Fabriken omgavs av en mängd bilder och föreställningar, varav hel-vetessymboliken var viktig men långt ifrån den enda. I den tidiga arbetarrörelsens retorik var det också vanligt att framställa industrin som en malande kvarn.338 De två parallella beskrivningarna av fa-briken som dels ett helvete, dels en obönhörligt arbetande kvarn fick komplettera varandra i skildringar där helvetesliknelserna bidrog med en kuslig undergångsstämning, medan kvarnliknelserna inte sällan knöts till de konkret kroppsliga, ibland obehagligt bloddrypande, tra-gedierna. Precis som i berättelsen om cigarrfabriken, växlade de skön-litterära bidragen i Brand mellan dessa beskrivningar, också inom en och samma text.
I följetongen ”I grottekvarnen”, inledde berättaren med en beskriv-ning av fabriken som känns igen från flera andra skildringar av den helvetesliknande atmosfär som omgav byggnaden och dess arbetare. Hela trakten omkring fabriken låg insvept i röken från den höga skor-stenen och genom de dystra fönstergluggarna kunde man se männis-koliknande varelsers skuggor röra sig. Det första som mötte den som närmade sig fabriken var emellertid inte bara den hotfulla,
övernatur-liga stämningen, utan också ett mer jordiskt gnisslande och larmande ljud från det malande maskineriet. När fabriksportarnas svarta gap öppnade sig, var det inte heller helvetets förtappade spökgestalter som uppenbarade sig, utan ”en ström av trälar, män och kvinnor, gamla och unga, på vilka grottekvarnen satt sin prägel”. Novellen berättade att Grotte idag hade krävt ett offer. En ung kvinna hade fastnat i en remskiva som ”torterat henne till döds”. Trots hennes väninnas förtvivlan och förbannelser över det jordiska helvetet, återgick allting snart till det vanliga efter flickans begravning. Grottekvarnen stod åter ”redo att sluka ett annat offer”.339
Bilden av den industriella arbetsplatsen som en malande kvarn kom att bli både stark och långlivad inom arbetarlitteraturen. I Sve-rige byggdes denna liknelse dessutom ut med anspelningar på den mytologiska ”grottekvarnen”. Kring sekelskiftet införlivades denna i arbetarrörelsens litterära tradition med hjälp av Victor Rydbergs långa dikt ”Den nya Grottesången” från 1891, vilken introducerade figuren i såväl den litterära som den politiska debatten. Rydbergs verk byggde löst på den fornnordiska Eddans ”Grottesången”, vilken skildrade hur de två jättinnorna Fenja och Menja köptes som trälinnor av kung Frode i Danmark, som satte dem att dra den väldiga kvarnen Grotte. Grottekvarnen kunde mala fram det som den malande önskade, men ingen annan hade tidigare haft tillräcklig styrka att rubba den. Trots att Fenja och Menja nu malde guld och fred åt kung Frode, visade han ingen tacksamhet utan tvingade dem att arbeta utan vila. Som hämnd malde trälinnorna då fram en armé som dödade Frode och tog ett stort byte av det guld som Grotte hade gett honom.340
Rydbergs ”Den nya Grottesången” blev enormt uppmärksammad då den publicerades 1891 och den blev under lång tid flitigt disku-terad och använd i flera olika sammanhang.341 Såväl liberaler som socialister imponerades av den mörka, närapå helt hopplösa bilden av industrin som en väldig grottekvarn, vilken skoningslöst krossade arbetande trälar i samma takt som den malde rikedomar åt sin ägare Frode. Rydberg lämnade eddadiktens kärva, kortfattade ton, men
be-höll effektfulla motiv såsom den enorma, guldmalande Grottekvar-nen, Frodes girighet och trälinnornas ilska mot sin orättvise herre. Tidigare hade den svenska litteraturen i stort ignorerat trälarna. Om de alls förekom, var det ofta i bakgrunden och deras undertryckta ställning ägnades ingen uppmärksamhet. I kontrast till detta blev talet om trälar bärande för Rydberg, som med hjälp av detta förde in en tydlig social dimension i berättelser som inspirerades av fornnordisk mytologi.342 Medan de tidigare endast varit bifigurer, skrev Rydberg nu om ”trälens stumma hat och lama raseri” 343 och förde in en passage där trälen i kvarnen själv ropade efter ”[h]ämnd över de väldige!” 344 Tillsammans med det tydliga fördömandet av den moderna industrin och konkurrensen i (det kapitalistiska) samhället, passade Rydbergs vision av trälarna uppenbarligen väl ihop med tematiken i många av arbetarrörelsens fiktioner.
