Under tio veckor hösten 2008 vikarierade jag på en förskola i Malmö. Varje förmiddag samlades alla barnen i en ring på golvet. Under ledning av en pedagog talades det om olika saker och ibland sjöngs sånger. Jag har min utbildning och bakgrund i grundskolan, men jag förstod, trots min brist på erfarenhet och tillräckligt adekvat utbildning, att detta var något som kallas ”samling”. För mina ovana och otränade ögon kändes detta som en mycket givande och pedagogisk stund.
Under våren 2011 vikarierade jag så på en annan förskola i Malmö. Här blåste vindarna åt ett helt annat håll. Ordet samling fick man knappt ta i sin mun. De gemensamma stunderna, då alla barnen samlades, hade helt tagits bort. Istället hoppades man på att barnen självmant skulle samlas spontant och oplanerat i mindre grupper. Mitt strukturerade sinne blev en smula provocerat. Är det ”fult” att samlas? De icke- pedagogledda samlingarna – kan de verkligen helt ersätta de samlingar som är planerade utifrån ett syfte och mål?
I boken Meningsfull samling i förskolan (Olofsson 2010) diskuteras just detta, som väcker min nyfikenhet. Det är inte samlingen i sig som är det viktigaste utan det är vad man gör av den.
Så såg det ut hösten 2012
Jag valde att lämna skolans värld för att prova på att arbeta med de yngre barnen. Förskolan har alltid känts lockande. Nu arbetar jag på en tredje förskola och det är där jag utför min aktionsforskning.
Längre fram i denna rapport kommer jag att berätta om två exempel då samlingarna inte riktigt fungerade som jag hade förväntat mig. Det är dessa exempel som gav mig inspiration och idéer till vad jag ville att min aktionsforskning skulle handla om. Det första exemplet finns att hitta under rubriken: ”När det inte blev som jag tänkt mig: Möblering av rummet”. Det andra exemplet finns att hitta under rubriken: ”När det inte heller blev som jag tänkt mig: Julen”.
Jag valde att koncentrera mina observationer till två barn. Det första barnet är en fyraårig flicka (Nadja, fingerat namn), som är framåt och talför i alla situationer, utom just vid samlingar. Då blir hon knäpptyst. Längre fram i denna rapport finns ett exempel på detta. Flickan har danska och spanska som modersmål och talar flytande svenska. Det andra barnet jag valde att koncentrera mig på är en treårig pojke (Linus, fingerat namn), som också, trots sin ringa ålder är väldigt verbal och uttrycksfull, förutom just vid samlingar. Han har svenska som modersmål. Värt att tillägga är att när jag skriver framåt och talför
i alla situationer och väldigt verbal och uttrycksfull menar jag vid
tillfällen då vuxna inte är direkt inblandade. De svarar på tilltal (oftast), men vågar/vill inte riktigt göra sig hörda.
Anledningen till att jag valde att observera just dessa barn är att skillnaden från när de är verbala (utanför samling) till när de inte är verbala (i samling) är så stora. Jag vill locka fram deras kommunikativa förmåga genom att skapa trygghet och få dem att känna delaktighet i samlingarna.
Vår förskola
Den förskola jag arbetar på ligger i södra Malmö och inhyser cirka 100 barn. När jag startade min aktionsforskning gick det 15 barn på vår avdelning. Nu har barngruppen utökats till 17 barn. Cirka två tredjedelar av dessa barn har annat modersmål än svenska.
Avdelningen är en 1-4 årsavdelning. Tre barn inskolades i augusti 2012 och ett barn inskolades i januari 2013. Ytterligare ett barn inskolades i mars 2013. Fem barn släpptes iväg till en annan avdelning innan inskolningarna i augusti 2012. Övriga i gruppen har varit minst ett år på vår avdelning.
Personalstyrkan består av en heltidsanställd förskollärare, en 1-7 lärare 75 % (jag) och en barnskötare som är långtidsvikarie. Hos oss arbetar också ytterligare en barnskötare på 25 %.
Under höstterminen 2012 arbetade vi mycket med grundverksamheten. Med grundverksamhet menar jag rutiner som är nödvändiga inne på avdelningen för att verksamheten ska fungera. Exempel på detta är hur måltiderna ska se ut och när de sker, när och var barnen ska sova, vilka turtagningsregler som gäller.
