Brutna idyller

Vid en närmare granskning av Brands skönlitteratur, förefaller lik-nande brutna idyller vara långt ifrån ovanliga. Tvärtom fylldes tid-ningen av en överväldigande mängd berättelser om djupt tragiska händelser i anslutning till jordbruksarbetet. Även om det sällan rörde sig om en lika konsekvent mardrömsvärld som den i fabrikerna, var inslag av hopplöshet och olycka inte oförenliga med skildringar av landsbygden. Som synes fanns det emellertid inte mycket att hämta i det pastorala bildspråket då det gällde att skildra landsbygdens mör-kare sidor. Detta följde en lång och omfattande litterär tradition där diktare helst bortsåg från landsbygdens mindre tilltalande sidor för att istället beskriva den som befriad från djupa sociala orättvisor och tungt arbete. Även ekonomiska avsikter eller behov saknades för det mesta.⁵⁵¹ I sin litteratursociologiska avhandling om statarna i littera-turen reflekterar Lars Furuland över skönlitteralittera-turens förkärlek för de vackra miljöerna kring herrgårdarna och det mer eller mindre spora-diska intresset för lantarbetarna. Troligen försvårades införlivandet av lantarbetarna i den breda litteraturen av den starka romantiska ström-ning som förknippades med lantbruksmotivet i poesin. Inte heller i den vanligen fridfulla och folklivsbetonade landsbygdsprosan gavs det nå-got egentligt utrymme för att skildra enformigt jordbruksarbete. Där

hyllades istället småbruken med sina fria och självständiga bönder.⁵⁵² I Brands skönlitteratur utnyttjades motivet med de vackra herr-gårdsmiljöerna däremot till att framhäva de fattiga lantarbetarnas un-dermåliga bostäder.⁵⁵³

Den stora herrgården ligger väl inbäddad bland parkens skyddande stammar, dit nå inga bitande, frostiga vindar; där inne i de höga och ljusa rummen leva människor, som aldrig vetat vad det vill säga att frysa och svälta. Men långt ute i utkanterna av herrgårdens vidsträckta ägor, ute vid havsstranden ligga statarnas bostäder. Kring dem växa inga skyd-dande parker, stormarna få obehindrat skaka de gamla rucklen, riva och slita i de mossbeväxta halmtaken och nästan lika obehindrat passera genom de trasiga fönstren och dörrarna. ⁵⁵⁴

Kontrastverkan känns igen från hur arbetarnas bostäder framställdes i berättelserna om staden. På samma sätt som de fattiga arbetarkvarte-ren förvisats till stadens utkanter, låg statarhusen så långt som möjligt från den skyddade herrgården. Också lantarbetarnas hus skildras som begravda i snö. Beskrivningen av hur vinden obehindrat ven genom otäta dörrar och fönster, är på många sätt representativ för hur de fiktiva texterna betonade utsattheten i lantarbetarnas situation. Tvär-temot de populära idealbilderna av det bekymmerslösa lantlivet, te-matiserade Brands fiktioner gärna de fattiga lantarbetarnas lidanden.

Då lantarbetarna och statarnas förhållanden förekom i samhällsde-batten i mitten av 1800-talet, framhölls de som ett allvarligt problem och en av industrialismens hemska följder i det agrart dominerade Sverige. Vid samma tid blev statare vanligare i de sociala romanerna, där de fogades till ett lantligt persongalleri av mystiska främlingar, brottslingar och exotiska zigenare. Enligt Furuland utformades dessa landsbygdsskildringar ”med tröttande enformighet” efter liknande mönster där en kapitalstark uppkomling till godsägare utmålades som den skurk som införde statarsystemet på sina ägor, medan hjälterollen tillföll en aristokrat som först avskaffade detta system och sedan åter-gick till äldre patriarkala relationer.⁵⁵⁵ Till skillnad från 1880-talsför-fattarnas verk, innehöll dessa berättelser starkt begränsade realistiska

inslag. Landsbygdsskildringen under 1880-talet inspirerades både av den populära folkminnesforskningen och folkloristiska allmogeskild-ringar. Däremot omfattades statarna eller liknande grupper oftast inte av den tidstypiska småbruksromantik som kunde hylla de självstän-diga och otvungna bönderna. Verk om statarna hade istället tydliga drag av indignationslitteratur och hade ambitionen att så realistiskt som möjligt visa på lantarbetarnas eländiga förhållanden.⁵⁵⁶

