Som jag nämnde tidigare har jag valt att koncentrera mina observationer på två barn. Fyraåriga Nadja är framåt och talför i alla situationer, utom just vid samlingar då hon blir knäpptyst. Treårige Linus är också, trots sin ringa ålder, väldigt verbal och uttrycksfull, förutom just vid samlingar.
Dessa två barn har redan ett språk och de vågar uttrycka sig i andra sammanhang, så hur skulle jag kunna locka dem till att vara mer kommunikativa i samlingarna?
Jag frågade mig också i min aktionsforskning om jag kan dra nytta av Vygotskijs teori att vi först lär av varandra och gör det tillsammans innan vi gör det själva (Säljö, 2010). Vi lär oss genom social imitation och om det ”lossnar” för något barn i samlingen, kanske de andra hakar på? Det jag idag kan göra med hjälp av någon annan, kan jag imorgon
Jag började med att fråga de två barnens föräldrar om medgivande av filmning (Vetenskapsrådet, 2002) och berättade lite om forsknings- cirkeln. De tyckte att det lät spännande och gav direkt sitt medgivande. En förälder frågade om de fick reda på ”resultatet” när kursen var slut. Visst är det kul och inspirerande när föräldrarna är engagerade! Till denna förälder ställde ja frågan ungefär så här:
Jag är med i / ….../ Ditt barn har jag valt därför att han alltid är så framåt och väldigt talför och kommunikativ i alla sam manhang, förutom i samlingen.
Först såg föräldern lite bekymrad ut, men jag la snabbt till att det är JAG som vill lära mig att ställa de ”rätta” frågorna, att det är jag som behöver utvecklas och lära mig, inte pojken. Det märktes ganska tydligt att hon inte var van vid att det var pedagogen som tog på sig ansvaret för hur pojken interagerar och kommunicerar. Bara kring den problematiken kan man bilda en hel forskningscirkel – hur mycket lastar vi barnen och hur mycket tar vi pedagoger ansvar för? (Vallberg, Roth och Månsson, 2006)
Varför då ”envisas” med samling?
En samling knyter ihop gruppen och skapar gemenskap (Olofsson, 2010). Att tillhöra en grupp ger trygghet och glädje. När många samlas skapas en dynamik som gör att det som sägs och görs får en särskild betydelse. Det kan vi begagna oss av i lärandesituationer, men också för att skapa normer och regler och för att ge information. Jag tycker att alla barn ska få chansen att känna att samlingarna är något som angår alla.
Inspiration till temaarbete
Som jag nämnde kommer jag här att berätta om två olika samlingar då det inte riktigt fungerade som jag hade förväntat mig. Jag är idag glad över att det inte blev som jag hade tänkt mig, för det var dessa två tillfällen som gav mig inspiration och idéer till vad min aktionsforskning skulle handla om. Samlingarna handlade om möbleringen av rummet
och om julen och var aldrig tänka som introduktion till något större
gemensamt tema utan uppkom spontant
.
När det inte blev som jag tänkt mig: Möblering av rummet
Jag och fyra barn satt vid ett bord och åt frukost. Linus var en av dem som satt vid samma bord som jag. Vi pratade om hur det såg ut på hans rum, huruvida han delade rum med sin storebror och så vidare. Samtalet flöt på bra och han bjöd på många fina glimtar från sitt liv. Jag fick en idé! Här såg jag ju min ingång till att få honom att prata i samlingar. Vi skulle naturligtvis prata om barnens rum på samlingen. Jag skrinlade därför det som egentligen hade planerats till dagens samling. Efter frukosten sprang jag ivrigt och letade upp en kartong som skulle illustrera barnens rum, sett från ett ovanförperspektiv. Eftersom det inte var planerat, tänkte jag att duploklossar i olika färger fick duga som symboler för att illustrera barnens möbler. Ur pedagogisk synvinkel är det lämpligt att knyta an till vardagserfarenheter.
När vi cirka en timme efter frukosten satte oss ner på golvet, frågade jag Linus: Kommer du ihåg vad vi pratade om på frukosten? Jag fick inget svar, varpå min lotsning tog fart. Men vi pratade ju om…, men Linus förblev lika tyst. Jag försökte ta hjälp av Nadja. Du Nadja vill
kanske berätta och visa hur det ser ut på ditt rum? Det fortsatte att
vara knäpptyst.
Jag trodde det skulle vara lättare för Linus att våga tala om det var något som vi alldeles nyss hade pratat om och som han uppenbarligen, i alla fall då, tyckte var kul att prata om.
Analys ”Möblering av rummet”
Efteråt frågade jag mig följande:
Skulle jag ha planerat uppgiften bättre och letat fram riktiga dockskåpsmöbler istället? Hade uppgiften blivit mer konkret då och därmed enklare att ta till sig? Skulle jag först ha visat hur det ser ut hemma hos mig, för att barnen lättare skulle förstå uppgiften? Skulle
jag helt ha struntat i lådan och bara pratat om vad som kan finnas i ett rum, vilket som helst, t.ex. hur rummet ser ut på förskolan? Kände sig Linus uttråkad och inte tillräckligt utmanad? Han hade ju redan berättat för mig hur det såg ut på hans rum. Varför berätta det igen? Ställde jag frågan på fel sätt eller introdocerades uppgiften på fel sätt så att barnen upplevde frågorna som kontrollfrågor? Samtidigt var inte detta den enda samling då barnen suttit knäpptysta när de fått frågor.