Under våren 2013 drog vi igång ett temaarbete. Vi ville arbeta med ett tema som gynnar språk och kommunikation och som rör allmänmänskliga relationer. Valet föll på ”Alfons Åberg”. Mer om temavalet och temats innehåll längre fram i denna rapport.
Metod och forskningsfråga
Jag har i huvudsak använt mig av inspelning med digitalkamera och i vissa fall kompletterande anteckningar. Efteråt har filmerna analyserats, i den mån av tid tillsammans med arbetslaget, annars enskilt eller i forskningscirkeln. Jag har under hela processen bollat mina idéer med mina närmsta kollegor och de har varit samarbetsvilliga både i genomförandet av mina förslag och i själva filmningen (Bryman 2011).
Utifrån samtal i gruppen växte småningom min forskningsfråga fram: • Hur ska jag vid samlingar skapa tillräckligt trygg och givande
miljö, så att alla som vill får komma till tals
Barnet äger inte problemet!
Med begreppet alla som vill, vill jag i forskningsfrågan betona att det aldrig ska ligga något tvång i att tala. Vissa dagar känner inte heller vuxna för att tala och det är inget konstigt i sig. Men om ett barn verkligen vill komma till tals, men inte vågar, finns det all anledning att försöka ta reda på orsakerna till varför det blir så och försöka göra något åt det.
Jag är trött och irriterad på när det talas om att det är barnets fel när tystnaden vid exempelvis samlingar infinner sig. Det talas om att det är barnet som äger problemet. Jag har ofta, både i personalrum och i mer officiella sammanhang, hört uttryck som han är blyg, hon är
tillbakadragen, han är ointresserad eller hon har svårt att sitta still. Det
är i förskolans dokumentation ofta det enskilda barnet som utvärderas istället för verksamheten (Vallberg, Roth & Månsson, 2006).
Det intas en näst intill uppgiven och förutbestämd inställning kring de barn som inte vågar göra sig hörda eller sedda. Jag ville därför att min aktionsforskning skulle belysa min del i hur samlingar fortskrider och utvecklar sig. Jag utgår ifrån att jag har stor del i det som sker och att jag är den som ytterst måste se till att samlingarna blir en stund då alla
känner sig delaktiga
.
Mina tankar innan aktionsforskningen drog igång
I första hand vill jag knyta mitt arbete till Alfons Åberg-temat. Jag vill att barnen ska vara mer aktiva just vid samlingar. Detta genom bland annat mer sång och rörelse. Om jag vill att barnen ska berätta något efter turtagning, kommer jag redan då samlingen börjar ta upp förutsättningarna för barnen, t.ex. att idag är det dessa fyra barns tur, i morgon är det nästa fyra barns tur o.s.v. (Olofsson 2010). Detta för att
förhindra eventuella besvikelser från barnen ifall tiden inte räcker till alla vid samma tillfälle.
Jag vill också undersöka om barnen har lättare för att öppna sig om frågorna inte rör dem själva. Fokus ändras till Alfons Åberg istället och då är det kanske inte lika ”obehagligt” eller jobbigt att kommunicera. Kanske är det så att barnen helt enkelt är ovana vid samlingar och att de är osäkra på vilka regler och koder som gäller. Vilka är förut- sättningarna? Samlingarna måste vara lockande och vila på en frivillig basis (Olofsson 2010). Men tänk om barnen aldrig riktigt gett samlingarna en chans? Ibland vet man ju inte vad man missar förrän man fått prova. Vi pedagoger måste våga tro på det vi gör och ge oss in i vissa diskussioner med barnen, om det är nödvändigt. Har det tidigare ställs för låga krav på barnen på vår avdelning och har personalen bara utgått från att det är omöjliga att locka till sig alla barnen i en samling? För att barnen ska kunna göra ett aktivt val om de vill vara med i samlingen eller ej, måste de enligt min mening först prova på den.
Jag vill också att dialogen mellan mig och barnet ska vara öppen. Hur ställer jag frågor till barnen som jag inte själv redan vet svaret på?