Maria hjälper också Ari född 2009, och samtalar under tiden med honom. Ari förstår och talar svenska ganska bra.
– Jag har ingen sån! säger Ari och pekar på kamratens overall som hon
får hjälp med att ta på.
– Nej, du har andra bra byxor och jacka du, menar pedagog Maria
och tittar på Ari.
Ari svarar men det går inte att uppfatta vad han säger.
– Ska jag hjälpa dig med dina byxor? frågar pedagog Maria.
– Min pappa kan köpa, säger Ari då, och jag kan inte uppfatta mer av
vad han säger här.
– Ja, det kan man köpa om man har mycket pengar, kontrar pedagog
Maria.
– Jag har också pengar, säger Ari. – Ah! Har du mycket pengar? – Ja! hojtar Ari.
– Vad ska du köpa för dina pengar då? – Eeeeee, godis!
– Va! Nej?
– Jo, menar Ari bestämt.
– Kan du ta din jacka på dig med? Frågar pedagog Maria då.
Av observationen framgår att Maria under samtalet hjälper Ari att ta på och knäppa utebyxorna. Medan de pratar har Maria mycket ögonkontakt med Ari och när hon nämner klädesplaggen tecknar hon samtidigt. Här har Maria ett mer ingående samtal med Ari och ämnet är inom hans vardagsregister (Wedin 2011 s 53). Då diskussionen kommer att handla om pengar försöker även Lulu komma in i samtalet:
– Jag har också pengar, inflikar Lulu.
– Kan du knäppa Lulu? Det kan du va? forsätter hon och samtalet kring
vad som skulle kunna köpas för pengarna tar slut.
Maria utvecklar inte konversationen med Lulu. Ari fortsätter med sin påklädning på egen hand längre bort och fler barn kommer till Maria för att få hjälp.
Lulu tystnar
Lulu tog mycket plats och talutrymme vid den första observationen men här märker man en stor skillnad på flickans sätt att kommunicera. Hon tar inte mycket plats och håller sig ganska tyst. Pedagog Maria som är närmast henne här i kapprummet är känd av Lulu. Maria tar mycket talutrymme och kommunicerar inte mycket med just Lulu. Här får Lulu inte lika mycket uppmärksamhet som vid det första observationstillfället.
Svårigheten i att se samtliga barn
Alla situationer i kapprummet är inte språkutvecklande för alla barn samtidigt, vilket inte betyder att den inte kan vara språkutvecklande för alla barn. I situationen ovan var det mest Ari som fick uppmärksamhet i en dialog, medan Lulu inte fick den språkliga stimulansen vid det här tillfället. Vikten av att barn både stöttas och utmanas i dialog framhålls av flera forskare. Det är av vikt att synliggöra de tillfällen som vi pedagoger är med och stöttar, och de tillfällen vi inte gör det för att ge möjligheter till utveckling.
Åsa Wedin (2011) skriver om hur barn utvecklar språk och pekar på de teorier som haft stor betydelse för de senare årens syn på barns språkutveckling, bland annat Vygotskijs teorier om att barn lär i interaktion och samarbete med andra. Dessa teorier framhåller att barn lär när de stimuleras att använda språk som ligger strax över deras nuvarande nivå. Även Bruner (1990) betonar språklig stöttning av omgivningen. Han framhåller vikten av att vuxna i barns omgivning stöttar och sporrar barnen för att ge stimulans i deras språkutveckling.
När det handlar om hur barn utvecklar ett andraspråk, redogör Wedin (2012) också för andra teorier, bland annat Kraschen och de Swain som var för sig betonat vikten av språkligt inflöde (input) som ligger på en nivå som inte är för svår, respektive utflöde (output) det vill säga, egen språkproduktion. I detta sammanhang är dialogen i kapprummet intressant att belysa - ibland förekommer stöttning och tillfällen till rikligt input och output, men ibland missar vi chansen.
Filmobservation 3 med tecken:
Vid detta tredje tillfälle är antalet barn sex och barnen är födda 2009- 2011, alltså de yngsta barnen. Pedagog Maria är närvarande och pedagog Sara. Maria tar ganska mycket av talutrymmet och använder många tecken i kommunikationen med barnen, mest tecknar hon orden för de kläder som de ska klä på sig. Kommunikationen som sker mellan pedagogerna och barnen är mest samtal om vilka kläder som behövs och barnen blir ombedda att hämta sina kläder.
