Genom arbetets gång har jag sett att det i kapprummet finns olika kommunikation: pedagog-barn, barn-barn och att användandet av tecken varierar. Det kan vara språkutvecklande men det kan också vara hämmande om syftet är att fostra barnen. Jag tänker på framförallt vad det var som gjorde att Lulu tystnade.
Resultatet pekar på att kapprummet kan ge en möjlighet till språkande och att det är en arena för språkligt samspel. Här har barnen en möjlighet att mötas och samtala med varandra och med de vuxna. Om pedagoger använder tecken och samtidigt har ögonkontakt och närvaro
i samspelet med barnen kan det bli så utvecklande som situationen i den tredje filmobservationen jag gjort. Jag har sett stoltheten och glädjen hos barnen då de blir förstådda och lyckas. Mina exempel visar att det verbala språket inte alltid behövs för att bli förstådd av sin omgivning.
Bland de yngsta barnen blir kommunikationen med tecken tydligare. Vid observationen ser man hur barnen lyssnar noga och studerar pedagogen för att sen gå iväg och hämta sina kläder. Ibland blir det inte helt rätt men det är i alla fall en närvaro av pedagogen och en kommunikation som jag tror är mycket betydelsefull för ett litet barn och dess språkutveckling. I mina observationer ser man också hur två yngre barn knappt två år med endast få verbala ord, samspelar kring en stövel. De ger och tar till varandra i sampel med ögonkontakt där de förstår varandra utan att säga några ord och allt slutar i ett härligt skratt. Vad lär sig de här två barnen här? Jo, att om jag utbyter blickar med min kamrat, ler och sträcker ut handen så händer något: jag får stöveln. När min kamrat gör samma sak förstår jag att hon också vill ha stöveln och då ger jag den till henne. Glädjen i att de förstår varandra och de har lärt sig något gör att de båda skrattar högt. Jag ser här ett tydligt tecken på att kapprummet kan vara en riktigt bra plats för lärorika möten. Det är ju så här språket börjar ta sin form. Genom observationen kan man se vad som egentligen händer mellan barnen, att de inte bara leker med en stövel. Tar man sig tid att se vad som egentligen sker får situationen en annan innebörd.
Om vi lyfter fram diskussionen i hur vi kommunicerar i kapprummet gör det att man som pedagog tänker mer på hur samspelet går till. Alltså, bara diskussionen gör att det sker en utveckling.
Kerstin Bygdeson-Larsson (2010) som forskat kring barns samspelsmönster menar att skillnaden i kvalitet i förskolan ligger mycket i hur samspel och kommunikation mellan pedagog/barn och barn/barn fungerar. Hon menar att vi behöver utveckla en ”pedagogisk
medvetenhet” så att barn utmanas i sitt lärande och sin utveckling. Jag instämmer i detta. Har man en nära kommunikation med barnen och samspelar i dialog så är man automatiskt närvarande och kvalitet i förskolan är när pedagogerna är mentalt närvarande och lyhörda för vad barnen vill utrycka. För barns språkutveckling och lärande är detta en viktig bas.
Avslutande reflektion
Avslutningsvis skulle jag vilja citera Ekström (2003) som diskuterar hur vi kan arbeta språkutvecklande i förskolan:
Det räcker inte alls med strukturerade språksamlingar, varje tillfälle måste tas tillvara! Detta gäller särskilt med barn som har svenska som andraspråk och som behöver det kontinuerliga samtalet med både andra barn och vuxna (Ekström, 2003 s.13).
Detta, menar jag, är viktigt att betona och det handlar främst om att vara närvarande som vuxen. Det innebär att man är närvarande mentalt lika mycket som fysiskt, att man har ögonkontakt med barnen när man talar och lyssnar på barnen. Förskolans pedagoger behöver fokusera på att använda språket på ett medvetet sätt i vardagen. Föräldrarna i förskolan kan bjudas in till föreläsningar och samtal kring hur vi kan arbeta tillsammans för att stimulera barnens språk. Jag har fått uppfattningen att föräldrar till barn med annat modersmål än svenska, gärna vill att barnen ska lära sig svenska språket snabbt och bra. Här får man också betona vikten av att stärka modersmålet för att stödja barnets flerspråkighetsutveckling. I det här fallet skulle man kanske också tala om vikten av att stärka det icke-verbala språket för att stärka språkutvecklingen på flera språk.
Jag har genom arbetet i forskningscirkeln kommit fram till att oavsett vilken metod man använder så är det väsentliga att man verkligen lyssnar aktivt på barnen. Man måste ge dem den tid de behöver, samtidigt som de får lära sig att dela med sig av talutrymmet till andra.
Referenser
Bryman, Alan (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Stockholm: Liber.
Bygdeson-Larsson, Kerstin (2010). Vi började se barnen och deras
samspel på ett nytt sätt - Utveckling av samspelsdimensionen i förskolan med hjälp av Pedagogisk processreflektion. Umeå:
Print & Media, Umeå Universitet: Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap. Doktorsavhandling.
Heister Trygg, Boel (2004). TAKK- Tecken som Alternativ och
Kompletterande Kommunikation. Malmö: Specialpedagogiska
institutet.
Svensson, Ann-Katrin (2009). Barnet, språket och miljön. Lund: Studentlitteratur.
Säljö, Roger (2010). Lärande och kulturella redskap
– Om lärprocesser och det kollektiva minnet. Stockholm:
Norstedts Akademiska Förlag.
Wedin, Åsa (2011). Språkande i förskolan och grundskolans
tidigare år. Lund: Studentlitteratur
Westerlund Monica (2009) Barn i början - Språkutveckling