Arbetarrörelsens politiska genombrott sammanföll med den tryckta litteraturens verkliga folkliga genombrott. Rörelsens utveckling är så sammantvinnad med dess tidningars historia att de knappast kan skiljas från varandra. Filmvetarna Mats Jönsson och Pelle Snickars menar att den tidiga arbetarrörelsen formulerade en syn på pressen
som helt avgörande för de politiska framgångarna. I ett tal från 1890 hävdade Branting till och med att det var viktigare att arbetarklas-sen hade en egen press än att de var reprearbetarklas-senterade i riksdagen.127 Vördnaden för ord och läsande var mycket stor – det var genom att tillägna sig detta som arbetarrörelsen skulle ”få proletärerna att stiga från okunnighetens mörker mot kunskapens ljus”.128 Omvänt kan arbetarlitteraturens uppkomst sägas vara nära sammanknuten med den tidiga arbetarrörelsens historia, inte minst då merparten av den tidigaste arbetarlitteraturen trycktes just i rörelsens egna tidningar. Litteraturvetaren Mikael Löfgren menar att arbetarrörelsen kom att påverka de litterära uttrycken i så stor utsträckning att det är befogat att påstå att ”i arbetarlitteraturens begynnelse var Rörelsen”.129
I inledningen till sin undersökning av den tidiga socialdemokra-tiska pressen påpekar språkvetaren Per Ledin att det är möjligt att betrakta arbetarrörelsen som ett massmedialt fenomen i den bemär-kelsen att den byggde sin organisation och agitation kring egna tid-ningar.130 Både lokalt och på riksnivå kunde redaktionerna fungera som politiska ”sambandscentraler”, vilka knöt ihop rörelsens olika grenar. För den tidiga arbetarrörelsen var tidningarna oundgängliga som förmedlare av de socialistiska idéerna, partiets målsättningar och den framväxande arbetarrörelsekulturen till en större läsekrets.131 I sin översiktliga framställning av den svenska pressen kring sekelskiftet framhåller Gunilla Lundström att de socialdemokratiska tidningarna ”införde nya perspektiv i debatten och förmedlade information från arbetarrörelsen på ett sätt som ingen borgerlig tidning kunde eller ville”.132
Medieforskarna Stig Hadenius, Jan-Olov Seveborg och Lennart Weibull påpekar att arbetarrörelsen skiljde sig från liberala och kon-servativa grupperingar genom att den inte fann stöd hos de etablerade tidningarna då samarbetet mellan pressen och de politiska partierna tog form. Istället utgjordes de socialistiska publikationerna mestadels av nystartade tidningar som redan från början var tänkta att verka för arbetarrörelsens intressen.133 De socialistiska tidningarna förde
där-med in nya element i den svenska pressen. Även om tidningar också tidigare hade stött olika riksdagspartier eller sympatiserat med dessa i en viss politisk fråga, hade detta inte lett till att likasinnade tidningar uppfattades som bundna till varandra eller som förespråkare av en bestämd ideologi i den utsträckning som senare blev fallet.134
Det nya partisystemet var från första början förbundet med upp-komsten av en partipress.136 Även rörelser med mer diffusa ideologiska tillhörigheter, såsom den politiskt gränsöverskridande rösträttsrörel-sen, satsade på någon form av pressagitation.137 Tidningarna både möjliggjorde och var beroende av ett ökat folkligt engagemang i riks-politiska frågor. I sin studie av arbetar- och folkpressen har historikern Åke Abrahamsson påpekat att arbetsvandringens och skråväsendets funktion som kommunikationsform började ersättas av tidningar re-dan under tidigt 1800-tal. Inte minst arbetartidningen kom att bli en ny opinionsbildare och en viktig källa till information.138