Vid flera tillfällen ser man tydligt att de yngsta barnen, tecknar efter pedagogerna. Man ser också tydligt att barnen är engagerade i situationen, de studerar pedagogen och går sen och hämtar sina kläder. Vid ett tillfälle drar en flicka i sin jacka när pedagogen tecknar att hon ska hämta sina stövlar, då går pedagogen och visar vad hon menar samtidigt som hon tecknar. De här barnen talar inte så mycket svenska men de förstår desto mer.
Vid sidan av pedagog Maria ser man i observationen en pojke, Amir född 2009, som på förskolan bestämt sig för att inte tala med de vuxna utan endast barnen. Han brukar svara pedagogerna genom att nicka eller skaka på huvudet. Hemma talar han mycket på sitt modersmål. Amir står vid sin hyllplats och vill ta ner sin overall från kroken men lyckas inte. Under en lång stund försöker han tålmodigt med detta utan att ge ifrån sig ett enda ljud eller be om hjälp. Efter en stund uppmärksammas han av Maria som hjälper honom ner med overallen
samtidigt som hon frågar honom om han inte kan få ner overallen. Han svarar henne genom att nicka svagt, han lägger overallen på golvet och börjar klä på sig den.
Pedagog Sara tecknar mycket och tar sig mycket tid med vart och ett av barnen. Tre flickor födda 2010 studerar henne och lyssnar intresserat när hon pratar och tecknar att de ska hämta sina kläder. Två av flickorna tecknar efter utan att hämta något. När pedagogen tecknar till Sofia att hämta sina stövlar funderar hon en stund och under tiden springer Aya, som är några månader äldre, och hämtar hennes stövlar. Hon lämnar dessa snabbt till Sofia. Båda dessa flickor har nyligen börjat prata och använder endast några få ord på svenska, men har ganska bra förståelse.
Det ickeverbala språket en länk i samspelet mellan barnet och omgivningen
I den här observationen ser man också att två av flickorna, födda 2010, vid sidan av allt som händer med påklädning, kommunicerar kring en stövel. De ger och tar en stövel till varandra flera gånger och tittar på varandra och skrattar. Säljö beskriver utvecklingen av kommunikationen i det mänskliga språket och menar att den kommer ur en mimetisk kultur. Med det menas att språket utvecklats ur en språklig kultur där kommunikationen växt ur en tidigare primitiv form med hjälp av mimik, gester, ögonkontakt och kroppsspråk. Det här icke- verbala språket använder vi oss fortfarande av i vår kommunikation, det vill säga vi har kroppsspråk och blickar som samexisterar med vårt talade språk. Det här icke-verbala språket utvecklas tidigt i livet och ger en bra länk i samspel mellan barn och med deras omgivning (Säljö
2010
).
Det samspel och den interaktion som finns i den här situationen anser jag har stor betydelse för barnens språkutveckling. Säljö beskriver hur samtal kan betraktas som ”mediering” och som gör ett lärande möjligt (Säljö 2010, s 3- 7). Jag ser återigen att när tecken används förstärks orden och ögonkontakten mellan pedagog och barn varade längre.
Westerlund (2009) beskriver varför det är bra att använda tecken i kommunikationen med små barn och hur man gör detta på bästa sätt. Hon menar också att det ger en nära och trygg relation till barnet:
Att kunna uttrycka sig i gester/tecken i väntan på det talade språket bidrar till att den kommunikativa förmågan utvecklas snabbare (Westerlund 2009 s.69).
Mela, född 2009, får frågan om hon kan hämta sin mössa och sina vantar samtidigt som pedagogen tecknar orden. Mela svarar nej flera gånger samtidigt som hon upprepar tecknen, men pedagogen Sara uppmärksammar inte riktigt hennes svar. Till slut förstår Sara att Mela vill något då hon pekar och menar att hon inte kan ta den eftersom mössan ligger alldeles för högt upp på hyllan. Sara och Mela hämtar den tillsammans.
Båda pedagogerna benämner hela tiden det de gör, då de tecknar orden har de ögonkontakt med barnen och det är tydligt att de har en nära kommunikation som ger en god förståelse och en språkligt lärande miljö. I den här sista observationen ser jag att i kapprummet sker mycket interaktion, och att den kan vara språkutvecklande även utan det verbala språket används.