Trots Hjalmar Brantings hårda kritik av dikten i flera beryktade artiklar i tidningen Socialdemokraten 1892, dök mängder av hän-visningar till Grottekvarnen snart upp i den tidiga arbetarrörelsens litteratur. Branting hade menat att Rydbergs kristet inspirerade sociala ställningstagande kunde bli en konkurrent till den socialistiska arbe-tarrörelsen och därigenom komma att motverka arbetarnas frigörelse istället för att påskynda den.345 Precis som Branting påpekade tog dik-ten knappast ställning för den växande socialdemokratins strävanden. I efterskriften fördömdes exempelvis socialistledarnas ”folkfientliga vulgärfilosofi” som syftade till att göra eländet värre och bortsåg från de ideella krafter som kunde förena arbetarna.346 Brantings farhågor om ”Den nya Grottesångens” destruktiva inverkan på arbetarrörelsen tycks dock inte ha besannats. Diktens uttalade politiska ståndpunkter kom att spela en mycket liten roll, medan den fantasieggande Grot-tekvarnen, kung Frode och de olyckliga trälarna föreföll vara en när-mast outtömlig källa till inspiration. I stort sett hela rörelsen, oavsett inriktning, tog till sig Grottesången och författarna i Brand var inget undantag.347 Kontakten med fabriken kunde med hjälp av hänsyft-ningen till Grottekvarnen sammanfattas på några rader, som i en av
stroferna i dikten ”Proletärens lott”: ”En osund luft och atmosfär/ fa-briken innesluter,/ för Grottes kvarn hans kraft förtär/ och honom sen förskjuter”.348
En stor del av inspirationen till dikten hämtade Rydberg från den engelska och holländska diskussionen kring arbetsförhållanden i fa-brikerna, men också från den svenska debatten om barnarbete.349 La-gar för att begränsa barnarbetet hade stiftats 1881 och i lagen om arbetarskydd från 1912 höjdes minimiåldern för allt fabriksarbete till 13 år.350 Även om anställning av barn vid fabrikerna hade minskat under 1800-talets andra hälft, var det fortfarande en aktuell företeelse kring sekelskiftet. Barnen utgjorde en billig arbetskraft i industrin och rekryterades vanligtvis från de arbetarfamiljer som varit tvungna att ta emot fattigunderstöd och således behövde extra inkomster.351 Rydberg hade tagit del av kritiken av barnarbetet genom en liberal politiker engagerad i frågan, men motståndet mot barnarbete var syn-nerligen fast förankrat också inom arbetarrörelsens politik.352 I det kommunistiska manifestet hade Marx och Engels krävt ett avskaffan-de av barnarbetet.353 Så tidigt som 1882 tryckte August Palms tidning Folkviljan ett program antaget av det socialdemokratiska förbundet i Malmö, där man begärde förbud mot barnarbete i ”fabriker där deras hälsa kan äventyras”. Kravet fanns kvar då det svenska socialdemo-kratiska partiet bildades 1889. I programmet förespråkades ett förbud mot allt industriarbete för barn under 14 år.354 Rydbergs Grottekvarn hade förvisso inte bara sysselsatt barn, men visionen av Grottekvar-nens barn, ”även tioårs och yngre”, blev en av de mer spridda och kontroversiella.355
Avsnitten om barnen i grottekvarnen var också ett av de teman som tydligast bearbetades i Brands fiktioner. I ”Den nya Grottesången” hade Rydberg skrivit inkännande om hur ”barnaskarans blomster-värld” vissnade i kvarnen och tillade att ”[m]ärks den lilla kroppen slapp, livas han med gisselrapp […] Grotte har ej råd att mista/ ens den sista/ gnista/ av dess späda levnadskraft”.356 En dikt i Brand 1909 berättade om en liknande upplevelse:
Vid femton år, ännu blott barn, jag kördes, som en hund
från ”hemmet”, och i Grottes kvarn; jag fick ej ro en stund
Min späda kropp erbarmligt led av fogdens gisselslag;
ej hjälpte det, att barnet kved, att kroppen än var svag.357
Som synes höll sig dikten mycket nära Rydbergs formuleringar, men medan barnet i Rydbergs verk tvingades trampa de fallna kamraterna till ”en blodig deg”,358 lyckades Brands huvudperson växa upp och hämta kraft hos sina bröder. Dessa lärde honom att ”en proletär ej alstrar ynkedom”.359 Även om berättelsen inte innefattade en befrielse från Grottekvarnen, gav solidariteten därmed en mer hoppfull ton åt framställningen.