Inom arbetarrörelsens tidningar och bokutgivning var författa-ren Alfred Kämpes lantgodsskildringar särskilt populära. Noveller ur hans böcker Trälar från 1907 och Torpare från 1909 publicera-des inte bara i Brand utan också i socialdemokratiska tidningar.⁵⁵⁷ Inspirerad av fransk och dansk naturalism, strävade Kämpe efter ett större mått av realism i beskrivningarna av lantarbetarna, samtidigt som han tydligt underströk deras utsatthet.558 I synnerhet det senare draget tenderar att återkomma i både den nyskrivna och den äldre skönlitteratur Brand publicerade. Det liv som bereddes landsbygdens ”dagsvärkslegioner” var mödosamt och glädjefattigt, präglat av ofatt-bart tungt arbete som utfördes med grämelse.⁵⁵⁹ En novell lät en ung flicka beklaga sig för sin far eftersom tillvaron på godset var så hård att hon inte orkade leva, hon orkade inte ”breda dynga och hålla i den tunga grepen, när solen lyser brännande het”.⁵⁶⁰

För att ytterligare öka de utslitna lantarbetarnas börda, var de dess-utom tvungna att foga sig efter en grym och föraktfull godsherres vilja. Huvudpersonen i Wilhelm von Brauns dikt ”Egendomsherren” från 1868, som publicerades i Brand 1908, tycks ha bildat mönster för hur landsbygdens överklass skildrades.

Se patronen där, den rike, Hur han sitter, däst och tjock, På sin åker, vid ett dike, Klädd i smutsgul sommarrock! Svetten från hans panna lackar Då han svänger tungt sin stav – Mår han illa? Jo, jag tackar, Det hans folk får veta av.

Flåsande i sommarröken, Böjda, tärda grymt av svält, Gå hans slavar såsom spöken, Sorgligt på de rika fält; Det är statfolk, som av maten Vilken skördas – dammet får. Statfolk är ett folk i staten Som inunder djuren står. […]”Edra satans lata hundar!” Vår patron nu väser till, ”Redan det mot middag stundar Och ej hälvten gjort! – säj, vill Ni att gratis jag skall föda Er och era ungar, säj? Jag får aldrig in min gröda, Sakramentska latpack, nej!” ⁵⁶¹

Till skillnad från skildringarna av den plågsamma anonymiteten inom det industriella arbetet, framställdes jordbruksarbetarnas för-nedring inför arbetsledaren som en integrerad del av landsbygdens särskilda plåga. Lika dold som fabriksägaren var i berättelser om de fasansfulla fabrikerna, lika framträdande tycks bruks- eller godspatro-nen vara då skönlitteraturen skildrade arbetet på landet. Snarare än att vara en tillbakadragen utnyttjare av ett orättvist system, stod han ofta i centrum av berättandet och intog en synnerligen aktiv roll. Lars Furuland har uppmärksammat patronen som en litterär konvention, en ”förtryckartyp” som var vanlig i såväl 1840-talets som 1880-talets lantarbetesskildringar.⁵⁶² Här tycktes Brand ha hittat den illvillige skurk som saknats i den industriella världens melodram. Med alla sina dåliga egenskaper tydligt synliga på ytan var han en formidabel fiende till de förtryckta lantarbetarna.⁵⁶³

Den svettige patronen i dikten ”Egendomsherren” var bara en av flera övermåttan elaka godsägare i Brand. Lantpatronen i novellen ”Nemesis” satt också han bekvämt tillbakalutad i sin vilstol i träd-gården medan han liknöjt betraktade hur folket återvände från en

arbetsdag i den obevekligt gassande solen.⁵⁶⁴ Som många andra av fiktionens patroner, var han inte bara lat utan gladdes också över att kunna åsamka folket största möjliga skada. Misshandel, svältlöner och ögonblickliga vräkningar av misshagliga eller åldrande underlydande var vanliga övergrepp. Även om rättrådiga lantarbetare ibland stod upp emot patrons maktmissbruk, förmådde de inte bryta den totala makt han tycktes utöva i den lantliga miljön. I en följetong av Alfred Kämpe beskrevs patronen som ”rofgirig och hjärtlös som skogarnas blodtörstiga lo”. Hans ondska var så stor att den tycktes färga av sig på landskapet; istället för grönskande fält och skyddade trädgårdar beskrevs hur det alltid låg ”något tungt och dystert i luften omkring Forsmo, den stora herrgården, där ute på den vida, väldiga slätten; det suckar, kvider och jämrar i lindarnas kronor, så vemodigt suckar det, så klagande”. Till och med fåglarna hade flytt undan den vind av tungsint förtviflan som blåste genom trädens grenar.⁵⁶⁵ Med sådana förutsättningar framstår det nästan som oundvikligt att konflikten mellan godsherren och hans underlydande fick teatrala övertoner.

