Misterhult – den övergripande bilden

Att bara beskriva röse- och stensättningskoncentrationer skulle inte ge en rättvis bild av Misterhults bronsålder. Åtskilliga är de fornlämningar som ligger spridda mellan rösekon-centrationerna och betydande är de rösen och stensättningar som är kända ute i skärgården.

Den mest påtagliga bilden är spridningen av de runda stensättningarna och rösena som lig-ger spridda utanför de större rösemiljöerna och flera av dessa ligger ute i hällmarken och intill och runt mindre vattendrag, tidigare havsvikar och våtmarker. Denna bild är främst tydlig mellan de större rösemiljöerna och vidare öster ut mot dagens skärgård. Ute i skärgår-den finns ensamt belägna rösen och stensättningar, och mindre grupper. I skärgården finns ännu inga större koncentrationer med gravar, skärvstenshögar och boplatser kända, men det handlar säkerligen om källkritiska aspekter, där riktade inventeringar skulle förändra bilden.

Den enkla skafthålsyxans spridning i landskapet har en utbredning som i stort stämmer med utbredningen av rösemiljöerna och den ger en indikation på kontinuitet i valet av boplatser mellan senneolitikum och bronsåldern (kap. 4). Skafthålsyxan finns dock på boplatser utan-för rösemiljöerna och då på samma platser som de mellanneolitiska boplatslokalerna. Skaft- hålsyxorna antyder i flera fall att när området valdes för bosättning så hade det havskon-takt, men rösena och de runda stensättningarna antyder att man fortsatt att nyttja samma område, när den direkta havskontaken brutits (kap. 2). Detta är intressant då den vikande Figur 10.2. Tabell över de rösemiljöerna som omnämns i arbetet och i vilken omfattning de be-rörts av arkeologiska inventeringar och utgrävningar. Tabellen upprättad av författaren 2013.

Nr Rösemiljö 1937 1942 1979 FOK Arkeologisk

utgrävning Inventering

Tjustgöl–Snäckedal X X X X X X

7 Ölvedal X X X

8 Göljhult–Vällehorva X X X X X

9 Göljhult–Misterhult X X X X

10 Sandvik-Späckemåla X X X

11 Botestorp–Plåttorp–

Hälsingsö–Snarås X X X X X

12 Basthult-Värnamo X X X X

13 Simpevarp X X X X

14 Stora Fighult-Virvhult X X X X X

15 Fårbo X X X X

specialinventeringarna av boplatser påträffades flera boplatser med slaget kvarts- och flint-material, men utan ledartefakter. Deras nivå över havet har dock utifrån tidigare erfarenheter varit för låg för att kunna vara från mellanneolitikum, utan måste räknas till senare perioder (Bagge 1936; Svedberg 1988). Dessa lågt liggande boplatser var ofta fyndfattiga och låg i det inre av de tidigare fjärdmiljöerna och nära till rösemiljöerna vid t.ex. Götebo, Virum och Sol-stad (Dahlin 2004). Flera av de lågt liggande boplatserna har inte godtyckligt höjdbestämts utifrån ekvidistanserna på den ekonomiska kartan, utan är avvägda med latta och teodolit.

På några andra platser fanns det dessutom artefakter som vid fallet Götebo och i detta fall en fragmentarisk skafthålsyxa. Kännetecknande är en större andel sydvästskandinavisk flin-ta och en minskning av kvartsen. Vi ser den slagna västervikskvartsiten, men inte i sådana mängder som man möter längre norr över i Tjust. Samtidigt är det viktigt att påpeka att man här jämför ett ytinventerat material med större arkeologiska undersökningar och att bilden kraftigt kan komma att förändras (jfr Sarnäs 1994a; Dahlin 2004). Detta var något som redan antyddes vid de småskaliga forskningsgrävningarna i Virum, som beskrivits ovan.