Övertagandet av Grottekvarnsbilden från Rydbergs dikt var följ-aktligen långt ifrån osjälvständigt. Snarare än att endast återge de bä-rande grundtankarna i ”Den nya Grottesången”, förefaller de fiktiva texterna i Brand ha favoriserat de delar som lättast hakade i bilder och berättelser som kunde associeras med arbetarrörelsens politiska budskap. Barnen i grottekvarnen förekom inte bara i agitationen mot barnarbete, utan kunde dessutom användas så att de kom att syfta på hela arbetarklassen, vilka därigenom övertog barnens drag av oskulds-fullhet och sårbarhet.360 I dikten ”Styvbarnens visa” tilltalades arbe-tarna av moder Svea, som inte visade någon omsorg om de fattiga utan kallade dem för den simplaste pöbel och hotade med att mala dem i Grottes kvarn.361 Att barnen i grottekvarnen kunde vara både barn och förtryckta manliga arbetare, gjorde att det i en dikt som exempelvis ”Jag ville…”, är oklart exakt vilka berättaren åsyftade då han sade sig vilja ”samla alla små/ som pinade i kvarnen gå/ och tala för dem frihetsord”. 362 En kort berättelse med titeln ”Från hungerns rike”, menade att i takt med att den pösande och granne förbryta-ren kung Frode blev allt mäktigare, kunde de bleka förbrytarna stjäla
”livssaften från barnlikt lekande människosöner”. Med texten följde en bild av utmärglade människor bakom vilka ett skelett tornade upp sig (bild 5).363
Bild 5. Utmärglade män, kvinnor och barn som gödde kung Frode med sitt arbete (tecknare: John Husberg).364
Det är emellertid långt ifrån alltid som fiktionen erbjöd några fri-hetsord till lindring i kvarnens elände. En illustration av barnarbetet i Brand 1915, visade bleka barnansikten flytande i en ström av svart avfall, med liemannen stående över dem. I bakgrunden tornade en fabriksbyggnad med rykande skorstenar fram ur dimman. ”Trälbarn, slavbarn, födda till nöd!/ Tidigt i Grottes kvarn/ mejas ni ned av för-tidig död, slavarnas stackars barn”, löd bildtexten (bild 6).365
För dessa av Grottes barn var det redan för sent – varken solida-ritetskänsla eller brandtal hade kunnat rädda dem. Precis som i den ovan citerade berättelsen om flickan som dog då hon fastnade i en remskiva, kopplade illustrationen dessutom tydligt samman grotte-kvarnens oupphörliga malande med den moderna fabrikens silhuett. Trots att fabriken var till synes stillastående, påminde texten således om att den i själva verket var i ständig rörelse och inte stannade efter att ha förbrukat trälbarnen. Den skulle komma att kräva ständigt nya offer. Samtidigt omformades också Grottekvarnen. Från att ha varit
ett guldmalande sagofenomen blev den synonym med en annan sym-bol för det nutida industrisamhället: den stiliserade fabriksbyggnaden. Det hade visserligen inte rått några tvivel om att Rydberg hade syftat på missförhållande i samtiden och att dikten avsåg att kriti-sera vad han såg som den nutida industrins hjärtlösa konkurrens och hänsynslösa utnyttjande av människor. Däremot hade Rydberg låtit dikten utspela sig i en sagoliknande miljö utan tydliga detaljer. I ”Den nya Grottesången” hade kvarnen trots allt förblivit just en kvarn och dikten liknade närmast en konsekvent genomförd allegori där berät-telsen höll sig inom ett mytiskt universum, även om detta genom sin ramberättelse var mycket lätt att identifiera som det industriali-serade samhället. I Brands fiktioner knöts Grottekvarnen ännu mer explicit till industrin i allmänhet och fabrikerna i synnerhet. Det al-legoriska tonades ned till förmån för introducerandet av en tydligt urban miljö.
