Påfallande ofta tycks det ha varit den folktomma naturen som rönte störst uppskattning i Brands skönlitteratur. Till och med i visioner-na om en socialistisk framtid var det önskvärt att poeten omgavs av ett natursceneri där allt var lugnt och tyst. I kontrast till det social-demokratiska talet om folkets enhet med den svenska naturen, står
Brands närapå folktomma natur. Den kärlek som östes över djuren och växterna tycks inte alltid ha räckt till åt människorna. Kanske förknippades de i alltför hög grad med den förhatliga industrin eller den bakåtsträvande landsbygden. Dessutom krävde den romantiska gemenskapskänslan med naturen för det mesta ensamhet.637
I maj 1917 publicerade Brand en berättelse med titeln ”En dröm-bild i maj”, som ingående beskrev hur berättaren förlorade sig i skogen en dag då naturen nyss vaknat och skälvde av hänryckning. Snart befann han sig i djup ensamhet utsträckt på den mjuka mossan vid en porlande bäck. Över honom susade uråldriga ekar och bokar hem-lighetsfullt.
Ljuva ensamhet i skogen, hur stilla och skönt är det icke hos dig! Man blir så underbar till sinnes, man återföres till sig själv – man lär känna sitt eget innersta väsen. […]Natur och människa äro innerligt samman-länkade, harmoniskt sammansmälter allt. O, sköna ensamhet i skogen, ännu alltjämt vilar jag i din svala skugga, ännu alltjämt är jag ensam med dig och mina tankar. 638
Huvudpersonen kände hur hans själ lyfte, och därmed ljusnade även hans syn på mänskligheten. Han tyckte sig förstå att människornas tankar var ”det språkrör, genom vilket det väldiga, kolossala naturväl-dets kalla, obevekliga symfoni klingade mot oss såsom en storartad epos av skönhet och harmoni”.639
Upplevelsen av att stå i direkt kontakt med de kosmiska naturkraf-terna var något som gärna vävdes in i Brands skönlitteratur, i synner-het då det gällde att drömma sig bort till en lyckligare värld. Detta var en tydligt romantisk hållning, ofta anförd av författare som i Rous-seaus efterföljd företrädde en polarisering mellan natur och mänsk-lig civilisation. Ofta tillfördes dessutom ett större mått av dramatik och ödesmättade stämningar i mötet mellan den ensamme individen och den vilda naturen. Till skillnad från det soliga och tämjda od-lingslandskapet, kunde den orörda naturen symbolisera människans mörka, gåtfulla och känslostyrda sidor. Förutom att erbjuda en
lind-ring av den sönderciviliserade människans plågor, lät den henne därför också ana sin egen samhörighet med de dunkla kosmiska krafter som fått sitt uttryck i den otillgängliga vildmarken. I enlighet med detta betonades den subjektiva upplevelsen av naturen snarare än de eventu-ella mönster och lärdomar som naturen själv tillhandahöll. Hos tyska och engelska romantiska författare som Goethe, Schiller och Shelley betonades gärna naturens våldsammaste uttryck samtidigt som män-niskans egna uttryck blev mer tillspetsade. De inre känslostormarna motsvarades av verkliga stormar, otillgängliga klippor och skumman-de vågor.640
Också i Brand kunde man hänfört utropa ”Storma… Storma!” och glädjas åt att ”[e]fter stormen kommer solen, livets befruktare, med nytt liv, strålande med härlig glans över lyckliga människobarn”.641 Oftast valde man emellertid att stilla dra sig undan i skogen för att där kunna njuta av den djupa, sköna ensamheten. I denna miljö kunde man lära känna sitt eget innersta väsen.642 Även detta tycks ha varit helt i linje med förromantikens naturkult, vilken såg naturen som en plats där människan helt frigjorde sig från sin egen kulturs konventioner för att leva ut sina känslor.643 Uppfattningen om skogen som en plats för en-samhet och meditation förstärktes dessutom av synen på skogarna som ett slags primitiva kyrkor och en avgjort positiv religiös kraft. Förutom att ge tillfälle till avskildhet och dagdrömmar, kunde den inge männis-kan andliga känslor och insikter såsom vördnad eller jublande glädje.644 För de uttalat religionsfientliga ungsocialisterna var vördnaden inför naturen klart att föredra framför kristendomens uttryck inne i ”spök-huset”.645 I den mörka kyrkan predikade pastorn om det svavelosande helvetet; i naturens symfoni utanför kyrkfönstren andades allting dä-remot kärlek, frid och lycklig harmoni. Den solstråle som påminde fa-briksarbetarna om den vackra naturen, kunde i detta sammanhang bli till en ”ljusets konungs lans” som stack den långrandige prästen i ögat då den letade sig in genom det blyinfattade kyrkfönstret. 646
I den panteistiska romantiska föreställningsvärlden sågs naturen som besjälad, fylld med en livskraft som motsvarade den som fanns
i människans innersta. Upplevelsen av en stark samhörighet med na-turen möjliggjordes just genom att det gick att komma i kontakt med denna levande kraft. Precis som Rousseau betonade man den andliga förbindelsen mellan individen och naturen, men detta hade ingen-ting att göra med 1700-talets filosofi kring naturlagarna: naturen och människan bands inte samman genom någon allmän lag utan genom en inre, känslomässig kontakt. Vid mitten av 1800-talet ifrågasattes bandet mellan den romantiska individen och naturen i takt med att naturen alltmer överfördes till vetenskapens område. Melankoli blev resultatet av känslan av att ha förlorat en mystisk, levande värld och istället fått en mekanisk och nödvändig.647 Det opersonliga väsen som uppfyllde naturen var enligt detta synsätt det närmaste man kunde komma en gud.648 En närmast identisk uppfattning uttryckte berät-taren i Brands novell ”Ungdom” 1909, då han gick genom en skogs-dunge och beundrade stjärnorna som tindrade vackert i den tidiga kvällen. Synen fick honom att tänka ”på universums storhet, och [han] kände och förstod att där bakom var ej något som styrde och ställde våra levnadsöden”.649
Den intensiva naturupplevelsen hörde till viss del samman med den romantiska ensamhetsskildringen. De svärmiska naturstämningarna och den dunkla naturmystiken i de romantiska författarnas verk upp-skattades särskilt i slutet av 1800-talet. Den inflytelserike litteraturkri-tikern Georg Brandes hyllade exempelvis Byron som äkta naturalist och en förebild för det moderna genombrottets författare eftersom denne framställde naturupplevelsen som livsavgörande och inte som en snabbt övergående stämning. I den tysta naturen kunde individen uppleva tankens frihet.650 Till en ”romantisk ensamhetsattityd” hörde därför en spontan motvilja mot folksamlingar som kunde störa det rena, klara perspektivet.651 På samma sätt skydde huvudpersonerna i Brands fiktioner blotta åsynen av mänsklig civilisation, oavsett om det var i form av en förnäm lantadel eller brukets rykande skorstenar.
