturen som en sentimental och melodramatisk litteratur som särskilt tilltalade kvinnor. Litteraturvetaren Andreas Huyssen menar att inte bara kärleksromanerna utan hela populärkulturen på liknande sätt tenderar att förknippas med kvinnlighet och brist på en manligt kontrollerad stilkänsla.178 Både de romantiska strömningarna och den senare modernismen förde dessutom fram ideal som originalitet
och exklusivitet, vilka svarade illa mot de populära berättelsernas återkommande mönster. Enligt Boëthius kom populärlitteraturen att definieras negativt utifrån dessa ideal och ses som präglad av ”å ena sidan standardisering, likformighet och upprepning av gamla mönster, å den andra en mycket stor publik med låga litterära anspråk”.179
Misstänksamheten mot populärlitteratur och kvinnligt läsande känns igen från den socialdemokratiska diskussionen, där man såg sig tvungen att publicera mer underhållande texter för att locka kvinnliga läsare. En liknande inställning till kvinnors läsning präglade den äldre forskningen kring populärlitteraturen, vilken ofta såg kvinnors konsumtion av fiktionerna som direkt skadlig. Senare har dock den forskning som influerats av cultural studies i högre grad betonat kvinnornas aktiva och selektiva förhållandet till texterna.180 I cul-tural studies-forskaren Janice Radways klassiska studie om kvinnors läsning av romantisk kiosklitteratur framstår de standardiserade böckerna som oumbärliga i ett slags stärkande och hoppingivande rituell läsning. Med böckernas hjälp kunde kvinnorna drömma sig bort till en fiktiv värld där deras fantasier förverkligades samtidigt som de aktivt använde sig av läsningen för att bearbeta sin vardag. Att böckerna i så stor utsträckning liknade varandra var avgörande för upplevelsen av trygghet och bekräftelse.181
På många sätt befann sig den öppet moraliska och ideologiska arbetarlitteraturen som publicerades i tidningarna mycket långt ifrån den underhållande litteraturen. De triviala texterna för underhållning och njutning tycks i forskningen endast via omvägar kunna avkrävas sin samhällsrelevans, medan samhällsrelevansen i arbetarlitteraturen kan ges en så framträdande plats att få andra betydelser ryms i texterna.182 Medan populärlitteraturen uppfattats helt som nöjesläsning, har den tidiga arbetarlitteraturen följaktligen tolkats som en extremt politiskt inriktad litteratur, nästan närmare besläktad med retoriken än med skönlitteraturen. Den vill väcka sin publik, inte få den att försjunka i verklighetsfrämmande drömmar.183 Paradoxalt nog kan både popu-lärlitteraturen och den tidiga arbetarlitteraturen ses som exempel på
ett slags praktiskt inriktad brukslitteratur med tydliga mål, även om målen avkoppling respektive agitation skiljer sig åt.184 Gemensam är också den formelartade strukturen, där de enskilda verken tycks höra samman genom att de upprepar liknande miljöer, karaktärer och intriger. Denna upprepning, som än i dag anses utmärka populärlitteratur som exempelvis deckare eller kärleksromaner, är ytterst påtaglig också i den tidiga arbetarrörelselitteratur som trycktes i Brand.
Att så många av arbetarrörelsens texter tycks följa samma mönster, har av allt att döma bidragit till att i synnerhet dess kortprosa inte har tillmätts något större värde i litteraturhistorien. Som forskningen om populärlitteraturen har visat, kan detta drag emellertid vara en tillgång i en studie av skönlitteraturens fiktiva världar eftersom liknande skönlitterära texter underlättar läsarens flykt in i en annan värld och möjliggör en omedelbar igenkänning av de fiktiva miljöerna och personerna. I vissa fall, såsom var fallet med Nick Carter-häftena, signalerade en återkommande karaktär vilken typ av värld läsaren kunde förvänta sig att möta, medan det i exempelvis Radways studie av romanläsning istället var förtrogenheten med böckernas romantiska värld som gjorde att kvinnorna längtade efter att läsa fler böcker i samma serie även om både författaren och huvudpersonerna skiftade. Att det rör sig om flera verk behöver således inte utesluta den känsla av en sammanhängande värld som Paul Ricoeur och Ruth Ronen beskriver. Det förefaller troligt att även den öppet politiska arbetarlitteraturen kunde dra nytta av detta.
Att den fiktion som spreds i rörelsens motoffentligheter inte i någon större utsträckning har analyserats utifrån komponenter som förknippas med populärlitteraturen kan möjligen ha sin grund i arbetarrörelsens officiella syn på bildning och på vad som var god kultur. Jag kommer inte här att utförligare utreda förhållandet mellan populärlitterära traditioner och litteraturen i Brand, men avhandlingen utgår i sin ansats ifrån en samläsning av perspektiv som framkommit i forskningen kring populärlitteraturen respektive
arbetarlitteraturen. Medan forskning kring arbetarrörelsens kultur eller den tidiga arbetarlitteraturen tenderar att understryka de teman som ligger mycket nära de politiska målsättningarna, indikerar likheterna med populärlitteraturen emellertid att det även i den uttalat politiska arbetarlitteraturen kan finnas drag av eskapism, sentimentalitet och äventyr.