Det finns exempel på bronsåldersbosättningar från Stockholms skärgård vid Ingarö, Ornö, Stora Björn och den åländska skärgården. Det handlar om nyupptäckta miljöer med rösen, stensättningar, skärvstenshögar och kulturlager av ett annat slag än säljägares övernattings-platser. Mycket tyder på att det funnits både stadiggivande och säsongsmässiga bosättningar ute i skärgården under bronsåldern och de har inte enbart levt av de maritima näringarna (Tuovinen 2002; Wikell & Pettersson 2012). Den bilden vi har idag av skärgården i Mister-hult bygger i stort på den senaste fornminnesinventeringen från 1979 (fig. 10.3).

Förutom de rösen och stensättningar som påträffades registrerades det som kallas för tomt-ningar. Tomtningar utgör små husgrundsliknande av stenar uppbyggda fyrkanter. Arkeologis-ka undersökningar visar att de används för fiskeaktiviteter under yngre järnålder-medeltid.

Enstaka tomtningar har används in i modernare tid och har varit en del av ett utmarksutnytt-jande, och en del av en större organisation som styrts av bl.a. kronan. Peter Norman pekar på att rösen och stensättningar i skärgården kan ha att göra med fiske och sjöfart. Arkeologiska undersökningar, och rösenas läge över havet kan berätta om att de anlagts vid slutet av järn-åldern eller början av medeltiden (Norman 1993).

Skärgården är med andra ord svårförstådd dels på grund av bristen på kännedomen om bosättningar från bronsåldern och på grund av vetskapen om att rösen och stensättningar anlades betydligt senare än bronsåldern. Idag känner vi bara till skärgårdsutnyttjandet fram till den gropkeramiska kulturen 3200–2300 f.Kr. och sedan är det en kunskapslucka fram till medeltiden (Moström 2004). Från senneolitikum-äldsta bronsålder känner vi endast två lösfynd i form av enkla skafthålsyxor, en från Hunö och en från Vinö. Märkligt nog är detta de två öar som är tillräckligt stora och som har förekomst av rösen och stensättningar. På Hunö finns ett område med röjningsrösen och i kanten på detta finns en rund stensättning. Skaft-hålsyxan har påträffats i närheten av dagens bebyggelse som ligger i ett skyddat topografiskt läge bakom berget ”Hunö böte”. Det har vid denna gamla vårdkaseplats funnits goda möjlig-heter att hålla utkik över skärgården och platsen kröns av ett röse (Dahlin 2004, 2011).

Dessa företeelser med lälägen intill bergshöjder, med utsiktspunkter är kännetecknande för bosättningarna från bronsåldern ute i Stockholms skärgård (Wikell & Pettersson 2012). Vinö kan passas in här och med sina lätta sandiga jordar, likt en åsrygg av svallsediment och

om-givande bergsryggar har det funnits möjligheter till annat än de maritima näringarna. Säker-ligen finns flera öar som t.ex. Skavdö, som genom riktade inventeringar skulle kunna tillföra forskningen nytt material.

De platser jag nu nämnt ovan skulle vid ett vattenstånd som är 10 meter högre än idag komma hamna i en inner- och mellanskärgård. Däremot kan man se att flera halvöar med grupper av rösen och stensättningar utgjort större och mindre öar i en innerskärgård. Ett bra exempel på detta är Upp-Långå och Kråkelund, som vid 10 meter högre vattenstånd övergår till en relativt liten ö, endast några 100 meter i diameter. På ön finns Misterhults största röse med en diameter om 26 meter och nedanför i terrängen klart under 10 meter ligger två runda stensättningar och ett mindre röse (RAÄ 400, 401, 1563, 1564). Platsen är rik på block och sten i terrängen och det har troligen inte varit några svårigheter att få tag i byggmaterial. De nedanför liggande stensättningarna och röset ligger 5–10 m.ö.h., vilket talar för en datering till järnåldern. Även om så är fallet kvarstår frågan om det stora röset, dess betydelse och varför man besvärat sig med att uppföra det ute i skärgården, på en liten ö.