En sådan känslighet uppvisade huvudpersonen i novellen ”En dröm-mare”, vilken inleddes med en beskrivning av ett litet brukssamhälle
vid en brusande älv. ”Sägnen förtäljer”, fortsatte novellen, ”att en gång för länge, länge sedan satt där en ung gosse en tidig morgonstund och läste och drömde, och då steg ur vattnet en liten, fin älva med långt guldgult hår hängande fritt ned över axlarna, och med en liten harpa i sin hand”. Sedan dess hade ingen sett gossen, men om han lyssnade kunde den verkligt uppmärksamme höra ett vemodigt skri från älven.
Einar var just en sådan där yngling. Han satt så ofta i den lilla grottan högst däruppe vid älvbruset. De långa dagarna i ända kunde han sitta där och stirra ned i vattnet eller också läsa ur sina medhavda böcker. I fabriken, där han om dagarna arbetade, var han sluten och tvär, talade högst ogärna, och ville hälst vara ensam. […] Einar dyrkade naturen och konsten. 652
På romantiskt vis kunde Einar se och uppleva något som ingen an-nan kunde förnimma – en förmåga som inte kunde utvecklas inne i fabriken, men som fann sitt utlopp då han befann sig i den vilda älvens närhet. De egenskaper som tillät denna speciella närhet till na-turen var desamma som förknippades med romantikernas idealiserade konstnärssjäl; utpräglad känslighet och ett nästan plågsamt intensivt känsloliv tillsammans med en gränsöverskridande kreativitet var åter-kommande drag hos romantikens gestalter.653 Hänvisningen till sagan om gossen och älvan gav fabriksarbetaren Einar ett sådant skimmer av upphöjd känslighet såväl som ett band till naturens gåtfullare sidor. Ei-nar undvek helst brukets övriga ungdomar ”av det enkla skälet, att de voro för dumma, tyckte han”. Till skillnad från de andra var Einar en drömmare som helst ville sitta ensam uppe vid älven. Det var emeller-tid inte uteslutande naturen som intresserade Einar. Han engagerade sig också i tidens politiska idéer, läste alltid ledarna i de tidningar han fick tag på och gick ofta på olika föredrag i staden. Att Einar behövde ta del av stadens mer givande intellektuella liv, visar åter på den tidigare nämnda oviljan i Brand att fördöma staden och prisa landsbygden.
Med tiden fick brukets ungdomar emellertid allvarligare saker att tänka på än nöjen. Som svar på de hårda arbetsförhållandena hade de
bildat en socialistisk ungdomsklubb. Nu skulle ett öppet agitations-möte hållas, där arbetsgivarna lömskt planerade att krossa den förste talare som vågade yttra sig. Till allas förvåning begärde Einar ordet efter att kontorschefen hade hållit ett långt tal mot vad han kallade antifosterländskhet. De andra ungdomarna väntade sig att Einar skul-le ta ställning för arbetsgivaren, men istälskul-let höll han ett flammande briljant tal till socialismens försvar.
När han hade slutat, bröt applådsalvorna riktigt lös. Men Einar gick ut. Nu behövde han ej vara där längre. Han hade sagt sin hjärtans mening, och det var som en stor sten hade vältrats från hans bröst. I kväll skulle han promenera länge ute. [...] Där var han ju ifrån dessa giftiga blickar och allt det där fadda pratet. I kväll skulle han njuta av att vara fri, njuta av den härliga försommarnaturen. Luften var ju så ljum, och han tänkte för sig själv: Livet är underbart härligt!654
Av allt att döma hade Einar inte behov av andra människors bekräf-telse. Tvärtom tycks han trots applåderna fortfarande förakta dem och deras tomma prat. Det briljanta talet om socialismen framstår som helt avskilt från de andra ungdomarnas verksamhet. Mer än någon-ting annat beskrevs det i termer som för tankarna till en konstnärs behov av att uttrycka sin kreativitet. Det var tankar som fötts inom honom och som han nu förmått klä i ord. Därför ville han dra sig un-dan eventuella giftiga blickar som kunde störa honom i hans känsliga stämningsläge. Det band som i novellens början etablerades mellan honom och naturens mystiska sidor bekräftades också i avslutningen, då han återvände ut i den romantiska ensamheten för att hämta kraft hos den ljumma försommarkvällen. Berättelsen om Einar visade där-med upp en romantisk, men samtidigt typiskt ungsocialistisk, natur-värld där huvudpersonen var en Werther från fabriksgolvet med solen i blicken och älvens brusande i örat.