Även om landsbygden sällan framstod som en idyll i Brands skönlitte-ratur, fattas inte positivt laddade fiktioner om naturen. Däremot tycks idealiseringen av naturen ha tagit sig andra uttryck än ett romantise-rande kring bönder och jordbruksarbete. För dem som arbetade inom industrin var tanken på naturen utanför fabriken till både tröst och grämelse; de solstrimmor som letade sig in genom smutsiga rutor eller gallerförsedda fabriksfönster påminde om hur eländig tillvaron var inne bland dunkande maskiner och fräna kemikalielukter. Smutsen och den dammfyllda luften blev än mer påtagliga då de lystes upp av solljuset. Samtidigt framgår det med all önskvärd tydlighet att skri-benterna i Brand gärna lät solstrålarna representera naturens hela ljuv-lighet.580 För dem som var fast inne i de mörka fabrikerna, framstod den på samma gång som både närvarande och plågsamt ogripbar. En dikt från 1909 beskrev hur solstrålarna som sken in genom smutsiga rutor förmådde väcka en nästan outhärdlig längtan bland de instäng-da arbetarna, där de stod bland surrande drivhjul och väsande remmar i en namnlös fabrik. Då arbetarna såg hur de små solkatterna lekte över golvet blev de ännu dystrare än tidigare eftersom de påmindes om det fria livet i solen, långt bort från fabrikernas tvång.581
De solstrålar som letade sig in genom fabriksfönstret bar emellertid på fler innebörder än att bara påminna om fabrikens instängdhet. Den uppgående solen var redan vid sekelskiftet 1900 viktig i den socialis-tiska ikonografin som symbol för hoppet om framtiden.582 Föga
för-vånande innehöll Brand dikter där solen lyste över ett framtida dröm-land. Man talade om morgonens glittrande solljus583 eller beskrev hur solens strålar kysste och smekte drömmaren.584 Även i den bredare sekelskifteskulturen var solen knuten till föreställningar om en både andlig och fysisk frihetskänsla.585 Föreställningen om solens helande krafter gjorde den till ett vanligt inslag i tuberkuloskurerna. I början av 1800-talet hade solen ansetts vara skadlig för hälsan och först mot slutet av århundradet kom den solbrända kroppen att ersätta det tidi-gare bleka skönhetsidealet. Apropå engelska och tyska förhållanden påpekar George L. Mosse dessutom att de nationella stereotypernas blonda hår och blå ögon ofta kopplades till solen.586 Efter sekelskif-tet ökade följaktligen också intresset för den tyska nudismen, till en början kallad solens och ljusets kultur. Att undvika solljuset förknip-pades med moralisk eller kroppslig sjuklighet eller ett sätt på vilket de styrande klasserna undertryckte människans naturliga instinkter.587
Den natur som väntade fabriksarbetaren omedelbart utanför fönstret påminner mer om en idyll än de bilder som Brand gav av landsbygden – den bestod av sjungande fåglar, blå himmel, doftande blommor och susande skogar.588 Uppenbarligen fanns det således fö-reställningar om en natur som förmådde lindra de lidanden som upp-levdes i samband med industrin. En novell berättade om hur det unga kärleksparet Nils och Ada sökte sig ”utåt landet, åt Folkets park till” efter arbetsdagens slut.
Därute är allt så härligt. Det är så skönt att komma ut från sta’n en sådan här vacker sommarkväll; därute är allt så tyst och fridfullt, det är annat än gatans larm och de svarta, ruskiga grottekvarnarna, som kommer mig att rysa, så fort jag ser dem. När jag tänker på alla dem, som gå därinne i dessa proletärhelveten, så kan jag inte annat än hata; det är ett djävulslikt hat jag känner till våra förtryckare, som utsuga oss och tvinga oss att slava för dem.589
Novellen ställde den lantliga friden i stadens utkant mot industrins fasansfulla grottekvarnar. Det inflytande som dessa fabriker förmådde
utöva på de gator som låg i dess skugga, sträckte sig uppenbarligen inte så långt som till den vackra naturen.