När det inte heller blev som jag tänkt mig: Julen
Vi har ett rörelserum på vår avdelning och Nadja gillar att vistas där. Vid ett tillfälle videofilmade jag henne där, för att fånga ett exempel på hur hon kommunicerar utanför samling. Hon var aktiv, tog initiativ i leken och gav de andra barnen muntliga direktiv. Det är nästan svårt att tro att det är samma flicka som sitter med i samlingar. Jag både såg och hörde tydligt att det här är en flicka som ”borde” kunna vara mer verbal i samlingarna.
Veckorna innan jul pyntade vi avdelningen med diverse juldekorationer. Barnen fick måla tomtar på våra fönster, adventsljusstakarna lyste i kapp med värmeljusen och luciaövande pågick för fullt. Alla gillar väl julen – eller?
Jag tänkte att eftersom alla gillar julen måste det ju vara ett bra samtalsämne. Kanske kunde jag här få Nadja att öppna upp? Efter att vi sjungit ett par luciasånger började jag min ”utfrågning”. Vem är
det som kommer nästa vecka? (Jag syftade på jultomten.) Vad har ni önskat er i julklapp? Jag trodde att jag skulle överösas med exempel
på saker som barnen skrivit upp på sin önskelista, men icke. Någon svarade: Det är pappa som kommer och hämtar nästa vecka (på tal om vem som kommer nästa vecka…). Nadja sa ingenting.
Analys ”Julen”
Efteråt frågade jag mig: Gillar verkligen alla jul? Och om det nu är så – Måste man verkligen vilja tala om det bara för att man gillar den?
Är julen för abstrakt att ta till sig? Om det är så – hur ska de då kunna prata om den? Julen infaller ju trots allt bara en gång om året.
Alla barn firar inte jul. Jultomten kommer inte hem till alla. Till mitt ”försvar” vill jag säga att det var upp till var och en berätta om hur de själva upplevde julen. Barnen fick också frågor på vad man mer kan fira, så att de barn som inte firar jul också skulle få en chans att berätta om vad de har för traditioner.
Skulle jag kunna ställa frågorna lite annorlunda? Istället för att fråga:
Vad önskar ni er i julklapp? Skulle jag kanske kunna inleda med att
fråga: Vad gillar ni att leka med?
Naturligtvis är det inte lämpligt att jag i mitt huvud redan har ett förväntat svar. Jag önskar att jag kunde ställa frågorna mer förutsättningslöst. Jag måste också lägga undan mina egna värderingar och inte förvänta mig att det jag gillar att prata om är automatiskt det barnen gillar att prata om.
Tema Alfons Åberg
Återigen till huvudfrågan: Hur ska jag få barnen att vara mer aktiva i
samlingen? Vår avdelning ville dra igång ett tema som skulle kännas
”nära” och bekant för barnen. Barnen tycker om att titta i böcker och gillar högläsning (såvida boken inte är för lång och avancerad). Därför drog vi igång ett Alfons Åberg-tema (Gunilla Bergström) under vårterminen 2013. Förvisso fyllde Alfons Åberg 40 år under år 2012, men eftersom han ständigt känns aktuell brydde vi oss inte så mycket om att det kanske var förra året som vi ”egentligen” skulle ha arbetat med detta tema. Vad vi förstått hade flera barn redan bekantat sig med Alfons Åberg hemma på olika sätt, t.ex. genom böcker och pussel. Förförståelse kan ibland vara avgörande hur väl information kan tas emot (Vygotskij, 1995).
Varför Alfons Åberg?
Alfons Åberg tar upp de mesta basala saker som rör sig i ”vanliga” människors liv (unga som gamla) såsom rädsla, vänskap, empati, ensamhet, utanförskap, tristess, glädje, sorg, skam (Bergström 1972 och framåt). Detta ansåg vi vara en bra grund att bygga ett tema på.
Introduktion Alfons Åberg
Jag hade samlat ihop ett 15-tal Alfons Åberg-böcker. Under samlingen delade jag ut var sin bok att bläddra i. När barnen kollat färdigt i sin bok bytte de bok med varandra. Flera av barnen kände igen Alfons Åberg. Jag ville att alla barn skulle vara delaktiga. Jag förberedde barnen på att det skulle bli filmvisning (Alfons Åberg) nästföljande fredag. Jag och min kollega arrangerade en fiktiv biosalong och vi delade ut biljetter, popcorn och dricka. Vi gjorde filmvisningen till ett riktigt event.
Alfons Åberganda
Jag ville att merparten av den planerade verksamheten (och helst också den oplanerade och spontana) skulle ”andas” Alfons Åberg och genomsyras av vårt tema. Alfons Åberg var till exempel med på alla samlingar, i form av en mjuk Alfons Åberg-docka. Det som hände i Alfons Åberg-filmerna, vävde vi in i övrig verksamhet. I en av böckerna fyller Alfons Åberg år och hans faster kommer hem till honom och bakar tårtor. På avdelningen bakade vi våra egna kakor. På samma kalas lekte Alfons Åberg och hans kompisar kurragömma och det lekte vi också med våra barn. Vidare fick barnen göra miner och gester framför en spegel, för att se sina egna uttryck, precis som Alfons Åberg gör i en av böckerna.
Kan det vara så att barnen vågar öppna sig mer i samlingarna om det vi pratar om känns tryggt och välbekant (i detta fall Alfons Åberg)?