I en stad med gränder skumma, på en sotig, hård och stenig, grå och dyster stig jag går. Djupa röster hör jag brumma; marken skakar, staden darrar, husen som i bävan står.[…] Uti svält och mödor tunga bleka barn och kvinnor svaga, slavar gamla, slavar unga Grottes kvarn i suckan draga. Marken skakar, kvarnen går.367
Istället för den vagt tecknade miljön från Rydbergs dikt, möttes lä-sarna av Brand av en modern stad, vilket emellertid inte hindrade att kvarnen Grotte behöll sina mytiska dimensioner. Användningen av Grottekvarnen visar på hur en symbol med mytiskt arv utan större problem införlivades i en vardaglig berättelse i så hög grad att den till slut framstod som mer hemmahörande i den bullriga industriorten än i Eddans arkaiska värld. Metaforen kom därigenom inte bara att
innefatta ett tillstånd – det industrialiserade samhällets konkurrens-situation – utan lokaliserades tydligt till en befintlig plats; stadens rykande fabrik. Grottekvarnen var på samma gång både den enskilda fabriken och alla fabriker i världen.
Industrins värld i Brands fiktioner centrerades kring en fabrik som inte behövde svara mot några krav på realism eller bevisbara exempel. De skönlitterära användningarna av Grottekvarnen och helvetet är i fiktionen mer självklara referenspunkter än uppgifter om arbetstider och ackord. Mardrömskänslan förstärks av denna den fiktiva världens karakteristiska slutenhet som gör att berättarna och läsarna tycks kunna vandra mellan dikterna och novellerna och ändå alltid befinna sig i ett och samma industrilandskap. Skildringarna av livet i fabriken framhöll hur arbetarna påverkades både fysiskt och psykiskt – Grotte var ju trots allt kvarnen som malde både själ, kött och ben. Den tolv-årige pojke som började arbeta i ”fabrikens tunga, kvava, dammupp-fyllda atmosfär”, fick snart se sin själ ”tryckt till jorden” medan hans kropp blev ”förkrympt och svag”. Som för så många andra i grotte-kvarnen, slutade hans historia med att han fastnade i en dragrem ”och i nästa ögonblick låg han sargad, stympad, mördad!”368 Skildringarna av fabriken och dess ständige följeslagare maskinen tycks gärna ha uppehållit sig vid liknande olyckor, men gjorde också mer allmänna hänvisningar till hur arbetarna gick under vid maskinerna. En novell om en gammal mans möte med en ung man under sin lediga söndag, inleddes med en hänvisning till grottekvarnen, ”som sex dagar i veck-an girigt och brutalt mal sönder resterna av den gamles slocknveck-ande kraft”, men som nu ”stod stilla och rostade av all den svett, allt det olycksfallsblod, som lådde vid den”.369
Genom att krossas av kvarnen uppgick arbetaren fysiskt i maski-neriet, men det var inte bara kroppen som hotades att konsumeras av fabriken. Berättelsen ”Nattskiftet” beskrev en kuslig scen där berät-taren skrämdes av de livlösa människor han såg då han blickade in genom fabriksfönstret.
