Gjems (2011) poängterar vikten av samtalet i förskolan som ett av de främsta verktygen för språkutveckling och pedagogens roll som god förebild och samtalspartner. När jag söker stöd för min aktivitet och gör ett försök att tydliggöra min egen frågeställning, handlar mycket om tid. Ger jag barnen den tid de behöver för att formulera sina tankar i ord? I många av exemplen i boken finns oändliga pauser i samtalen, vilket jag inte känner igen från mina samtal. Men med min lite mer
tillbakahållna roll hetsar jag inte barnen på samma sätt som tidigare. Jag försöker hitta en lugnare roll med mer tid till harmoniska samtal. Det största fel jag kan göra är att fylla i om det går för långsamt. Gjems diskuterar vidare tre olika sätt att se på lärande. Det finns lärandepsykologiska teorier enligt vilka allt ska kunna bevisas, annars finns det inte. Individkognitiva teorier däremot belyser främst den individuella processen. Rogoff (1998) kritiserar dessa perspektiv och menar att individen och dess lärande inte går att skilja från omgivningen. Rogoff, Vygotskij, Bruner och även Gjems utgår istället från det sociokulturella perspektivet där det inte går att särskilja individens lärande från den sociala, kulturella och historiska epok där lärandet pågår. Utifrån ett sociokulturellt perspektiv konstrueras kunskap i
kulturella kontexter, mellan människor. Deltagande är nödvändigt för
utveckling. Nelson (2002) kritiserar dock Rogoff och menar att alltför stor fokus läggs på den kollektiva inlärningen och för lite på individens ansträngningar att lära sig något. Jag insåg efter att ha läst lite mer av Nelsons tankar att detta var intressant. Nelson diskuterar nämligen vikten av att barnet måste få vara huvudpersonen i konstruktionen av den egna kunskapen, och den vuxna stöttande, men vid sidan av. Hon utvecklar på så vis Rogoffs begrepp väglett deltagande som beskriver den vuxnes förhållningssätt till deltagande interaktion. Det är här någonstans som jag börjar komma till kärnan av det jag vill undersöka. Om vi pedagoger tar ett steg ifrån vägledande deltagande till deltagande interaktion så borde vi kunna släppa vår egen agenda med samtalet och delta mer på barnens villkor. Pramling Samuelsson och Tallberg Broman (2013) lyfter pedagogens förhållningssätt och hur det kan präglas av en ömsesidig samtidighet i samtal med barn. Att lyssna till det barnen väljer att diskutera och se utvecklingsmöjligheter i det. Johnsson (2011) beskriver vad hon kallar ett ”nuets didaktik” som skulle kunna sammanfatta dessa tankegångar:
Nuets didaktik ses som förmågan att i stunden fånga ett läran deinnehåll nära anknutet till det eller de barn det gäller samt att göra barn medvetna om och delaktiga i vad som syns, görs, upplevs eller pågår (Johnsson, 2011, s.56).
Jag skulle vilja poängtera att det krävs en hel del av pedagogen för att genomföra nuets didaktik. Det behövs något annat än att ”styra upp” samtalet eller att ägna sig åt förmedlingspedagogik. Det handlar mer om att lyssna aktivt på barnen, att vara närvarande och kunna associera vidare. Det blir också tydligt att pedagogen kan vara en tillgång i barnens samtal om denne behärskar ovan nämnda nuets didaktik.
Avslutande reflektion
Efter att ha tagit denna närmare titt på samtalet vid måltiden känner jag mig både lättad och oroad. Lättad för att jag tror att jag hittat en väg till ett mer hållbart förhållningssätt till barnen under måltiderna. Jag ska försöka att prata mindre och lyssna mer och det ska bli spännande att se om det ger resultat i hur barnen samtalar dels med varandra men också tillsammans med mig som pedagog. Jag ska försöka backa men ändå vara aktiv, lyssna och stötta och ibland komma med inlägg som kanske öppnar för vidare resonemang. Jag känner dock en viss oro för jag inser att detta sätt att förhålla sig kräver tid. Tid till att lyssna till barnen, tid till att kunna sitta länge vid matbordet. Vidare behövs tid till att kunna applicera det jag kommit fram till i andra aktiviteter med barnen så att hela dagen blir fylld av språkutvecklande samtal. Under tiden jag deltagit i denna forskningscirkel, genom den litteratur jag läst men också via diskussioner i forskningscirkeln har jag fått en del uppslag till ämnen att fördjupa sig i. En intressant fråga att gräva vidare i är begreppen barnperspektiv och barnens perspektiv. Att applicera dessa olika ingångar på min frågeställning tycker jag hade varit spännande och kanske det hade kunnat ge mitt arbete ytterligare en dimension.
Referenser
Gjems, Liv (2011). Barn samtalar sig till kunskap. Lund: Studentlitteratur.
Johnsson, Agneta (2011). Nuets didaktik. Förskollärare talar
om läroplan för de yngsta. Göteborg: Göteborgs universitet.
Licentiatuppsats.
Månsson, Annika (red.) (2012). Genus tar plats i förskolan:
en forskningscirkel med förskollärare om genus och förskoledidaktik. Malmö: FoU Malmö-utbildning.
Nelson, Katherine (2002). Language in Cognitive Development.
The Emergence of the mediated mind. Cambridge University
Press: Cambridge.
Pramling Samuelsson, Ingrid & Tallberg Broman, Ingegerd (red.) (2013). Barndom, lärande och ämnesdidaktik. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur.
Rogoff, Barbara (1998). Apprenticeship in Thinking: Cognitive
Development in Social Context. Oxford: Oxford University Press.
Stenemalm, Heléne, Kamal Rasheed, Aorank & Ekholm, Emma (2010). Ensamtid kan ge språkflöde. I Dahlbeck, Per, Morgan, Eva, Nilsson, Pia & Sandström, Inga (red.) (2010). Att lyssna