Det finns både högt och lågt belägna rösen och stensättningar i innerskärgården. De ligger på öar som knappast kan ha hyst någon jordbrukande befolkning. Många gånger har öarna vid tiden för bronsåldern varit så pass små och saknat möjligheter för fast bosättning, att förklaringen till förekomsten av rösen och stensättningar måste sökas utanför frågan om

bo-Figur 10.3. Utsikt över inneskärgården vid Klintemåla. Foto: författaren.

kusterna finns med jämna mellanrum stora rösen och de har inte alltid en självklar anknyt-ning till boplatslägen (Hyenstrand 1984; Magnusson 1988).

Ofta ser man ”kuströsena” på långt håll och säkerligen har man sett dem tydligare med min- dre vegetation och högre vattenstånd. Samtidigt måste det framföras att det vid flera tillfäl-len finns högt belägna rösen, som omöjligen kan ha setts från en båt, då de haft en kraftigt uppdraget läge uppe på berget, utan att exponera mot havet. Det finns givetvis inte några konstanta variabler och det kan också bero på hur långt man befinner sig från röset. Det är ofta så att när man kommit upp till röset har man från berget många gånger haft en god utsikt och stundtals kan det ha varit viktigare att se ut, än att bli sedd (Dahlin 2008). Allra längst ut i bronsålderns ytterskärgård är det mycket glest med rösen och stensättningar. Detta mot-säger inte att denna del av skärgården nyttjats under bronsåldern. I några tidigare arbeten (2007, 2011) framförde jag tanken om utmarksnyttjande och spridningen av monument skulle ses ut ifrån de större bygdernas omland och dess profana och rituella landskap. Om så verkligen varit fallet skulle det betyda ett landskapsutnyttjande styrts från rösemiljöerna un-der bronsålun-der och järnålun-der. Det kan vara så att vi ser två helt skilda landskapsutnyttjanden, ett under bronsåldern och ett helt annat under järnåldern (Dahlin 1999, 2000).

En plats som är värd särskild uppmärksamhet, men som faller utanför de rösemiljöer som jag kommer presentera längre fram är platsen för Misterhults enda registrerade kulthus (RAÄ 1688). Kulthuset ligger utanför samhället Figeholm och platsen heter Hägnad. Platsen är registrerad som ett röse med en intilliggande rektangulär stensättning (fig. 10.4). Röset är endast 4 meter i diameter och ligger 47 meter från kulthuset. Stensättningen mäter 10x8 (NNV–SSO) meter och är uppbyggd av stenvallar, som i sin tur består av övermossade stenar.

Centralt i anläggningen finns en 5x3 meter stor stenfri yta. Förutom röset finns i omgivning-arna ytterligare någon stensättning. Ca 100 meter öster om kulthuset finns en fyndplats för en holkyxa av brons (RAÄ 1764). Holkyxan är skadad och det är svårt att datera den ut ifrån sitt utseende. Den påträffades vid grundgrävning till ett hus och dess höjd över havet ligger klart över bronsålderns.

Det är i samband med specialinventeringar som det uppdagades att den rektangulära sten-sättningen egentligen bestod av ett kulthus (Ericsson 2009). Placeringen av kulthuset utan-för de större koncentrationerna av rösen och dess närhet till havet och utan-förekomsten av en holkyxa är klart utmärkande. Närheten till havet är dock inget anmärkningsvärt, då det finns på flera platser längs Ostkusten och intill andra betydande monument som högar och rö-sen (Victor 2002). Kulthuset vid Hägnad tycks ha separerats från den egentliga bygden, men samtidigt vet man inte hur många rösen och stensättningar som skadats och tagits bort vid tillväxten av Figeholm. Det ska nämnas att det finns en fornborg inom området, men då den är arkeologiskt undersökt och dess höjd över havet på ett övertygande sätt berättar att den inte kan vara från bronsåldern (Norman 1993).