Som vaxdockor röra sig människorna; med en precision, som tillhörde de maskineriet själv göra de sina handgrepp, regelmässigt, utan spår af livlighet och inträsse… slö är blicken, genomskinligt vaxartad huden, bitterhet tecknad kring munnen. [...] Arbetarne äro som livlösa väsen, varje deras rörelse är som förorsakad av en elektrisk signal på ett livlöst ting, varje spår av livlighet är borta, ögonen äro halvslutna, dådlöshet och lidande präglar gestalterna.370
Att koppla ihop maskinen och arbetarens kropp var vanligt i sekelskif-tets västerländska litteratur även utanför arbetarrörelsen. Jack Lon-don hade i en novell beskrivit en fabriksarbetare vars liv var så nära sammanbundet med maskinerna att hans egen kropp uppnådde en maskinlik perfektion, där varje onödig rörelse hade eliminerats. Själv kunde han långa tider slumra eller vara halvt omedveten medan hans kropp rörde sig. Slutligen resulterade denna oerhörda anspänning i att arbetarens kropp nästan helt slutade följa hans vilja och kunde förbli helt stilla eller rycka automatiskt som en maskin.371 I Brands skönlit-teratur kunde fabriken på ett liknande sätt ta över det handlande sub-jektets roll. Den kunde framstå som betydligt mer aktiv och livfull än de själlösa arbetarna. Istället för att det var människorna som utnytt-jade tekniken, var det istället den stora fabriken som vid arbetsdagens slut tömde ut sina levande maskiner över stadens gator.372
Skräcken för att människan blev alltmer lik maskinen tycktes sär-skilt akut vid tiden för det industriella genombrottet, då exploate-ringen av naturen ökade i aggressivitet.373 Charles Dickens hade i sin roman Hard Times 1854 frammanat en fiktiv stad, Coketown, där miljön och arbetsförhållandena tog ifrån arbetarna deras fantasi och skaparkraft. I likhet med i Brand, skildrades fabrikerna dock aldrig inifrån – det var först efter arbetsdagens slut som arbetaren upptäckte att hans hjärna hade börjat fungera som maskinerna och följaktligen avstannade då han lämnade fabriken. Staden var sluten, full av tegel-byggnader inifrån vilka rasslet av de väldiga maskinerna hördes hela dagarna. Det regelbundna ljudet av fabriksvisslorna och det efterföl-jande trampandet av en väldig massa människor på väg ut eller in i
fabrikerna, var bilder som närmast schablonmässigt skulle återkomma i senare författares skildringar.374
Även i Brands fiktioner var det ofta svårt att urskilja några enskilda människor bland det kollektiv som begav sig till fabriken. En ung man i novellen ”I väntsalen”, betraktade melankoliskt de förbipasserande som med febril hastighet skyndade till sitt arbete ”krypande ihop till så små knyten som möjligt, för att bakom de tunna rockarna, på hvilka man hade slagit upp kragarna, söka värme och skydd mot de i ansiktet piskande snömassorna”.375 I vissa fall kunde denna människomassa dessutom bli en del i det kusliga landskap som omgav fabriken. Den vandrare som först förskräckts av den tjocka röken och den döda natu-ren kring fabriksstaden, möttes av en lika hemsk syn då han närmade sig fabriken just som fabriksvisslan gav ifrån sig ett förfärligt tjut. Då portarna slogs upp såg han ”en oöverskådlig massa svarta, haltande, linkande individer kräla förbi”.376 Invånarna gav knappast intryck av att vara människor med egna livsöden utan förblev en massa, skräm-mande i sin anonymitet. Ingen av dem stannade till eller talade med betraktaren.
I flera av de skönlitterära texter som rörde fabriken kan framställ-ningsformen tyckas splittrad och närmast collageliknande. Den skiljer sig drastiskt från den senare arbetarlitteraturens sammanhållna bild-ningsromaner där en tydlig huvudperson frigör sig från kollektivet. Samtidigt som fiktionen behandlade bloddrypande arbetsplatsolyckor och misär, uppvisade den också denna smått drömska tendens, där ett flertal olika figurer eller situationer uppmärksammades för att sedan lämnas åt sitt öde. Att som i novellerna visa upp en serie bilder snarare än en eller ett fåtal ständigt närvarande karaktärer, var emellertid van-ligt i den tidiga arbetarlitteraturen, vilken var kraftigt influerad av en äldre didaktisk och pragmatisk tradition där ambitionen var att väcka läsaren med hjälp av sedelärande exempel. I denna arbetarlitteratur kunde berättaren fungera som en didaktisk vägvisare, vilken hade till uppgift att mana läsaren till reflektion genom att visa på en främ-mande – och detta fall skrämfräm-mande – värld.377 Ur fiktionen tornade
fabriken fram som en av de tydligaste symbolerna för olycka, lidande och till och med ondska. Så stark tycks denna ha varit att den berät-telse som började inom fabrikens murar, till viss del även kom att om-fatta den del av tillvaron som framlevdes utanför fabriksbyggnaden.