Förlusten av sommarkvällen utgjorde ännu ett umbärande för dem som slavade inne i fabrikerna. Harmen över att behöva tillbringa även årets varma månader inne i fabrikerna var något som gärna tematise-rades i skönlitterära texter med titlar som ”Den rikes och den fattiges sommar” eller ”Genom fabriksfönstret”. I den förstnämnda berättelsen beskrevs verkstäder och fabriker som underjordiska gravar dit solens strålar aldrig nådde. Till skillnad från de rika, fick fabriksarbetarna endast ta del av de naturens frukter som de kunde skymta genom de ”gallerförsedda fönster som finnes i ’Kung Frodes’ slott”.590 En berät-telse med titeln ”Proletärens vårkänslor” inleddes med en mycket lång betraktelse över hur vårsolens blekljusa strålar smälte snön och gav plats åt årstidens första blyga blommor. De värmande strålarna nådde emellertid inte ner till den fattige proletären i hans arbetsplats och bo-stads mörka hålor. Han kunde se solen lysa men fick inte känna den: ”[m]ig bjuder livets famn endast sin kala, slemmigt fuktiga sida”. Till skillnad från de välbeställda människor som kunde tillbringa livets somrar utanför fabrikerna, fick proletären nöja sig med sin längtan. Därför greps han av raseri då han läste om de stora skogarnas härliga ensamhet och svalkande, friska luft, medan han själv förtvinade i för-krympande hetta bland slamrande maskiner.591
Kontrasteringen påminner i stort om den som tidigare diskuterats i samband med statarnas ställning på lantgodset eller den svältande arbetslöse utanför de rikas fönster i föregående kapitel. Litteraturveta-ren Brigitte Mral uppmärksammar samma kontrastering i sekelslutets socialdemokratiska dikter och konstaterar att detta retoriska grepp av allt att döma användes flitigt i den tidiga arbetarrörelsens skönlitte-ratur. Dikter och romaner framhöll ofta orättvisan i att de sorglösa sommardagarna var förbehållna de rika.592 Vistelsen i sommarnaturen var emellertid något som överklassen inte helt kunde hindra arbetarna att ta del av. Kärleksparet kunde promenera utåt Folkets Park i som-markvällen och även den unge arbetare som ångvisslan tvingade in
i fabriken hade för en kort stund kunnat njuta av solen i gröngräset, lyckligt glömsk av den verklighet som annars omgav honom.593
I sin analys av de dikter som skrevs till speciella tillfällen och publi-cerades i Socialdemokraten visar Brigitte Mral på hur skönlitteraturen kunde fungera som ett slags reklam för de utflykter som anordnades av den tidiga arbetarrörelsens organisationer. Tidningens dikter beskrev utflykterna som välkomna avbrott i den mödosamma vardagen, en flykt undan smutsen och hettan i staden. De lustresor ut i naturen som tidigare under 1800-talet varit ett helgnöje för de välbeställda, övertogs därmed av en arbetarrörelse som gjorde om dem till grupp-resor med relativt låg avgift. Mral menar att lustgrupp-resorna sågs som ett sätt att stärka gruppgemenskapen och den politiska identiteten, men det uttalade syftet var ofta att erbjuda en temporär befrielse från den osunda luften i stadens fabriker och lägenheter.594 Historikern Samuel Edquist har i sin avhandling om den svenska nykterhetsrörelsen vi-sat att intresset för natur och lantliv växte betydligt efter sekelskiftet 1900. Civilisationskritiken var ofta ett viktigt inslag i denna del av folkrörelsens upplysningsverksamhet. Den moderna människan skul-le återknyta kontakten med sitt ursprung genom att återvända till den natur som städerna fjärmat henne ifrån. I de dikter som publicera-des i nykterhetsrörelsens tidningar ökade den romantiserade synen på hembygden samtidigt som uppmaningarna att ge sig ut i naturen blev fler. Särskilt de unga medlemmarna uppmuntrades att lämna städerna genom utflykter eller friluftsfester.595 Att tillskansa sig rätten att njuta av naturen var således en integrerad del av både den tidiga arbetarrö-relsens och nykterhetsröarbetarrö-relsens framställningar.
Lustresornas eftersträvansvärda naturbild var ofta densamma som den sentimentala idyllen. Den utgjordes av ett pittoreskt landskap, gärna i närheten av vatten. För det sena 1800-talets välbeställda stads-befolkning blev fridfulla ångbåtsturer till natursköna strandängar mycket populära. I litteraturen etablerade romantikens sentimentala idyllkult en liknande mall för naturskildringen i både inhemska och översatta 1800-talsromaner; ”äng, sjö, liten skogsdunge utgör ljuv oas
för civilisationens hetsade och känslotörstande människa”, som idéhis-torikern Karin Johannesson uttrycker det.596 Med största sannolikhet kom denna litteratur att forma ett mönster för sekelslutets sommar- idyller.597 Anders Ekström menar att den för sekelskiftet så centrala kampen för naturövervinnelse samexisterade med en sentimentalise-ring av naturen. Man uttryckte saknad över något man ansåg sig ha förlorat i den snabba utvecklingen mot civilisationen. Samtidigt sked-de sentimentaliseringen utifrån ett ensidigt urbant perspektiv som för-utsatte distans till det som idealiserades. Naturromantiken var kon-trollerad och anpassad efter detta.598 Etnologen Orvar Löfgren menar att den borgerliga 1800-talskulturen ofta förknippade naturen med sommarledigheterna ute på lantstället, sommarnöjet. Föreningen blev så allmänt förekommande att naturen kom att bli ett särskilt ”som-marland”, tydligt skilt från arbetet och vardagstillvaron i staden.599