Jag har filmat mig själv och barnen i matsituationer och detta har vi sedan undersökt i forskningscirkeln. Jag har varit observant på de situationer där det funnits en tydlig skillnad mellan min närvaro och frånvaro. Jag har sedan fört anteckningar utifrån det jag sett. Mina frågeställningar är:
• Hur kan jag göra för att aktivt delta i barnens samtal utan att ta över eller på annat sätt störa samtalet?
• Hur kan jag få barnens samtal sinsemellan att flyta även när jag är närvarande?
Matsituationen
Jag har valt att titta närmare på matsituationen av flera anledningar. Utifrån det projekt jag beskrev i min inledning blev jag intresserad av att studera vad som hände vid måltiden och hur samtalet mellan barnen skulle kunna utvecklas. Jag ville även hitta ett nytt sätt att förhålla mig till barnen.
Måltiden är en av de stunder där samtalet med fler barn och en pedagog förekommer. Det ska vara en pedagogisk lunch, det vill säga det förväntas ske någonting mer än bara själva intagandet av mat. Vi har valt att möblera vår avdelning så att vi har ett bord i varje rum. Detta har vi gjort för att kunna samtala i normal samtalston utan att bli störda.
Vi har också tagit ett gemensamt beslut på förskolan att maten ska ställas fram på borden och att vi ska hjälpa barnen att utveckla sin kommunikativa förmåga såväl som sin motoriska. Vår strävan är att erbjuda en lustfylld lunch full av utvecklingsmöjligheter, men riktigt så ser det inte ut i verkligheten. I följande episod beskriver jag hur en typisk lunchsituation kan se ut.
Vi sitter vid vårt färdigdukade bord. Det är en ganska lugn lite uppsluppen stämning och barnen frågar om de får börja ta eller så sitter de bara och pratar.
Jag säger:
– Varsågoda att ta. Ingen börjar ta. När jag sagt till igen börjar någon
ta mat och sen är jag igång med uppmaningar:
– Ta och skicka! Ta och skicka! Ta och skicka! – Men skicka vidare då, om inte alla har fått!
Samtidigt är det flera barn som vill berätta för mig om vad de gjorde för flera år sedan, eller igår, eller om deras kusiner som bor i Danmark och som har en hund, eller om en film de såg häromdagen. Ingenting hör ihop och ingen lyssnar på någon annan. Det här sättet att ”samtala” känns inte bra.
Jag säger lite irriterat:
– Ni kan väl prata med varandra!
Mitt huvud börjar redan bli fullt av osammanhängande historier som jag inte får någon röd tråd i. Barnen försöker lite tafatt berätta för varandra på samma sätt som de är vana att berätta för mig. Villiga att gå mig till mötes, men de sneglar ändå lite på mig, kanske lyssnar jag i alla fall. Jag försöker ibland att styra in samtalet på saker som berör alla vid bordet, eller spinna vidare på det som barnen berättar, men jag hamnar nästan alltid i en trött, lite sur roll. Till slut vill jag bara se till att få lunchen avklarad. Det var ju inte alls på detta vis som varken jag eller mina kollegor tänkte oss att en utvecklande pedagogisk lunch skulle se ut. Frågan var bara hur vi skulle få till en förändring.
Om att bryta invanda mönster
Utifrån de diskussioner vi hade i forskningscirkeln blev det mer och mer tydligt för mig att jag fick starta med mig själv. Jag behövde hitta ett bättre sätt att vara både tillgänglig pedagog och en tillgång i barnens samtalsutveckling. Jag ville helt enkelt testa ett nytt grepp och jag skulle försöka ta mig ur den roll som jag inte trivdes i. Jag ville förändra mitt beteende. Kanske är det motsägelsefullt att å ena sidan vara tillgänglig och å andra sidan dra mig tillbaka, men jag skulle i alla fall försöka att ta mindre av barnens talutrymme. Hur kan jag delta aktivt, utan att känna mig bakbunden och ändå inte hämma barnens samtal? Jag ville att samtalen mellan barnen vid måltiden skulle bli lika utvecklande som samtalen i lådcykeln den gången det regnade och vi var på väg till biblioteket. Jag valde att filma måltiderna som jag först tittade på själv, sedan visade jag filmerna i forskningscirkeln. Där fick jag feedback på innehållet och det blev givande diskussioner och kommentarer kring vad som hände.
I det genuspedagogiska utvecklingsarbetet vi deltog i filmade vi oss vid flera tillfällen och tittade sedan på det filmade tillsammans i arbetslagen och under handledning av en genuspedagog. Jag är därför ganska van vid att bli filmad och vid att se mig själv på film. Jag har vant mig vid min röst, och vid mina omedvetna gester som jag innan inte hade en aning om. Jag vet redan att jag gör en del medvetna bra saker och att jag vet också att jag ibland håller på med omedvetna handlingar. Ändå är det med skräckblandad förtjusning jag sätter mig för att titta igenom filmerna. Vad är det jag håller på med denna gång? Jag tycker att det är spännande att testa nya sätt att ta sig an situationer, att bryta mönster för att nå utveckling. Det kändes märkligt och ovant att vara så nära barnen utan att för den sakens skull inte respondera på
allt som sades eller gjordes. Det var också ganska skönt, och detta är
essensen av vad jag själv kunde se:
Ett barn sitter bredvid mig och lyssnar på ett annat barn på andra sidan bordet, jag vet inte om jag inte märker den pågående berättelsen eller
om jag omedvetet struntar i den. Jag vill i alla fall ha mjölken. Jag säger barnets namn flera gånger och när jag inte får något svar, börjar jag peta barnet på armen och säger:
– Mjölken… mjölken… mjölken.
Barnet vänder sig till mig, avbryter lyssnandet och ger mig mjölken. Jag häller nöjt upp den i mitt glas.
Man kan nästan se på filmen hur jag anstränger mig för att inte kommentera, påpeka och skynda på barnen, jag får liksom bita mig i tungan och låta det ta några sekunder längre än vad det kanske skulle gjort om jag hade ”styrt upp” situationen. Jag är så ovan vid att inte delta helhjärtat i samtalet under hela lunchen, att jag nästan känner mig lite utanför när jag försöker ge mer plats. Barnen har stort utbyte av varandra och är goda samtalare, så jag skulle bara kunna luta mig tillbaka och lyssna, njuta och samla energi.
Den filmade lunchsituationen tydliggjorde framförallt tre saker för mig: 1. Jag tar mig rätten att avbryta ett lyssnande barn om jag tycker
att det borde skicka något.
2. Det är en stor ansträngning för mig att inte hela tiden svara först och att inte försöka leda samtalet.
3. Samtalet mellan barnen flyter mycket bra när jag inte leder det.