Carina Olivera är förskollärare och avslutade sin utbildning i början av
nittiotalet. Under de år hon arbetat som förskollärare har hon arbetat flera år i Kävlinge kommun. Sedan ett och ett halvt år tillbaka arbetar hon i Malmö stad och trivs med alla de mångkulturella möten som erbjuds där. Carinas diskuterar vad som händer när kommunikationen i kapprummet uppmärksammas och stöttas på olika sätt.
Inledning
- Sätt på dig regnbyxorna! - Du har väl kissat? - Var är dina stövlar?
Dessa och liknande kommentarer förekom ofta under påklädningen i hallen på vår avdelning. Det var få barn som intresserade sig för sin egen påklädning, trots att de egentligen hade både ålder och motoriska färdigheter för det. Stunden som vi tillbringade i kapprummet tillsammans med barnen kändes stressig och kommunikationen mellan barn och vuxen kännetecknades mest av uppmaningar och tjat. Här väcktes min första frågeställning: Hur språkutvecklande är egentligen rutinsituationen i kapprummet där barnen vistas så ofta och nära de vuxna? Forskning pekar på att barn har lättare att lära språk i social
interaktion med andra människor (Säljö, 2005). En miljö där barnen får stimulerande utmaningar till språkutveckling är av stor betydelse. Mot den här bakgrunden ville jag tillsammans med mitt arbetslag starta ett förändringsarbete för att utveckla kommunikationen i avdelningens kapprum. Syftet var att de vuxna tillsammans med barnen skulle skapa en mer fokuserad och språkutvecklande miljö. Vi frågade oss om tecken kunde vara ett sätt att få barnen mer delaktiga? Genom att observera hallsituationen ville vi få syn på och utveckla vårt eget sätt att lyssna till barnen. Vi ville lära i samspel med varandra och vi ville att barnen skulle känna tilltro till sin egen förmåga.
Metod och frågeställningar
Jag har gjort tre filmade observationer i kapprummet med hjälp av en Ipad. Jag har också gjort observationer med digitalkamera och även observerat barnen med stöd av anteckningar.
När jag filmat med Ipaden har jag gjort det med plattan dold bakom ett anteckningsblock och själv hållit mig i bakgrunden (se kommande diskussion under etiska dilemman). Vid observationerna har barngruppens sammansättning varit varierande, och olika pedagoger har deltagit.
De observationer jag gjort har varit strukturerade observationer, vad Bryman (2011) beskriver som systematisk observation. I strukturerade observationer har man oftast i förväg bestämt vad som ska observeras, utifrån ett styrt tillvägagångssätt. Ofta används ett observationsschema. Jag har i mina observationer gjort ett direkt nedslag i en situation där jag har studerat pedagogers och barns beteenden. Den del av strukturerade observationer som jag gjort kan kallas för ”fältstimulering”(Bryman 2011, s 275). I min studie vet pedagogerna om att de studeras men det vet inte barnen. I en fältstimulering vet oftast inte respondenterna om att de studeras (Bryman 2011).
Min frågeställning är:
Hur kan vi stötta kommunikationen och få barnen mer delaktiga i samtalet i kapprummet?
Etiska dilemman
För att kunna filma barnen behövde jag föräldrarnas godkännande. Samtliga föräldrar har informerats om projektet och godkänt filmningarna. Jag valde dock att inte göra barnen medvetna om att jag filmade dem i hallen, då det, enligt mig, var bästa sättet att få en så rättvis bild av situationen som möjligt. Jag ville även undvika att barnen skulle ha själva filmandet i fokus. Det kan vara problematiskt att inte göra barnen medvetna om filmningen och jag diskuterade därför arbetssättet inom forskningscirkeln och med föräldrarna. I fortsättningen kommer jag att prova att filma barnen i observationssyfte medan de är medvetna om det. Bryman (2011) diskuterar för- och nackdelar med dold observation av barn och lyfter i detta sammanhang framförallt samtyckeskravet.
Förutsättningar
Förskolan ligger i ett område där många talar ett annat modersmål än svenska och de flesta barnen bor i närområdet. På Skolverkets hemsida finner jag följande information:
En femtedel av alla förskolebarn i Sverige har ett annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk. Från 2010 finns i skol lagen inskrivet att förskolan ska medverka till att alla barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål (Skolverket, 2012).
Skolverkets statistik visar att Malmö har procentuellt betydligt högre andel barn med annat modersmål än svenska i förskolan än övriga landets kommuner. Detta får betydelse för hur vi arbetar inom förskolan. För oss pedagoger i Malmö är det således omöjligt att betrakta verksamheten som enspråkig. För att flera språk och flera
sätt att uttrycka sig ska kunna ta plats i förskolans vardag behöver vi hjälpas åt med att uppmärksamma hur vi kommunicerar med barnen. Barnen på vår avdelning är mellan ett och fem år, och alla har annat modersmål än svenska eller har fler språk än svenska i sin vardag. I hela gruppen finns det 18 barn. Det händer att många barn vistas i kapprummet samtidigt men oftast inte hela gruppen.
Tecken introduceras
I kapprummet satte vi upp foton som visar olika klädesplagg och tecknet för detta plagg. För att ytterligare göra dessa kända och aktuella för barnen och pedagogerna bestämdes att det i samlingen skulle introduceras ett par tecken åt gången. Föräldrarna skulle också göras uppmärksamma på att vi använde dessa tecken, och kanske själva bli intresserade av att använda dem.
Vi pratade i samlingen om vilka kläder vi behövde ta på oss för att gå ut. Det var vintertid så flera olika plagg behövdes. Vi använde oss av tecken medan vi pratade om de olika plaggen. Under den här perioden introducerades flera tecken i samlingarna. Nedan följer ett utdrag ur en av observationerna då tecken introducerades:
Vid fruktsamlingen pratar pedagogen om att efter frukten ska vi gå ut på gården. Hon pratar med barnen om vilket väder det är ute, och vilka kläder som behövs. En bild på en jacka, en overall och ett par vantar visas. Samtidigt tecknas ordet för de olika plaggen. De äldre flickorna visar tydligt att de kan det här och hoppar högt upp och skriker ordet samtidigt som de gör tecknet. Ett par av de yngsta barnen imiterar tecknet för vantar. En del av barnen födda 2009-2008 är intresserade och försöker imitera tecknen, men säger inget.
Det märktes på en gång att barnen tyckte det var roligt med tecken och de gjorde direkt efter oss pedagoger. De yngre barnen som var ett och ett halvt år blev också intresserade och försökte göra efter så gott de kunde. De något äldre flickorna på avdelningen tog direkt chansen att visa sina färdigheter med tecken för de yngre barnen.
Filmad observation 1 utan tecken
Första gången som påklädningen i hallen filmades användes inte några tecken som stöd i kommunikationen med barnen. De barn som var närvarande vid detta tillfälle var fem barn födda 2007-2009, både pojkar och flickor. De två äldsta flickorna Lulu och Janina, tog ganska mycket av talutrymmet. De här flickorna var aktiva pratade ofta och högt. Lulu var den som tog för sig mycket under hela dagen och hon hade en ledande roll bland kamraterna. Vid detta tillfälle var pedagog Anna närvarande. Anna var inte ordinarie personal och därför inte så känd av barnen.