Påfallande ofta slutade dramat i blod, eld och hämnd. I flera novel-ler fick godspatron se sin herrgård nedbränd av någon av de många människor han kränkt, vilken sedan straffades hårt för sitt brott.⁵⁶⁶ Godspatronen i novellen ”I torparstugan” blev till och med mördad av torparsonen Gustav, sedan denne ertappat patron med att våld-föra sig på hans syster.⁵⁶⁷ Den melodramatiska intrig som var fullt märkbar i de berättelser som utspelades i fabrikens skugga, tycks med än större framgång ha kunnat utvecklas i de fiktioner som utspelade sig på landsbygden. Här fanns i större utsträckning de tydliga kon-flikterna mellan en helt igenom ond skurk och en delvis idealiserad hjältetyp som inbjöd läsaren till identifiering. Här fanns också ovän-tade dramatiska vändningar, spektakulära scener med eldsvådor eller stormar samt en starkt stegrande spänning, vilken till slut resulterade i en våldsam uppgörelse mellan ond och god.⁵⁶⁸

Teatervetaren Ann Marie Engel framhåller denna melodrams in-flytande på arbetarteatern under det tidiga 1900-talet, en agiterande

genre med stora likheter med övriga skönlitterära texter i den tidiga arbetarrörelsen. Många av novellerna i Brand tycks snarare ha sina rötter i denna tradition av brottsskildringar än i de realistiska eller naturalistiska litterära strömningarna.⁵⁶⁹ Det som av Furuland be-tecknas som en närmast mekanisk kontrastering av den hänsynslöst girige patronen mot den utsatte, fattige stataren, förefaller i stort följa melodramats exempel där människoskildringen byggdes på motsats-par med hjälten och skurken i centrum.⁵⁷⁰ Men, som Engel påpekar, ”[b]oven i dramat bär emellertid inte slängkappa och svart mask utan är samhällelig och understödd av etablissemanget. Därför kan han, på kort sikt, inte besegras”.⁵⁷¹ Följaktligen går de sympatiska huvudper-sonerna under också i de fall då de lyckats ta ut en personlig hämnd på den onde patronen.

Det förefaller emellertid som om inte bara omfattningen utan även kontinuiteten i förtrycket bidrog till godspatronens makt. I Brands skönlitteratur tyckte man sig höra ropet från förfäder som strypt sin längtan efter penna och bok för att istället bruka herrarnas jord.⁵⁷² Trots att generationer av lantarbetare på detta sätt bokstavligen hade plöjt ner allt sitt arbete i jorden, återstod endast ett livslångt hat i arv åt de efterkommande: ”vad mödorna skapat tog tjuvar och stat”.⁵⁷³ Detta sega förtryck kunde utan större svårigheter kopplas samman med schablonföreställningen om landsbygdens orörlighet. Som i no-vellen om Gustavs mord på patronen, kunde detta gestaltas med hjälp av att en person som rört sig utanför hembygden kom tillbaka och ifrå-gasatte det invanda förtryck som föräldrarna och andra kvarvarande inte lyckats frigöra sig ifrån. I två noveller från 1800-talets sista år var det inte i första hand landsbygdens inrotade förtryck som förkastades, utan framför allt böndernas vidskeplighet och inskränkthet. I den ena försökte en son försonas med sin gamle far på dennes dödsbädd, men så snart den senare förstod att sonen fortfarande inte accepterade kris-tendomen och gudstron fick han ett raseriutbrott. Sonen var tvungen att gå och under natten dog hans far. Han klarade inte av att vara med under begravningen.⁵⁷⁴

Den andra, något mindre tragiska, historien berättades i novellen ”Ung Brunos julotta” som inleddes med en lång beskrivning av julstö-ket hos Jan Petter, byns rikaste bonde. Bruno, sonen i huset, saknades dock eftersom han hade hälsat på sin barndomsvän målaren Viktor Person som också var hemma över jul. Viktor hade mycket att berätta om sin fullgjorda värnplikt men också om den landsortsstad där han hade arbetat som målare de senaste fyra åren. Det var en stad ”där naturligtvis som öfverallt kulturens fram- och afvigsidor täflade med hvarandra”. Bland de mer glädjande företeelserna fanns den blomstran-de rörelse bland blomstran-den arbetanblomstran-de ungdomen som skulle bli ”en hälsosam motvikt, å ena sidan mot snobberiet och den blaserade likgiltigheten i de högre samhällslagren, å den andra mot råhet, okunnighet och dryck-enskap som alltför mycket frodas bland ungdomen i städerna”.⁵⁷⁵

