Den nordiska arbetarlitteraturens starka och erkända ställning brukar framhållas som närmast unik.151 Detta gäller emellertid främst den storhetstid för arbetarlitteraturen som inleddes med autodidakter-nas genombrott på 1930-talet.152 Den tidiga arbetarlitteraturen från 1900-talets början intar en mer undanskymd plats i litteraturhistorien men den var icke desto mindre ett stort och viktigt inslag i arbetar-rörelsens verksamhet. Exempelvis är den stora mängden dikter i soci-aldemokratiska tidningar anmärkningsvärd eftersom arbetarrörelsens press på grund av sina ständiga ekonomiska problem kan antas ha haft ett begränsat utrymme för egna texter. Även om den samlade pressens intresse för lyrik till stor del var oberoende av politisk inriktning och de flesta dagstidningar publicerade dikter av både kända och okända författare, indikerar detta att skönlitteraturens ställning i sekelskiftets
arbetarrörelse var mycket stark.153 Den var inte bara ett tillägg i tid-ningarna utan en bärande del av den kultur som knöts till rörelsen.
Material i form av skönlitteratur, illustrationer eller sensationsjour-nalistik ansågs locka många läsare och var från början en integrerad del i pressen, en omständighet som är grundläggande för att förstå sekelskiftets medielandskap. Åke Abrahamsson ser denna dubbelhet som en egenskap inbyggd i mediet eftersom tidningarna utgav sig för att vara förmedlare av en allvarlig samhällsgranskning och politisk diskussion, samtidigt som de även syftade till att vinna en så stor läse-krets som möjligt. Däremot kunde tidningarnas blandning av politik och underhållande material ses som ett problem i samtiden. Enligt Abrahamsson ansågs det ohederligt att blanda seriös radikalism med vad som uppfattades som skandalskriverier.154 Ledin menar att den dubbelhet som Abrahamsson beskriver i 1800-talspressen ända sedan dess har varit återkommande i kritiken av pressen, vilken antingen menat ”att publikfrieriet och sensationsmakeriet är viktigare än den kritiska granskningen eller också omvänt att politiserandet gör tid-ningen alltför otillgänglig”.155 En liknande ambivalens återfinns även i den tidiga arbetarrörelsens förhållande till de egna tidningarnas skön-litterära inslag. Medan de uttalat politiska kampdikterna fick plats på tidningens första sida, kunde de socialdemokratiska redaktionerna ibland se sig tvungna att publicera exempelvis underhållande följe-tonger enbart för att locka en större läsekrets. Särskilt kvinnliga läsare ansågs efterfråga denna typ av material.156
Redaktionernas värdering av olika typer av skönlitteratur har syn-barligen en parallell även i den litteraturvetenskapliga forskning som undersökt den tidiga arbetarlitteraturen. I litteratursociologen Lars Furulands efterföljd har denna litteratur ofta analyserats i samband med arbetarrörelsens egna ”motoffentligheter”, det vill säga de själv-ständiga kulturella miljöer där arbetarlitteraturen skrevs och spreds. Denna forskning har framhållit hur de tre folkrörelserna arbetarrörel-sen, väckelserörelsen och nykterhetsrörelsen byggde upp egna offentlig-heter som förhöll sig relativt autonoma i relation till den dominerande
borgerliga offentligheten. Författare med något slags anknytning till folkrörelserna kunde inom motoffentligheterna utveckla och bearbe-ta skildringar och förhållningssätt som för det mesbearbe-ta saknades i den borgerliga litteraturen. Genom dessa motoffentligheters publikationer och spridningssystem kunde rörelsens litterära verk sedan förmedlas till medlemmarna oberoende av etablerade litterära institutioner eller föreskrifter. Därtill tillät rörelsernas verksamhet att texterna förmed-lades inte bara i tryck genom tidnings- och bokutgivning, utan även med hjälp av deklamationer eller sånger vid mötena. Detta innebar emellertid att de hamnade utanför den samtida litteraturforskningen, vilken främst intresserade sig för de verk som fanns till försäljning i bokhandlar och gavs ut på etablerade förlag.157
I den litteratursociologiska forskningstraditionen betonas kraf-tigt litteraturens agiterande roll och dess starka band till offentliga sammanhang. Apropå kamplyriken skriver Furuland exempelvis att det är dess ”användning just som mötes- och ritualpoesi, dess bruk i arbetarrörelsens politiska, sociala och kulturella liv, som är värd att studera”.158 Vid sidan av realistiska romaner som skildrade arbetarnas vardag är det således kampdikterna som framhålls som mest betydel-sefulla.159 Litteraturvetaren Brigitte Mrals iakttagelse att kampdikten ofta tenderar att få en oproportionerligt framskjuten plats i diskussio-nerna kring den tidiga arbetarlitteraturen tycks träffande.160 Trots att de olika typerna av skönlitteratur många gånger publicerats tillsam-mans och inte sällan innehåller inslag med politiska implikationer har de uppenbarligen bedömts olika.
Kampdikterna spelade en viktig roll, men prosaberättelserna kom successivt att bli allt viktigare inom arbetarrörelsen under det tidiga 1900-talet. De korta ”skisserna” har lyfts fram av Mikael Löfgren, som framhåller att dessa realistiska och dokumentärt präglade pro-sastycken tillsammans med lyriken tillhörde den litteratur som oftast publicerades i den tidiga arbetarrörelsens tidningar.161 Därtill påpekar litteraturvetaren Beata Agrell att sekelskiftets arbetarförfattare inte begränsade sig till kampdikternas flammande retorik utan ofta skrev
i en realistisk tradition med tydliga romantiska, sentimentala och me-lodramatiska inslag. Detta var välkända 1800-talsmönster, framträ-dande hos etablerade författare som Strindberg, men också bärande inslag i tidens populärlitteratur. Till detta kom ett starkt didaktisk arv med drag från såväl politisk kampdikt som förmodern pragmatisk estetik och religiös väckelse.162
Den litteratursociologiska forskningen har åstadkommit en upp-värdering av en typ av arbetarlitteratur som tidigare ansetts alltför osofistikerad för att vara intressant, men ambitionen att lyfta fram en tidigare förbisedd litteratur har sällan innefattat alla de former av skönlitteratur som ingick i arbetarrörelsens kulturella sammanhang. Inte minst förefaller detta ha medfört att den offentliga och manligt konnoterade kamplyriken ofta fått företräde framför de genrer som publicerats för att locka en kvinnlig publik. Dikterna ansågs både i samtiden och av forskningen stå närmare det politiska projektet och därför vara mer betydelsefulla. På liknande sätt tycks forskningen kring arbetarrörelsens kultur särskilt ha lyft fram de värden som lättast har kunnat kopplas till konkreta politiska målsättningar. Förutom att bindas till den eftersträvade bildningen, kan arbetarrörelsens skönlit-teratur framställas som både uppfostrande och samlande, det vill säga egenskaper som också de kan sättas i samband med viljan att bilda sig eller agera med kraft vid politiska aktioner. Att de fiktiva skildringar-na även kan ha varit underhållande förnekas inte, men tycks ha tilldra-git sig mindre uppmärksamhet.163 Fokuseringen på specifika litterära uttrycksformer som kampdikter och realistiska arbetarskildringar har medfört att andra typer av fiktiva texter har kommit i skymundan, men också att likheter med andra slag av litteratur har osynliggjorts. Genom att utgå från samtliga skönlitterära genrerna i Brand hoppas jag kunna visa på en större bredd i hur de fiktiva världarna kunde ge-staltas och hur de aktualiserade andra kontexter och sammanhang än de som vanligtvis förknippas med arbetarrörelsen.