Elementet skärvstenshög
6.3 Arkeologisk undersökning av skärvstenshög i Virum
Under 2007 beslutades att undersöka ytterligare en skärvstenshög inom miljön vid Solstad-Virum. Anledningen till undersökningen var att få ytterligare dateringar på denna anlägg-ningstyp, och att få klarhet om skärvstenshögarnas innehåll kunde skilja sig åt inom en sam-manhängande miljö. Ytterligare ett syfte var precis som året innan att försöka finna brända ben för att få en uppfattning om djurhållningen under bronsåldern (Dahlin 2008c).
Skärvstenshögen låg endast ca 40 meter sydväst från en annan skärvstenshög RAÄ 1474.
Anläggningen RAÄ 1881 var oval och valliknande 16x7 meter (Ö–V) diameter och 1,5 meter hög. I öster fanns två större flyttblock och i väster fanns ytterligare ett block som avgränsade anläggningen. Mitt på högens rygg låg ett famnstort block och dess placering syntes mycket intressant och borde vara samtida med den övriga anläggningen (fig. 6.5). Intill ett av de stör-re blocken i väster fanns en markfast slipsten pintressant och borde vara samtida med den övriga anläggningen (fig. 6.5). Intill ett av de stör-recis utanför skärvstenshögens avgränsning (fig. 6.6). Endast halva anläggningen kom att undersökas och intill denna en röjd yta om 100 kvm. Den röjda ytan visade sig ha används under lång tid och både fynd och anläggningar kunde berätta om en användning från förhistorisk tid till modern tid. En härd och ett mindre stolphål kunde med C14 dateras till 1800-talet och bland fynden fanns en 1:öring från 1941.
Utanför skärvstenshögen fanns flera käpp- och stolphål, vilka skulle kunna utgöra spår efter hägnader som är samtida med härden och stolphålet. Bland de äldre och sannolikt förhisto-riska fynden fanns slagen kvarts och flinta.
Stenfyllningen bestod mestadels av skärvsten, och större obrända stenar. I västra delen av anläggningen var stenarna särskilt stora i ytan och det var glest mellan stenarna innan ar-keologerna kom ned till den tätare skärviga stenpackningen. I övriga delar av anläggningen var fyllningen bestående av 0,1–0,3 meter stora skärviga stenar. Mellan stenarna fanns rikligt med kvartsbitar som tycktes ha krossats och ”bankats” och kunde inte uppvisa någon tyd-lig tillslagningsteknik. I fyllningen framkom knackstenar, keramik, facetterad löpare och ett fragment av en grönstensyxa av neolitisk karaktär (fig. 6.7). Keramiken var av typisk yngre bronsålderskeramik med slät yta och ganska stora kärl och liknande (fig. 4.6). Krukskär-vorna förekom i anläggningens östra del. I den östra delen togs ett kolprov, och det gav en datering till sen historisk tid. Detta kan förklaras med det avvikande och glest lagda blocken, vilka kan ha stört anläggningen.
Skärvstenshögen visade sig vara betydligt mer komplex än vad vi tidigare trott. Inne i skärv-stenshögen fanns i norr en av skärvsten dold stenkrets runt ett större block. Stenkretsen el-ler kantkedjan bestod av ca 0,4 meter stora obrända block (fig. 6.8). Mittblocket var tidigare synligt ovanför stenpackningen. Likheterna med en mittblocksstensättning var slående, men någon nedsättning av brända människoben fanns inte. Däremot fanns intill mittblocket i väs-ter en större koncentration av blandade brända ben från får/get och sintrad lera (fig. 6.9).
Vid undersökningen försökte vi på grund av förekomsten av den sintrade leran en smältugn för brons eller rester efter en sådan att spåras, men utan resultat. Sintrad lera som består av kvartsmagrad och hårt bränd lera var en viktig del i den tidiga metallproduktionen både
Figur 6.5. Skärvstenshögen under utgrävning och stenblocket på högens rygg. Foto: författaren.
som material i gjutformar, deglar, men även som ett resultat av stark värme i samband med metallsmältning (Hjärthner-Holdar 1993; Goldhahn 2007). Den sintrade leran tyder på hög temperatur och det fanns inga avtryck som tydde på lerklining. Att leran låg sammanblandad med de brända benen är mycket intressant i sammanhanget. Ett av de brända benen från fyndkoncentrationen kunde 14C dateras till yngre bronsåldern period V–VI (Dahlin 2007c, se bilaga 5).
I skärvstenshögen fanns två koncentrationer med brända ben i sydöstra delen och den an-dra koncentrationen i de centrala delarna i nordost. Totalt talar vi om 662 benfragment på 113,24 gram av i huvudsak får/get, men enstaka inslag av nöt. I sydost är revben främst re-presenterade, vilket är det vanligaste benslaget i nordost, men med skillnaden att det finns ett större inslag av andra delar som tänder, skulderblad, och ett hälben. Vi ser med andra ord en selektion mellan kroppsdelar och en svag representation av käk- eller kraniedelar (bilaga 4).
Bevarandegraden kan diskuteras på platsen kan det trots allt iakttagas en selektering av be-nen. Tafonomiska processer kan ha påverkat materialet och hur det brutits ned. Det som kan påverka är slaktningstekniker, behandling av benen, djur som gnagt och flyttat ben. Detta måste ses som vanliga faktorer och där med ganska vanligt att samtliga ben inte finns kvar.