Viktor övertalade Bruno att tillsammans med sin syster Signe kom-ma på hans socialistiska julotta. Förhoppningsvis skulle denna bli en början på en liknande ungdomsrörelse i byn, trots att denna utgjorde en hård obruten mark där ungdomarna ofta tycktes nöjda med att vandra i de gamlas fotspår till kyrkan. Senare på kvällen talade Bruno med Signe och de stannade båda hemma från den vanliga julottan. Rykten spred sig emellertid fort i den lilla byn och tre dagar efter jul konfronterades Bruno av sin far. De grälade häftigt och Bruno förkla-rade att han tänkte lämna hemmet och ge sig ”[u]t i världen för att få luft… luft… jag kväfs!” ⁵⁷⁶ Bruno gav sig av till staden där han genom Viktor fick plats som målarlärling. Det gick bra för honom och han deltog aktivt i arbetarrörelsens verksamhet. Brytningen med fadern verkade bestå eftersom denne var av ”en inskränkt, egensinnig natur, som hade svårt för att glömma och förlåta”.⁵⁷⁷

Som synes misslyckades landsbygden påfallande ofta med att vara en positiv motbild till industrilandskapet. I strid med nästan alla an-dra debattörer framställde Brand landsbygden som en övervägande mörk och dyster plats. Här fanns knappast något utrymme för små röda stugor eller småbrukaridyller med blanka sjöar och susande björ-kar. I jämförelse med den kunde till och med en närbelägen

landsorts-stad uppfattas som ”ut i världen” eftersom den uppenbarligen hade en annan atmosfär än den kvava landsbygden. Däremot tycks staden inte ha varit ett självklart alternativ till landsbygden. En dikt som publicerades i Brand 1908 kopplade istället ihop dem som två ut-tryck för samma orättvisa, då den beskrev hur en fet, pälsklädd herre besvärades av en tiggare på gatan. När tiggaren bad om bröd, svarade den tjocke herren att han borde arbeta istället för att stå och lata sig. Tiggaren kände emellertid igen herren och svarade att de ju kände varandra. Även om herren tycktes ha glömt det, kom tiggaren ihåg var han hade förslösat hela sin ungdomskraft som statare. Den herre som nu uppmanade tiggaren att arbeta, visade sig vara densamme som vräkt honom så snart mannen blivit så gammal att han inte längre kunde arbeta lika hårt som förr på godset.⁵⁷⁸ Tvärtemot flera av de mest populära litterära konventionerna visade sig landsbygden och bondesamhället inte alls vara industristadens motsats.

Alla typer av miljöer var emellertid inte lika hopplösa. Det förekom världar som skildrades med mer förbehållslös glädje än både byarna och städerna. En antydan till detta återfinns i prosastycket ”Den nye stataren” från 1912.

En dag kommer från staden en ny statare till Gyldholm. Han stannar där en kort tid – likt en fågel, som stannar på sin vandring.

Den nyanlände agiterade för socialismen och menade att bara sla-var skulle acceptera att arbeta både söndag och sla-vardag endast för att godsägaren och den orättvisa lagen befaller det. Han tvingades lämna godset men värjde sig då han ömkades av en annan statare:

Å, herre gud, ni dumma människor! lyder det leende svaret. Ni tro visst, att Gyldholm är hela världen! – När ska ni vakna? –⁵⁷⁹

Som i andra fiktioner kunde landsbygdens tröga, svårutrotliga för-tryck belysas av att man lyfte fram staden som symbol för rörelse och framsteg på liknande sätt som i berättelserna om den hemvändande

sonen. Den insiktsfulle stataren kom från staden, som därför blir po-sitivt laddad i förhållande till landsbygden. Däremot gavs han uppen-barligen inte några andra attribut som påminde om stadslivet. Tvärt-om liknades han vid en flyttfågel, vilket tydligare kopplar honTvärt-om till den fria naturen än till stad eller landsbygd. Det är också i denna fria natur som Brands verkligt goda värld tycks kunna uppstå.