Till en början hade de socialdemokratiska tidningarna karaktären av tillfälliga och ytterst kortlivade propagandablad. En fastare sam-manslutning uppstod dock kring August Palms Stockholmsbaserade Social-Demokraten, grundad 1885.139 Palm efterträddes snart av Hjalmar Branting, vilken kom att fungera som både redaktör och par-tiledare efter att det socialdemokratiska partiet bildats 1889. Att rollen som partipolitiker och tidningsman sammanföll var inte unikt för ar-betarrörelsen, utan återfanns inom samtliga politiska riktningar. Även i de fall där det inte fanns uttalade organisatoriska band kunde redak-törerna för de tongivande tidningarna ha stort inflytande över parti-erna och deras program.140 Inom den tidiga arbetarrörelsen framstår pressen emellertid som helt integrerad i den politiska verksamheten. Huvudansvaret för att sprida socialismen ansågs ligga hos partiet, men tidningarna var redan från början centrala i detta arbete.141 Att arbe-tarpressens existensberättigande ansågs ligga i att samla arbetarna och föra fram arbetarrörelsens budskap innebar att den för det mesta inte hade samma ekonomiska krav på sig som den kommersiella pressen. Branting tog exempelvis upprepade gånger avstånd från tanken på den
socialdemokratiska pressen som vinstdrivande.142 Målet var inte att kommersiellt konkurrera med de borgerliga tidningarna men svårig-heten att hitta annonsörer bidrog till att prenumerationspriserna höj-des då utgivningstakten ökade. Den tidiga socialdemokratiska pressen upplevde stora ekonomiska svårigheter och var inte sällan beroende av finansiellt stöd från arbetarrörelsens organisationer.143
I pressforskningen lyfts särskilt nyhetsreportaget fram som tidning-arnas mest framgångsrika bidrag i offentligheten och en genre med växande betydelse i journalistikens historia.144 Även om den social-demokratiska pressen till en början utmärktes av de politiska artik-larna, blev det allt vanligare att tidningarna i sina prenumerations-anmälningar betonade att de också var nyhetsförmedlare.145 Ledin räknar den ökade nyhetsrapporteringen till det material som ansågs både lättillgängligt och läsarvänligt.146 Därmed kritiserar han också en tendens att betrakta den socialdemokratiska pressen som svårtill-gänglig i förhållande till de kommersiella tidningarna.147 Ledin fin-ner att nyhetsartiklarnas uppgång till viss del skedde på bekostnad av skönlitteraturen, den kategori av texter som till en början ansågs stå för det mer lättsmälta inslaget i tidningen. I inledningsskedet utgjorde skönlitteraturen en tredjedel av det redaktionella materialet, för att i början av 1910-talet ha minskat till en femtedel. Trots att skönlit-teraturen fortfarande var ett påtagligt inslag i den socialdemokratiska pressen tycks den alltså gradvis ha förlorat sin centrala ställning.148
I likhet med Hadenius, Seveborg och Weibull bygger Ledin sin framställning på socialdemokratiska tidningar, vilka utvecklades mot att bli dagligen utkommande nyhetsförmedlare som mer direkt konkurrerade med den borgerliga dagspressen. Hans resonemang går således inte att helt överföra till Brand, vars likhet med kulturtidskrif-terna var mer framträdande. Det socialistiska ungdomsförbundets tid-ning tycks befinna sig någonstans mellan traditionell politisk press och tidskrift. Å ena sidan var den en utpräglat politisk publikation som befann sig i dialog med dagspressen snarare än med veckotidnin-garna; å andra sidan utkom den inte oftare än veckovis eller månadsvis
och innehöll en betydande mängd skönlitteratur och kulturartiklar. Någon framstående nyhetsförmedlare kunde Brand aldrig bli, men den kunde genom fiktionen ge andra perspektiv än vad dagspressen förmådde.
Medan de socialdemokratiska dagstidningarna och tidskrifterna var ovanligt bildfattiga, var Brand rikt på illustrationsmaterial.149 Inte minst vinjettens eldsflammande bokstäver var visuellt slående. Antalet bilder ökade dessutom över tid, varför de tidningar som gavs ut i slutet av undersökningsperioden innehåller fler illustrationer än de tidiga numren. Vid sekelskiftet associerades pressens användande av bilder framförallt med nöjespress eller veckotidningar, men de var vanliga också i den övriga pressen. Den allmänna ökningen av fiktiva texter motsvarades med viss fördröjning av en ökad tillgång på bilder. Den växande pressen utgjorde många konstnärers och tecknares främsta sysselsättning och illustrationerna bidrog tveklöst till pressens tillväxt och popularitet.150