Den största källan till förändring måste nog vara slakten och hanteringen av köttet och av-fallet. Det är inte säkert att djuren slaktats på samma plats som skärvstenshögen, även om
Figur 6.6. Den röjda ytan intill skärvstenshögen under utgrävning. Den röda pilen markerar den markfasta slipstenen. Foto: Karl-Bertil Gustafsson.
av kött och skinnhantering är dock ingen omöjlighet. De påträffade benen kan representera delar som kasserats eller föredragits. Fåren/getterna kan antyda ullen/raggens betydelse för människorna, men givetvis betydelsen av mjölk, nötboskapen som dragdjur, kött och mjölk (Petersson 2006:33ff; Eliasson & Kishonti 2007).
I anläggningen förekom endast enstaka flint- och bergartsavslag, men däremot krossad kvarts. Krossad kvarts förekom dock som redan nämnts i riklig mängd, men uppvisade inga tecken på att ha slagits utifrån någon speciell teknik. Detta är som redan nämnts inget ovan-ligt i denna typ av kontexter. Ofta har svaret sökts inom varierande typer av riter, men kvarts ingår som magring i lera, när det eftersträvats ett eldtåligt gods för bl.a. deglar (Goldhahn 2007). Kvartsen blir särskilt spännande i denna kontext då här finns sintrad lera. Detta för tankarna till metallhantering, men det finns ännu inga tydliga tecken på detta.
Sammanblandningen med brända ben och sintrad lera i en gravliknande kontext styr kanske tolkningen åt ett annat håll, men behöver inte vara avgörande. Det kan handla om flera verk-samheter som avsatt spår i skärvstenshögen. Samtidigt är det viktigt att påminna om erfa-renheterna från andra håll i andra delar av Skandinavien där hanteringen av artefakter och som påträffas i en skärvstenshög har behandlats på ett ”gravliknande” sätt (se Kaliff 2007;
Karlenby 2011).
6.4 Sammanfattande kommentar
Inom socknen finns 36 skärvstenshögar och två av dessa har undersökts arkeologiskt och gett dateringar till yngre bronsåldern. De två skärvstenshögarna uppvisar ett liknande läge i landskapet med sina neddragna lägen i terrängen, nedanför hällmarkerna. Den ena uppvisar få fynd och ett innehåll som tycks indikera närvaron av gravriter. Den krossade kvartsen, malstenslöpare och den gravliknade utformningen av högen antyder en koppling till
gravri-Figur 6.7. Bergartsyxa av grönsten. Foto: författaren.
Den andra anläggningen var av en helt annan typ och innehöll ett rikligt material som kan kopplas till en mängd aktiviteter. Djurben, sintrad lera, knackstenar, malstenslöpare, slipste-nar, keramik, en neolitisk grönstensyxa, slagen eller krossad kvarts. Alla dessa fyndkatego-rier antyder flera aktiviteter som slakt, matberedning, metallhantering, och aktiviteter som antyder riter. Metallhanteringen är dock osäker, men den sintrade leran antydde eldande av osedvanligt höga temperaturer. Närvaron av den krossade kvartsen kan antyda tillverkning av keramik, eller förberedelser för att sintra leran, och riter som ofta kan ses i gravsamman-hang. Den neolitiska yxan är spännande och den har varit ett antikt föremål redan under bronsåldern och kan ha gett bronsåldersmänniskorna en påminnelse om de som nyttjade marken före dom. Skärvstenshögarna i Misterhult faller väl in inom de erfarenheter vi har från övriga Sverige dvs. att de är mångfacetterade och svåra att placera till en särskild verk-samhet. De bör studeras utifrån sin egen kontext och fyndinnehåll.
Skärvstenshögar kan enligt Riksantikvarieämbetets revideringsinventering inte sägas vara en helt vanlig fornminneskategori. Flera nyregistreringar har dock kunnat göras, utan större inventeringsinsatser. Detta beror främst på att skärvstenshögarna har eftersökts i andra to-pografiska lägen, än de som registrerades 1979. De skärvstenshögar som registrerades 1979 låg främst väl synliga och i nära anslutning till rösen och stensättningar. De skärvstenshö-gar som framkommit under senare år har påträffats i hagmark och i röjningsröseområden.
Fortsatta inventeringar skulle säkerligen resultera i en större mängd tidigare okända anlägg-ningar.
Figur 6.8. Inre konstruktionsdetalj under skärvstenshögen. Pilen till höger om blocket marke-rar platsen för en koncentration av sintrad lera och brända djurben. Foto: författaren.
De arkeologiska undersökningarna som utförts av skärvstenshögar i Misterhult har resulte-rat i dateringar till yngre bronsålder. Detta är helt i linje med resultat från andra områden i Sverige, där anläggningsformen till största del ska tillskrivas äldre och yngre bronsåldern.
Vad gäller anläggningsformens konstruktionsdetaljer och innehåll finns en variation, även om endast två har undersökts. Det som förenar skärvstenshögarna är just skärvstenen, med-an innehåll och konstruktionsdetaljer kmed-an variera.
Anläggningsformen har enligt rådande kunskap en tydlig och rumslig koppling till andra ele-mentformer inom rösemiljöerna. Närheten till andra typer av element är tydlig, vilket är typiskt för områdets rösemiljöer. De topografiska förhållandena gör att moränzonen klämts in mellan hällmarker och de leriga dalgångarna. Detta har säkerligen bidragit till rösemiljö-ernas utseende och utformande. Skärvstenshögarna i Misterhult ligger främst i moränzonen eller i neddragna lägen av bergssluttningarna. Detta är också en av orsakerna till att anlägg-ningstypen har en tydlig koppling till boplatser, röjningsrösen och skålgropar.
Figur 6.9. Sintrad lera från Skärvstenshögen i Virum. Foto: Lennart Widgård.